Det är DET jag har! Tack Anna, jag började bli allvarligt oroad. Och ja, jag njuter i fulla drag Mad, jag laddar för fullt för att möta mitt normala livstillstånd när det behagar återvända...   

Dessutom börjar jag fundera på om jag inte bäddat mig lite flow alldeles själv! Jag har släppt lite av alla mina engagemang och istället anlitat maken för att driva vissa konfliktfyllda samhällsfrågor, ett utmärkt drag visar det sig. Han, tillsammans med andra otroligt duktiga, engagerade och handlingskraftiga ortsbor ringer, skriver och fixar med vårt lilla uppror. Telefonen går varm här hela kvällarna och det är inte ett enda samtal till mig! Jag bara sitter i soffan, äter praliner och kommer med glada tillrop, fyller i lite fakta där det behövs och guidar lite i nätverksdjungeln. Häääärligt!

Nu har jag inte släppt sakfrågan helt och hållet, men jag försöker bearbeta den från andra håll. Man kan inte sitta på alla stolar samtidigt, en insikt som jag ryggdunkar och gratulerar mig själv till. Vi pratar den taktik jag beundrar mest - indiantaktik. Först är det tre, sen fem, sen dyker det upp fem till, ytterligare 18 och till slut har motståndaren ingen aning om hur många till som väntar bakom kullen... Men de lär bli varse, våra kära ledande politiker. De lär bli varse... Vår lilla ort besitter så mycket kraft när det behövs!

För övrigt har jag, i samband med att diskmaskinen började bråka för etthundrasjuttiotredje gången i rad, konstaterat att vi inte längre är i besittning av några mattallrikar... Varje gång det ska ätas får det göras från djupa tallrikar, där har vi 12 att välja mellan. Assietterna uppgår till fem och vanliga tallrikar 5 kantstötta och 0 hela. Lite sorgligt, jag är väldigt förtjust i vår servis, men efter 25 år får man kanske inse att det är läge att förnya sig. Mina älskade blå rosor går nämligen inte att få tag på längre. Jag har t o m mailat den tyska tillverkaren men där har nog alla dött - jag får inga svar i alla fall.

Nu är jag väl inte helt deppig över detta, på måndag åker jag till IKEA och vem vet - nästa vecka kanske vi äter vår middag på servisen Arv! Fast jag ska BARA åka dit och titta!  Naturligtvis.  

När jag ändå är där, i Kalmar alltså, borde jag nog passa på och klippa till mig lite också kanske. Jag svär flera gånger om dagen över att jag ingenting ser längre men det KAN ju bero på att håret hänger i ögonen!

Nä, nu lite tvätt och lite avplockning och sen - sen tror jag att jag ska smälla i mig lite glass faktiskt!   

Jag måste ha ramlat ner i ett hål i marken utan att ha märkt det! Hamnat i en parallell värld där allt är jättekonstigt...

Lugnet fortgår nämligen. Allt bara tuffar på, fortfarande. Igårkväll kom lillfisen och bad om att få gå och lägga sig! INNAN klockan åtta!! Pettson o Findus, natt natt, snark snark. Mellanson kom i säng sent, men han var uppe och iväg till skolan när jag klev upp imorse. Inga problem där heller.

Skickade lillfis till skolan, la mig på soffan (onsdag - ledig dag) och egentligen borde jag ju inte erkänna det - men där blev jag kvar hela förmiddagen! Framför TV:n. Svartvita, svenska långfilmer där damerna talar i höga C och i höghastighet ni vet. Unga, manliga studenter ser ut som de vore 45 år och sjubarnsfäder allihop. Fascinerande, uppenbarligen, eftersom jag blev kvar i flera timmar. Japp, ni hörde rätt - jag satt i flera timmar och kollade på TV utan yttre störningar! Utan att den gick sönder. Utan att parabolen ramlade ner. I flera timmar hände ingenting anmärkningsvärt.

Sen en sväng till hästen, fastnade i mockandet en längre stund; man tänker så bra när man mockar. Ingen mobil, inga konstigheter... Gick ut hagen, hämtade hästen som snällt stod och väntade på mig utan minsta tendens till att sticka. Bara en sån sak!

Gjorde en liten ridbana på planen framför stallet, det går ju fortfarande inte att rida på skridskovägarna dessvärre. Märkte ut hörn med snöklumpar, funkade jättebra. Hon brallade lite i början, drog sedan en suck, böjde snällt på nacken och travade på som en lammunge...

Ni förstår ju att det är mycket mycket skumma saker på gång! Det här liknar inte mitt liv för fem öre.

Jag måste ha ramlat ner i ett hål nånstans när jag sov. Japp. Så enkelt är det. Finns ingen annan förklaring. Vänta bara - imorron ska jag nog kunna berätta om en kanin i mitt vardagsrum som kollar på klockan hela tiden. Och jag är nog den som blir minst förvånad!

...känns därför som en trist dag tycker jag...

Händer liksom ingenting! Bilen startar... Vägarna är fina... Barnen sköter sig exemplariskt... Maken uppför sig som sig bör... Inga rum att renovera... Hmhm... Kylen och skafferiet är fulla med mat. Diskmaskinen slutade tjura igår och är nu i full verksamhet igen. Telefonen på jobbet har inte sagt pip på hela förmiddagen. Inte ens chefen har ringt! Inga mail i inboxen... Har världen utanför gått under utan att jag märkt det?

Börjar sakta inse att det är något lurt här. Mhm. Måste det vara! Jag lever i Twilight Zone. Detta är inte mitt liv, det m  åste vara någon annans! Spooky.

Kanske borde jag undersöka den här konstiga världen lite närmare. Jag kanske gillar den, vem vet? När saker bara funkar liksom. Tråkigt, javisst, men lugnt och behagligt. Den konstiga stämning som omger mig får mig att börja fundera...

Kanske borde jag göra något revolutionerande med mitt liv? Börja äta nötter och russin, bara dricka vatten, ut och springa, sluta jobba och ägna mig helhjärtat åt friluftsliv och bli en hurtbulle! Baka allt mitt bröd själv, laga mat från grunden med råvaror inköpta från närliggande gårdar och skaffa egna höns? Sluta shoppa - ja, det är ju nästan en förutsättning om jag ska sluta jobba - och börja sy våra egna kläder. Plantera bärbuskar och fruktträd... Slår skörden fel kan vi alltid leva på mördarsniglar! Man kan äta dem såg jag i nån tidningsartikel för nåt år sedan.

Eller omskola mig till rörmokare. Har ju varit inne på det förut.

Egentligen skulle jag blivit svetsare! När jag en gång i min gröna ungdom flyttade till Karlskrona så erbjöds jag en AMU-utbildning till svetsare. "Klart jag ska bli svetsare" tänkte jag. "Kul grej!"

Men två dagar innan skolan började så fick jag jobb på K-Konsult, sen blev jag kvar i "skrivbordsbranschen" så att säga. Lite synd att det inte blev något av den där utbildningen. Hade varit himla kul att kunna svetsa.

Äh. Jag ska nog bli där jag är. Både vad gäller livsstil och yrke. Har ju funkat i många år nu, man ska inte ändra ett fungerande koncept.

Nåväl. Kanske fungerar världen som den gör just nu bara för att jag ska få tid att konstatera just det. Nu har jag gjort det, nu vill jag ha tillbaka mitt kaotiska liv, okej?

Hallåååååå! Är det nån som höööör miiig?   

...när man kan ägna tiden åt att släpa matkassar, rensa kylskåp och detta samtidigt som man försöker övertyga små barn om att de inte kommer dö för att de måste vänta 20 minuter på maten?

Här snackar vi träning av både biceps och koordinationsförmåga på hög nivå!

Maken brukar få med sig två, i bästa fall tre kassar hem. Jag fattar uppriktigt sagt inte hur han bär sig åt... När jag handlar tarvas fem kassar samt en nyinköpt tvättkorg för att allt ska bäras in!

God I´m good at shopping!   

Har ju glömt att visa upp vår kycklinglårshund kom jag på! Här kommer hon, Chickenbitch Kessie!

Hon läker bra tror jag - idag har hon glömt bort sig flera gånger och satt ner baktassen. Hopp om livet med andra ord!

Såret är jättesnyggt så jag har t o m låtit henne vara utan tratten ikväll och hon verkar inte vara lika benägen att fnatta på benet som hon gjort innan.

Måste delge er det här underbart sköna beviset på att det inte bara är jag som är förvirrad lite nu och då... Med tanke på det röda krysset och att plastkvarnen stod 10 meter längre bort tror jag vi är flera!     

Nähä, nu är det fikatajm här! Liten son har klart och tydligt deklarerat att han har namnsdag idag, detta ställer krav. Visserligen firar vi inte namnsdagar, men eftersom jag ändå råkade få med mig en påse bullar hem från affären (nej, det stod inte på listan, den hoppade ur frysdisken och landade i kundvagnen ändå) så kan vi väl göra ett undantag...   

Återviderci!

Pratade med en gammal vän idag! Vi var jättenära för några år sedan när vi bodde i samma stad, sen flyttades det till olika håll och livet fick andra måsten. Nu var det nog typ fyra år sedan sist tror jag...

Ibland kan det kännas lite jobbigt att återuppta kontakt med gamla vänner. Det har hänt en massa, man har inte koll och det är så mycket catching up att göra. Dessutom vet man inte om man fortfarande är väldigt nära vänner, man kan ha vuxit ifrån varandra... Därför tänker man på vännen ibland men drar sig för att ringa, tiden går och ju längre den går desto svårare blir det. Till slut rinner det ut i sanden.

Men idag var det roligt med just den här vännen! Jag kände direkt att jag ville ha en längre sittning öga mot öga och ta igen massor av tappad tid.

Hon ska komma och hälsa på snart. Jag ser fram emot det.

Annars har jag travat runt stan med trebent hund i koppel, ni hör själva hur fel den meningen blev va? Ord som "stan", "trebent" och "koppel" stämmer inte alls med våra sedvanliga rutiner. Men nyopererad hund innebär nya rutiner, that´s a fact. När man passerar grupperingar av människor som sitter utmed husväggarna och slåss om solstrålarna hör man hela tiden "ooo, titta, hon har ooont i beenet, stackarn". Det finns så många empatiska människor därute, det värmer hjärteroten lite tycker jag! Tur att hunden inte förstår vad de säger, då hade hon stannat och ynkynkpipigt som hon gör hemma... Nu haltar hon på med sina tre ben, glad och lycklig över att få vara ute och gå trots den konstiga miljön.

Shoppinglistan är klar, Citygross skall avhandlas på väg hem och jag får väl återkomma till hur spännande det blir!

Sitter och försöker göra en shoppinglista. Inte jättespännande projekt, men nödvändigt.

Ibland avbryter jag skrivandet och tar en sväng till skafferi och kyl för att inventera kvarvarande lager av föda.

Plötsligt slår det mig - jag behöver egentligen inte skriva nån lista varje vecka, det hade räckt med att kopiera föregående veckas! För när jag börjar analysera min lista märker jag att den ser i stort sett ut exakt likadant varenda vecka. Mhm, möööördande trist...

Falukorv (bra mat, kan varieras massor)

Tomatpuré (alltid braåha)

Bröd (who can live without...)

Pålägg (här är det lite otydligt, får se vad jag känner för i affären)

Kyckling (se Falukorv)

Sallad (eftersom den gamla vissnat - igen)

Gurka (fattar inte vem som vräker i sig gurka här hela tiden!)

Fläskkotlett (mest till frysen, så himla tråkigt att steka...)

Couscous (familjens timesaver! Dessutom gillar barnen det, halleluja...)

Köttfärs (suuuuuuck, ständigt denna färs!)

Fetaost (tror det är beroendeframkallande, jag äääälskar det)

Och så vidare, och så vidare...

Sen kommer det där vi alltid köper men aldrig äter upp t ex;

Vaniljyoughurt (hälls ut nån vecka efter datumets utgång för ingen är egentligen speciellt förtjust i det)

Jäst (finns alltid, används aldrig men intentionen är alltid lika god. Sanslöst hur små jästar kan bli efter några veckor i kylen, har ni sett det?)

Majs (köps i konserver om tre, äts tre teskedar ur varje burk och resten möglar i kylen till den springer och lägger sig i soppåsen)

2-kilos morotspåsar (vi ÄTER morötter men hinner aldrig äta upp alla innan det börjar växa små blommor på dem. Men vi delar dem med hästen)

Idag tror jag faktiskt att jag ska vara lite nytänkande i handlandet. Egentligen är det ju makens jobb, handlandet, men han är om möjligt ännu tristare än matlistan när han handlar. Han köper nämligen BARA det som står på listan. Förutom när han får spader och kommer hem med en plastburk Israeliska jordgubbar bara för "att det fanns". Vi andra i familjen talar om det än idag, fast det är ganska länge sedan! "Kommer ni ihåg när pappa köpte jordgubbar mitt i vintern..." Men då och då känner jag att det blir för mycket grå vardag när jag packar upp hans hemtagna matkassar och kör en egen repa i affären. 

Då kan jag nämligen lysa upp tillvaron genom att plocka upp en burk oliver ur kassen. Eller en burk grillad paprika.

Mer spännande än så blir nog inte mitt shoppande heller är jag rädd...

Jag har kommit upp den aktningsvärda ålder då man kan börja meningar med "när jag var ung..." och falla i återblickar över hur allt var bättre förr.   

Idag tänker jag bl a på den tiden när en mascara var en - mascara. Man kunde välja på svart, brun och blå och sen fanns alternativen vattenfast eller inte.

När jag ska köpa en mascara idag är det ett halvdagsprojekt! För först och främst ska jag välja vilken typ av ögonfransar jag vill ha; långa, tjocka, vanliga, separerade, lösögonfranslook... Kanske alltihop?

Sen kommer nästa bit; med vilken metod skall jag uppnå mitt val? Med 2000-kalorimascara, med fibermascara, med dubbelborstemascara? Kanske med borste som ser ut som en kam för att separera och sedan lägga på ett lager med en rund, tät borste? En gles borste, en tät borste, en tjock borste eller en smal, tunn borste?

Jag botaniserar bland eyes wide open, lash designer, extreme resist lengthening. Ord som revolution, ideal och impact är en bråkdel av vad jag måste ta ställning till i mitt beslut.

Kanske vill jag ha långa lösögonfranslooken om jag ska på fest och en naturlig look när jag ska till jobbet... Ve och fasa, då måste jag välja TVÅ olika!

Kanske vill jag inte ha lösögonfranslooken alls, eftersom jag trots allt inte ska använda mina ögonfransar som imborttagare på bilrutans insida. Det räcker nog med ganska "vanlig" look då.

Sen vattenfast eller inte... Nu är det inte ofta jag fäller tårar i större omfattning under dagtid, så jag klarar mig nog med vattenlöslig. Det är så mördande tråkigt att tvätta av sig kladdet på kvällarna i alla fall, vi gör det enkelt. Men det är klart... Kanebo har ju sin 38... Den som är vattenfast upp till 38 grader... Hm... Men å andra sidan har den en totalt värdelös borste, alldeles för liten, så den går bort!

Det hela brukar sluta med att jag går till Nivea-hyllan och helt ospännande plockar åt mig en knallrosa Volume Nanodefinition, svart, icke vattenfast. Inte vet jag om den nanodefinierar, volumiserar eller gör mig lycklig för att den är knallrosa (inte mascaran i sig alltså, den är svart) men den är trygg och hemvan.

För ett tag sedan skulle jag minsann vara lite wild and crazy och plockade åt mig en av samma märke med knallblått hölje! Niveas nya sensationsmascara skulle det tydligen vara, Extension Nanodefinition - minsann minsann!

Dagen efter var jag tillbaka och kompletterade min samling med en rosahöljd Volume Nanodefiniton också... Extension Nanodefinition hade en urusel borste, dessutom fastnade inte eländet på ögonfransarna. Det är ett av kraven jag ställer på en mascara nämligen, fastna gärna på ögonfransarna okej?

Sen kommer vi till avdelningen för foundation! Jag säger bara; mooaahhahhaaaaa!   Nu snackar vi heldagsshopping!

Nä, det var bättre förr. Även om vi helst inte skall backa ända till när JAG var liten och fascinerat satt och tittade på när min mamma och moster satt och spottade i kakmascaran, joxade runt med borsten och fick loss en sörja som de sedan applicerade runt sina eyelinerförsedda 60-talsmakade ögon. Det var innan ord som ögoninflammationer, bakteriehärdar och "ganska äckligt" basunerades ut i kvällspressens make up bilagor. Det var faktiskt innan kvällspressen ens tänkt tanken på att make up kunde sälja lösnummer alls!   

Har gjort ett tappert försök att genomföra en liten ridtur genom den underbart sköna smålandsskogen idag. Solsken, vattendropp, plusgrader - kan förutsättningarna bli bättre?

Japp. Det kan de...

Hur det gick?

Inte alls, skulle man kunna säga.

Smålandsskogens grusvägar i mars månad är sig inte riktigt lik tidigare smålandsskogars grusvägar i mars liksom. De är belagda. Med is. Och på isen är det vatten.

Det finns en liten väg, kanske 300 meter, som är jättefin! Å sen är den inte alls. Varken fin eller nåt annat.

Vi kom där, i full galopp, hästen och jag. Bromsade in lite lagom, tog ett par trevande steg ut på vägen - den såg liksom lite "mjuk" ut. Fem meter med hovar åt alla håll och sen naturligtvis tvärstopp. Felbedömning - ingen mjuk is, glashalt var det och utanför vägen halvmeter snö med skare typ cementblock. Om man inte är häst, för då trampar man igenom cementblocket.

Det var avsittning och sen övertalning, lock och pock och till slut typ BAR jag 500 kg häst i mina armar för att återta fast mark på fungerande underlag. Man är starkare än man tror...   Sen var det uppsittning igen, men si DET tyckte inte hästelihästen! Nä, tjusiga undanmanövers med bakvagnen och en annan är ju inte precis nån gasell beträffande smidighet så det var en liten dust. Men skam den som ger sig!

Nåväl, man kan galoppera fram och tillbaka på en vägsnutt många gånger, så lite ridet blev det ju!

Liten lessen hund är fortfarande liten och lessen och dessutom tjurig över sin plasttratt, det är ingen rolig kombination. Mö gnäll blir det! Ibland tar vi av tratten så hon ska få äta och dricka utan den, men tyvärr måste den på igen ganska snart. Det fnattas och klias i såret hela tiden, stackars liten... Men hon stöder lite på benet nu, när hon glömmer sig, det är ett gott tecken!

Deppig son ingår också i dagens meny. Han håller på att tappa en tand lillfisen, och det är vääääldigt jobbigt med just den här tanden. Han har nämligen fått lördagsgodis och kan inte äta eländet... Man kan ju lika gärna gräva ner sig när man inte kan äta sitt lördagsgodis! Men "jag kan nog få i mig lite chokladpudding" snyftade han med tårarna rinnande. Amen klart han ska få chokladpudding!! I stora lass!

Nähä, melodifestival vankas och innan dess ska som sagt chokladpuddingen röras, popcorn poppas och fika fixas fram. Undrar vem som ska göra det? Det är bäst jag slutar så jag kan övervaka att det blir gjort om inte annat...

Kiss and bajs!