Jag hör ingenting på vänster öra. Eventuellt har jag glömt ta ut hörsnäckan till MP3-spelaren eller nåt och nu är den för evigt på vandring i min hjärna. Alltså blir jag inte så bekymrad över rösterna jag hör i huvudet, det är förmodligen bara en roman eller nåt.   

Det kan också vara en indragen trumhinna som ställer till det. Kanske.

Men för säkerhets skull borde jag väl prova Revaxör. Jag hatar Revaxör. Det är obehagligt, bubblar i örat och sen ska man skölja. Stå som ett fån över handfatet med den där oranga gummigrejen och skölja, vatten som rinner nerför halsen, nerför handleder och jag får det aldrig lagom varmt. Men det är väl höjden av hemska upplevelser, när det rinner vatten nerför armar och hals? Som när man ska spara tid och bara tvätta håret över badkarskanter och man lika gärna kunde duschat för man blir ändå lika blöt överallt... Grrrr.

Appropå de där oranga gummigrejerna man sköljer öronen med... I vår familj har vi ALLTID haft en sån. Den ligger här och där, när barnen var små låg den för det mesta i deras leksakslåda. Lite söndertuggad vid själva pipen, dammig och alltid ivägen.

Ungefär var åttonde år eller nåt får någon i familjen ett plötsligt behov av att skölja öronen och VIPS är gummigrejen puts väck! Som uppslukad av jorden! Och jag springer till apoteket och köper en ny, möjligen används den en gång (eller inte) och sen ligger den och dräller överallt ända till den behövs. Då dräller den bara med sin frånvaro den också.

Nu är barnen lite större och har inga leksakslådor på samma sätt längre, så nu ligger den och samlar damm i medicinskåpet. Men där har den legat så länge så jag tycker den är lite äcklig, så jag har varit och köpt en ny. För säkerhets skull. Ifall någon skulle behöva skölja öronen.

Kanske jag ska använda den idag? Och sen ge den till hunden som leksak?

Nu har jag bestämt mig - röd Toyota Avensis får det bli!

Fast...

Vad ska jag nu blogga om då? Utan Spykersaab menar jag.

Spykertoyota?

Om ni undrar kan jag också meddela att jag fortfarande inte kan röra mig. Det är som det är. Vad som stör mig mest just nu är att alla utbrister i ett o-er-hööört förvånat "VA? GYMPA? DU???" så fort jag berättar varför jag går som en trädgårdsstör med kryckor.

Vad menar alla med det???   

  I mitt album från barntiden finns ett foto när jag är med på lekskolans gympa. Iklädd sockiplast, linne och trosor sprang vi runt i grupp och gjorde koordinationsövningar.

Sen dess har jag inte utövat den formen av idrott. Förrän idag...

Goda vänner skulle på Friskis och Svettis; visst borde jag väl följa med? Nä, det borde jag väl inte va? Eller...?

Jag följde med. Mot bättre vetande. Mest för att vännen utlovade en underbar avslutning med suverän avslappning.   

Efter att ha ägnat över en timme åt att hålla i ena foten med en hand bakom ryggen stående på ett ben, hoppa på knäna samtidigt som jag knutit ihop mina armar bakom ryggen medan ledaren räknar "å fyr å fem å sex å åtta" fanns det inga avslappningsövningar i världen som kunde uppväga den smärta som övertog mina armar, ben och mage. Ingen!

Betänk också att jag rasade längre och längre ner i avgrundsdjupt, svart hål när jag insåg att hela min kropp var i vägen för sig själv inför varje övning. Det där jäkla traktordäcket runt midjan som var i vägen varje gång man skulle vika sig dubbel, gäddhänget som slog mig på öronen när vi viftade med armarna och baksidan som satt som en magnet i golvet när man skulle lyfta och knipa - var kom alla dessa hinder ifrån??? Har de varit där hela tiden?

Hur som helst, jag tog mig - nästan - igenom hela passet även om jag bitvis mer låssades röra mig än rent fysiskt verkligen gjorde det.

Nu går jag runt och snyftar lite tyst för mig själv. Det är omänskligt att ha sån smärta i ben, armar och mage! Det är förmodligen förbjudet i någon bra lag.

På söndag ska jag på´t igen. Och både maken och mellansonen har aviserat önskemål om att hänga med...

Jösses, efter det passet lär vi få ringa hemtjänsten...   

Kära vänner, jag behöver lite hjälp här...

Ni vet den här?

Den har liksom fått slut på batterierna. Orkar inte ladda upp sig. Tar sig bara fram med hjälp av dragare och bogserlina... Trots att den redan är renoverad för tjugotusentals kronor!

Jag börjar inse att vår relation lämnar en hel del övrigt att önska. Vi drar hela tiden åt olika håll! Har helt olika målsättningar!

Dåliga relationer tär hårt på energin. Någon gång måste man kanske inse att det är dags att gå vidare men på varsitt håll? Det är tungt men bäst i det långa loppet.

Men jag vill inte leva som gångtrafikant, jag behöver etablera en ny relation!

Därför undrar jag nu - ska jag våga satsa på den här tycker ni?

Nä, jag vet - man ska inte slänga sig in i nya förhållanden alltför snabbt, men jag måste säga att det känns bra än så länge.

Frågan är om jag klär så bra i rött...?

Efter att nu fått användning för mina fina julklappar (en bogserlina och en ficklampa) ger jag upp...

Lampor som lyser, bilar som lägger av mitt ute i skogen efter att ha renoverats för 20 000 kronor - nu ger jag upp. Jag inser att jag är slagen, biljäveln vann. Den ska få komma till nån annan, den gillar inte mig.

Imorron blir det en tur till Toyota i Emmaboda och snart ser ni mig förhoppningsvis susa förbi i en Corolla halvkombi som kör för egen maskin, utan dragbil och med snöre emellan. Det kan ju vara en upplevelse...

Från det ena till det andra - någon som vill köpa en SAAB? Jättefin, nybesiktigad och med dragkrok. Finfin bil! Först till kvarn...

Idag har jag funderings-dag.   

Rättigheter är bra grejer! Toppen faktiskt. Jomen det är det väl? Alla har vi "rättigheter".

Vi kan säga vad vi vill, vi kan tycka vad vi vill, tänka vad vi vill... Det är kanon! 

Men ibland, lite med jämna mellanrum, brukar jag fundera på hur samhället skulle se ut om vi förhöll oss lite mer hänsynsfulla och inte alltid så principfast hävdade denna rätt...

När jag är ute och går på stan och kommer till ett övergångsställe så gör inte jag som många andra gör - kliver rätt ut bara för att det är min "rätt" att göra så. Jag stannar upp, försöker få kontakt med eventuella bilförare för att se om dessa noterat min avsikt att passera över gatan eller inte. Ja, jag VET att jag har rätt att bara stolpa över, men av ren hänsyn kan jag i detta läge ödmjukt kliva åt sidan för mina rättigheter och låta en bil som är väldigt nära passera först.

Det är ju så att det där med rättigheter är något som egentligen bara håller i rättegångar. Kör bilen på mig så vinner jag förmodligen i en rättssal - bilen skulle släppt förbi mig!

Men hur intresserad är jag av att få rätt om det innebär ett liv i rullstol? Hur intresserade är mina anhöriga av att vinna en rättegång om jag inte finns längre i alla fall? Förmodligen hade alla blivit lyckligare om jag då avstått min rätt och stannat, låtit bilen köra först och sedan ägnat fem minuter åt att vara "irriterad" ()  på idioten och fortsatt med mitt oförändrade liv.   

För ett par år sedan följde jag en hätsk kommentarsdebatt på någon lokalblaskas hemsida. Folk som hette "Jag vet bäst" och "Klokare än andra" skrev det ena inlägget värre än det andra och till slut kunde jag inte låta bli; jag skrev en kommentar där jag konstaterade att "det är inte konstigt att det ser ut som det gör i världen - det räcker ju med att se hur människor beter sig här..." Genast kom då kommentaren "Vi har yttrandefrihet och rätt att säga vad vi vill!"

Visst har vi yttrandefrihet. Ja, alltså, så länge vi håller oss inom de politiskt korrekta ramarna för "hets mot folkgrupp" och diverse andra snyggt inlindade begränsningar i yttrandefriheten. Men ger det oss automatiskt rätt att förolämpa, kränka och idiotförklara alla som tycker olika???

Yttrandefriheten - innebär den att vi har rätt att medvetet vara elaka, nedlåtande och allmänt otrevliga mot varandra?

Ibland använder vi våra "rättigheter" på ett sätt att det kränker miljarder människor samtidigt. Mohammedkarikatyrerna kränkte 1,2 miljarder musilmer
t ex. Är det verkligen så nödvändigt att använda sin "rätt"? Hade man inte kunnat visa hänsyn istället? Jag menar, vi som lever med grundlagsskyddad yttrandefrihet vet ju om det ändå, måste den statueras i exempel bara för att det går?

Och vari ligger skillnaden när då kränkta människor letar upp en paragraf någonstans som säger att "vi har rätt att döda alla som kränker oss!"?

Jag vet inte. Jag tappar liksom filosofiska tråden i det resonemanget. För hela tiden landar allt i ett enda stort förlorande. Eller finns det någon i det sammanhanget som är lyckligare nu än innan?

Jaaaa... Det är väl vad jag har funderat över så långt...

Ja, och så konstaterar jag att det är min rätt att vara en bitch! Fast av hänsyn till omgivningen tänker jag inte utnyttja den rätten just idag. Kanske...   

Hörrni, kom igen nu! Nu är jag less på det här fryshuset vi lever i - såhär kan vi inte ha det!

Vi gör som i Egypten! Vi samlar oss, genomför en fredlig demonstration och sitter kvar till vintern avgått. Funkar det där funkar det säkert här...

Här händer inte speciellt mycket roligt kan jag tala om. Det är jobb, matinköp, matlagning och TV som varit på tapeten om man ska sammanfatta livet. Och en ständig väntan på lite värme då förstås.

Var ju hemma och sjuk ett par dagar och tja - högarna växer liksom under tiden, trots att man inte är där. Visst är det skumt!

I en av högarna hittade jag idag ett brev från bästa kompisen, Skatteverket. De ville ha redogörelse för hur det kom sig att vi ville ha tillbaka moms? För att kunna utreda denna otroligt korkade önskan och för att ordentligt kunna undersöka att vi inte med berått mod försöker blåsa Staten på 37 000 kronor skulle jag nu då skicka in de fem högsta fakturorna för vilka jag under perioden redovisat avdragsgill moms, huvudbok för att visa att jag inte skickade in lögnaktiga fakturor samt kvitton på inbetalningar av dessa fem fakturor. För det fall jag varit så ebarmligt korkad att jag samkört momsposten i en enda verifikation fick jag varsågod skicka in exempelvis även en fakturajournal.

Precis som om högarna inte innebar tillräckligt med arbete ändå!

Jag blir genast som en igelkott när jag får brev ifrån Skatteverket. Mest för att de är så anklagande i tonen tror jag. Även om man är ett verk, myndighet eller annan statlig verksamhet kan man väl formulera TREVLIGA brev??? Måste alla skrivelser därifrån andas "du tror du kan blåsa oss, det kan du fetglömma".  Jag tar det personligt - det är mitt ansvar att saker sköts på rätt sätt och jag tar det ansvaret. Det jag lämnar ifrån mig är ALLTID rätt och med sanningen överensstämmande.

Var i lagen står det förresten att exempelvis Skatteverket är förbjudna att avsluta sina skrivelser med orden "Med vänlig hälsning"?

Nu har jag plockat fram ALLA fakturor för perioden. Samt resultat- och balansräkning, verifikationslista, huvudbok, kopior på inbetalningar, kopior på registreringsbevis, journaler, kopior på bokföringsordern och funderar på om jag ska skicka med fotografier på pärmarna, bokhyllan och skrivbordet också...? Eller är det att ta i tror ni?

Nu ska jag kolla TV. Under en filt.

Har precis fått veta att det inte bara är mammograferna som blivit fotograferade idag...

Min eminenta Spykersaab har också modellat. Rakt framifrån. Av en kamera. Utmed vägen.

Berättade just för maken att kameran flashade av en blixt när jag passerade men att det nog var lugnt för jag körde inte för fort.

Maken berättade tillbaka att kamerorna bara flashar NÄR man kör för fort och inte om man håller hastigheten....

Jag hatar att vara med på kort...