Det blir mycket krångel när man hittar bilen med platt bakdäck mitt i stan, ca tre kvart innan man måste befinna sig på en plats närmare fyra mil längre bort...

Krångel blir det... som sagt var...

Jag ringde maken. Nu ska vi inte gå närmare in på hur han lät eller exakt vad han sa, det kan finnas barn som läser det här. Men han var inte direkt till sin absoluta fördel när han kom susande, tog korsningen på två hjul och bromsade in framför mig i går eftermiddag. Vi åkte hem i makens Ådi och lämnade Spykersaaben i stan med plattdäck och allt. "Får lösa sig" tänkte vi.

Sen, under gårdagskvällen, kom jag också underfund med HUR det skulle få lösa sig: om jag åkte med maken till stan och vi tog med mitt ena sommardäck, skiftade till det och tog med det tomma däcket till däckverkstaden så ordnar det sig!

Bra bra, tyckte maken. Men han hade möte direkt på morgonen och kunde inte komma in och skifta däck förrän vid lunch. Just vid lunch hade jag ju då planerat in tid hos frissan, en tid som jag inte kände jag ville boka av. Jag behövde verkligen dit!

Men jag ringde min chef och frågade om HAN ville ha vänligheten att skifta däcket åt mig och jajamen, klart han gjorde det! Gullchef!

"Varför fixade du det inte själv" kanske du tänker nu? Jomen klart jag hade kunnat det! Bara det att jag inte vet var jag ska sätta grejen som man lyfter upp bilen med, hur man lyfter upp den eller hur man gör när man lyft upp den! Annars hade jag naturligtvis fixat det utan problem, men nu låg vissa kunskapsbegränsningar i vägen. Det kändes inte riktigt rätt att prova första gången mitt i stan med bilar parkerade en halv meter framför och en halv meter bakom.

Dessutom vill jag tillägga följande:

I jämställdhetens namn tycker jag faktiskt inte det är mer än rätt att det är karlar som sköter bilpunkteringar! Varför ska jag göra det bara för att jag är kvinna?? Jag slipar, spacklar, målar, hänger upp skåp, tömmer värmesystemet på luft och sköter vattentrycket - nån måtta får det vara! Ska inte karlar göra nånting förutom diska, tvätta och laga mat eller vaddå? Jag vägrar låta mig förtryckas och nedtvingas på knä inför platta bildäck!

Därtill är jag rädd om mina naglar, vill inte smutsa ner min jacka och tycker det ser ebarmligt trist ut att byta däck...    

Alltså tryckte jag nu istället ner min käre chef på knä i vattenpölen inför nämnda däck, han hissade upp och plockade bort. I bortplockat plattdäck hittade vi en jäääättelåååång skruv som satt väl förankrad i däcket. Inte bra alls. Dumt ställe att ha skruvar på. Absolut.   

Chefen drog iväg med däcket till däckeristället där man lagar sånt och jag drog till frissan. "Jag sätter dit det när det är klart och lägger bilnyckeln på kontoret" sa chefen.

Två timmar senare återvände jag till lilla bilen som stod där i allsköns prakt med ett nytt, glänsande bakdäck på bilen!!! Jag säger bara; wow.

Det gick nämligen inte att laga och däckerikillen hade sagt att "någon" hade kört med däcket lite för länge med för lite luft och därför kört sönder hela däcket.

Förmodligen, ett antagande utan vetenskapliga belägg alls, var det inte på grund av byte till vinterdäck som bilen kändes svajig när jag körde till jobbet på morgonen. Det KAN ha varit så att jag typ körde utan luft hela vägen. Men bara kanske! Det kan lika väl berott just på vinterdäcken. (Fast i ärlighetens namn svajade den inte alls nu när jag körde hem med nya däcket idag...).

Så, det var det! Fixat och färdigt - jag är ju helt fantastisk på att få saker fixade, håll med om det!

Å ännu bättre blev det ikväll när jag hörsammade bildatorns gapande om "kylarvätska". Jag stolpade ut med ficklampa mellan tänderna och hällde på, glugg glugg glugg. Nu var inte ficklampan den bästa (den bästa var ju brorsans och den hittar jag inte) så plötsligt rann det över och tydligen ska man inte fylla hela vägen upp.

Vet ni att hålet i plastgrejen där man häller i kylarvätska är aslitet? Om man behöver tömma ut vatten är det skitsvårt! Men jag hämtade en wettextrasa och mulade ner den i hålet, drog upp den och vred ur den några gånger så nivån sjönk. Tadaaaaa!

Kan själv!   

Under ganska många år samlar man s k "vuxenpoäng". Ens levnadssätt förändras, man prioriterar annorlunda och plötsligt gillar man kanske klassisk musik och Ring så spelar vi. Man är i hamn, man är att betrakta som vuxen. Barnsligt och omoget vuxen i vissa fall kanske, men ändock...

När generationen före mig talade om finkultur istället för Tracks, talade om litteratur istället för böcker och hellre kollade på nyheterna istället för att lyssna på LP-skivor tänkte jag aldrig på att jag skulle bli sådan jag med.

Men det blev jag...

Och nu då? Jag är att betrakta som vuxen, tar mig rätten att välja utan att bry sin om vad andra tycker och borde väl känna att jag är "framme"?

Nä.

För nu inser jag plötsligt att saker som starroperationer, utslitna höftleder och löständer faktiskt är nya happenings som väntar runt hörnet.

Shit. Är det månne medelålderskrisviruset som flugit på mig?

Tjock dag på jobbet. Bråttom som fan hem. Småspringer genom stan ner till bilen. Bakdäcket fullkomligt, totalt platt.

Känns som luften gick ur mig också. Fullständigt.

Nu är jag jääääävligt trött på allt krångel...    

For till Kääälmääär idag, maken, mellansonen och jag. Maken som envisas med att köra Aauudiii hela tiden hade sin bil på verkstaden (!) så vi fick ta min! Av någon anledning ville maken köra, och jag hade en generös, givmild dag så det fick han ju då... Det är inte ofta han gör det, min bil är inte så förtjust i att andra kör den. Det är ju trots allt nästan bara jag som kört den i över ett år!

Vi åkte och åkte och rätt som det var frågar han "har du farthållare på bilen?" Jag svarar att neeej, det har jag inte... "Hm", mumlar maken, "va e de HÄR för grej då...?"

Jag lutar mig tillbaka i sätet och låter honom - om än motvilligt - trycka och greja på knapparna i min bil. Rätt som det är lyser en lampa i instrumentpanelen: "CRUISECONTROL" står det med röda bokstäver.

Maken suckar uppgivet och säger lite tyst att "jooo, du har farthållare i bilen...." VA? Jaha! Men va braaaa!!!   

"Jag älskar dig ändå", säger maken, "men ibland är det inte lika självklart som andra dagar...."

Hahaaaa! Jag har FARTHÅLLARE i min Spykersaab!   

Bilverkstan säger att det kostar 10 000 kronor att fixa besiktnings-anmärkningarna. Jag tycker att en Spykersaab med farthållare är värd det!

Idag skulle jag leka Good Parent. Jag har läst att gedigen, genuin och med själ och hjärta hemmagjord mat är ett exempel på Good Parenting.   

En sak som jag aldrig gjort förut och som det kändes hög tid att prova på var Raggmunkar. Älskar att äta dem, men har alltså aldrig lagat det själv...

Alla barn älskar väl raggmunkar liksom! Vad kunde gå fel...? Även om de minns aldrig så lite av sin konstiga barndom, arvingarna, så skulle de ju åtminstone komma ihåg mammas raggmunkar och fläsk i alla fall. Japp!   

Grejen var bara att storsonen är på besök. Storsonen fyller år. Storsonen skulle bestämma maten... Storsonen beställde potatismos, bruna bönor och fläsk. Inte mycket raggmunk där inte...

Men är man good parent så är man - då gör man TVÅ middagar! Utgångsläget var ju i alla fall fläsk, nemas bekymmer.

Läste recept, skalade potatis, rev potatis, rörde smet och började steka. Jag stekte. Och jag stekte. Och jag stekte och den jävla smeten tog ALDRIG slut!! Jag stekte i TVÅ timmar!!!!   

Fläsket fick sköta sig själv i ugnen och potatismoset fick stå och kallna i sin skål - jag stekte på. Lillfisen kom förbi och frågade varför jag hade hällt spagetti i pannkakssmeten, men jag förklarade naturligtvis på ett pedagogiskt och lättbegripligt sätt att det var potatis, det hade man i raggmunkar och "vaddå tycker inte om raggmunkar, det vet du väl inte du har inte ätit raggmunkar, jasså, i skolan, jahaaaa, men serru unge man MINA raggmunkar har du inte ätit och ingen annan heller för den delen så du bara äter och gillar läget för det finns barn som inte får nån mat och jag har stått här i flera timmar och gå och städa ditt rum!"   

Maken, storsonen och storsonens kompis kom hem och det var ju bra, tänkte jag, eftersom jag upptäckte att jag råkat göra efter recept till åtta personer och kompisen kunde väl hjälpa till och äta upp alla miljoner raggmunkar...

"Maaaaaat" vrålade jag och maken kom, lillfisen kom och efter ett tag även mellansonen. Men storson och storsons kompis satt kvar i soffan...

"Kom nurå" sa jag. (Det är detsamma som varsågod). "Va? VADDÅ "NI HAR REDAN ÄTIT"??? DET ÄR DITT POTATISMOS SOM STÅR PÅ BORDET OCH VADDÅ ÄTIT REDAN BARA FÖR NI HAR VARIT I STAN I SEX TIMMAR, DU KUNDE VÄL HA VÄNTAT OCH FAN MED!!"   

Lillfisen tog en raggmunk, åt en bit och tyckte inte om. Mellansonen åt potatismos. Maken, till vilken jag gjort bruna bönor, åt inga bruna bönor utan bara raggmunk med fläsk.

Jag åt två raggmunkar och det var med nöd och näppe jag orkade trycka ner den andra.

Så. Om någon händelsevis är sugen på raggmunkar finns det här. Ett helt berg. I fortsättningen kommer mina barn få Felix Pyttipanna och Dafgårds köttbullar. Bad parent betyder åtminstone två timmar mindre vid spisen - den tiden ska jag ägna åt att uppfostra mina barn. Som en Bad parent.  Moahahhaaaaaaa...    

Har en irriterande smärta i bröstbenet, det där som håller ihop revbenen. Har haft det ett tag nu.

Är yr i huvudet och känner mig allmänt risig.

Antingen har jag fått en obotlig sjukdom och kommer dö innan kvällen.

Eller så har jag möjligen en förkylning som är i antågande...   

Häromdagen skulle jag runt till ett gäng bankkontor och avsluta massa konton för jobbets räkning.

Det var en intressant upplevelse! Det är alltid lite speciellt när man ska göra sånt för någon annans räkning för oftast är det något litet, litet papper som saknas. Fullmakter, legitimationer, rättsliga beslut, underlag som bevisar att jag har rätt att göra det jag gör, papper som talade om exakt vad jag hade rätt till och hur det skulle göras - jag hade rubbet. En plastficka full med papper för varje bank. Garderad till tänderna, ingenting kunde gå fel!

Bank 1 - Nordea. Full av energi studsade jag upp för trappan med mina plastfickor i högsta hugg - bara för att mötas av en låst dörr. Bankhelv... stängde klockan ett varje dag utom typ en dag som de hade öppet till tre eller nåt.

Bank 2 - Handelsbanken. Aningen nedslagen av bank 1 och med mindre stuns i benen möttes jag av öppen dörr, kom in i värmen och tog en nummerlapp. Med tanke på att bankerna inte vill ha oss kunder inne på kontoren blir man alltid lika förvånad över att sofforna är fullpackade av människor och väntetiden lååååång. Jag satte mig på en stol och väntade. Och väntade. Och väntade... Medan jag väntade tog jag ofrivilligt del av konversationen som utspelades mellan Den Äldre Damen och Den Äldre Herren som också satt och väntade. Jag vet nu att Den Äldre Herren har en granne som är mångmiljonär och som renoverar en lägenhet för 1,8 miljoooner och att samma granne har en BMW värd 590 000 kronor. Att bilen är värd så mycket är bekräftat av Den Äldre Herrens kompis som minsann också har en BMW och som vet vad de kostar! Dessutom har Den Äldre Herrens granne haft byggställningar utanför sin lägenhet som kostar "hondraotti krounour om daaaaun i tvau maunar!!" och det är ju okristligt att vissa har sau möe pengar.

Jag vet också att Den Äldre Herren är änkeman sedan 10 år och jag har stenkoll på hans barn och hans grannars hund.

Det var ungefär vad jag hann få veta innan 20 minuter gått och det var min tur. Jag slängde fram mina papper, bankkillen läste och läste, kollade med sin chef (eller nån annan, vet inte exakt vem) och kom tillbaka och nickade nådigt: jag skulle få precis som jag ville! Brabra!!

Lite uppåt efter detta väl förättade besök hoppsade jag raskt vidare till nästa bank nr 3 - Swedbank... Jösses. Det bankkontoret har jag haft lite agg emot ända sedan man för ett antal år sedan införde landets sjukaste kösystem! Då skulle man ta en nummerlapp, sätta sig och vänta och när ens nummer kom upp fick man tillåtelse att - gå och ställa sig i KÖN. Inte gå fram till diskarna, nonono. Man fick ställa sig i kön som ringlade vid avspärrningsbanden 10 meter innan diskarna. Jag fick spader varenda gång!

Nåväl, det systemet har man lagt bakom sig och allt är förlåtet. Nu har man två knappar att välja nummerlapp med istället: "KASSA" eller "EXPEDITION". Hm. Klurigt. Jag tryckte kassa, jag menar jag skulle ju inte beställa ID-kort, öppna konto eller sälja aktier.

Satte mig ned och väntade. Och väntade. Och väntade... 40 minuter väntade jag. Sen blev det mitt nummer! Rasslade fram och la fram plastfickan med viktiga dokument till damen i kassan. Hon läste och läste och konstaterade sedan i mycket irriterad ton "jag förstår inte, ska du ha ut detta i kontanter då?" Jag suckade inombords, pekade på raden där det stod att pengar skulle överföras dit och dit och men hon förstod fortfarande inte. Jag förklarade genom att högt läsa innantill det hon själv precis läst, men jag gjorde det långsamt och tydligt. "Jamen det kan ju inte JAG göra" snäste damen, "du får ta en lapp till expeditionen".

Jag ryckte åt mig min plastficka, stampade mot utgången och försökte åka ner för rulltrappan med en smäll. Där finns nämligen inga dörrar att smälla i, man får ställa sig på rulltrappan och åka ner för att komma ut från kontoret. Ni som någon gång försökt åka rulltrappa ilsket vet att det inte är så lätt, men jag gjorde så gott jag kunde.

När jag kom ut insåg jag ju att även om jag återvände till jobbet med oförrättat ärende skulle jag få återvända till helvetesbanken en gång till så jag lugnade ner mig, vände och åkte upp igen. Tog en lapp till "EXPEDITIONEN" och väntade. Och väntade. Och väntade...

Damen i expeditionsluckan hade förmodligen sett min tidigare sorti och bestämt sig för att inte gilla mig och det var väl rätt reagerat antar jag. Man ska vara lojal mot sina arbetskamrater!

Hon behandlade mig därför precis som man behandlar en icke-kund som bara ställer till besvär, rycker tillbaka papper och marscherar ut från ett bankkontor och åker rulltrappa på ett aggressivt sätt men det var det värt. Noterade att hon utförde uppdraget proffessionellt men med den ack så utmärkande touchen av "hade jag fått välja hade jag bett dig flyga och fara". Snyggt jobbat, hade inte kunnat gjort det bättre själv!

Jag fick till slut igenom alla mina önskemål även där och kunde återvända till jobbet en och en halv timme efter jag lämnat det.

Å det var den arbetsdagen det...

Jag läste ett inlägg av Riesling och kände genast ett pockade behov av att haka på frågeställningen lite. Jag är nämligen väldigt kluven till det här med datoranvändande och vet egentligen inte vad jag tycker...

I vår familj kan det se ut såhär ibland:

Jag sitter vid köksbordet med min laptop. Mellansonen sitter i vardagsrummet med sin laptop i knäet. Lillfisen sitter vid stationära datorn på kontoret. Är storsonen hemma sitter han med sin laptop vid matsalsbordet. Maken ligger på soffan under trappan med sin laptop på magen (fast han "jobbar" gubevars), alternativt ligger han där och spelar spel på mobilen. Bad parents, bad bad parents.

Det florerar mycket diskussioner om det här med datoranvändande, familjetid och livskvalitet i samma mening. Vi hade en, hela släkteriet, bara häromkvällen.

När TV:n gjorde sitt intåg i familjehemmet för länge länge sedan fanns det ett antal förståsigpåare som hävdade att familjesammanhållningen var hotad, det var farligt att titta för mycket på TV och vi skulle alla sluta umgås med varandra.

Idag hänvisar man ofta till hur det var för länge länge sedan som rena rama familjekvalitetsidyllen; "tänk innan datorerna kom, när alla samlades framför TV:n och umgicks och hade det så mysigt tillsammans!

Det händer att jag gör det själv, jag minns när program som Razzel, Nöjesmassakern och - ve och fasa jag är ju vansinnigt gammal - Hylands Hörna samlade hela familjen, äppelkaka med vaniljsås och läsk i glas med sugrör framför TV-apparaten på lördagskvällarna. 

Men hur mycket pratade jag med mina föräldrar egentligen? Övrig tid tillbringade jag i mitt rum, pratandes i telefon och lyssnandes till musik. Det var ett sabla oväsen för att jag ockuperade telefonen och "det kostar MASSVIS med pengar att ringa, varför TRÄFFAS ni inte istället för att snacka i telefon hela kvällarna???"

Jag kommunicerar mer med mina barn idag än jag gjorde med mina föräldrar då. För vi chattar, SMS:ar, Fäjsbockar och har daglig, kontinuerlig kontakt, statusuppdatering och koll på varandra. Är det dåligt? Hur hade det sett ut om vi inte haft datorerna? Vi hade förmodligen haft vår samlade middagstid runt köksbordet och sen hade var och en försvunnit till sitt. Utan vidare kommunikation.

Men jag säger samma sak till mina barn som mamma sa till mig; "Varför träffas ni inte  och umgås istället för att bara snacka på MSN?" Min son tittar på mig, himlar med ögonen, suckar djupt och undrar för hundrafemtioelfte gången vad jag menar... Han umgås ju hela tiden!

Och det gör jag med! Jag umgås med mina syskon, med övrig släkt och vänner, med grannar och med kompisar betydligt mer frekvent nu än jag gjorde innan datorernas ockupation av mitt liv. Observera dock: det ena utesluter inte det andra! Jag umgås IRL med människor också! Men datoranvändandet har berikat mitt umgänge betydligt; de vänner och släktingar jag utan datorn skulle ha träffat och pratat med två gånger om året kan jag nu kommunicera med varenda dag om jag vill. Jag ser det som positivt, det gör mig glad!

När jag resonerar med mig själv om datoranvändandet brukar jag hamna ungefär här: balansen ligger väl i att jag ändå väljer att umgås de där två gångerna om året utöver datorkommunikationen. Det finns människor som väljer bort den biten och då uppstår - kan jag tycka - en viss obalans i den sociala tillvaron. Men var och en måste ju få göra som den vill...

Jag är frekvent datoranvändare. Den står påslagen på köksbordet hela kvällarna. Men det betyder inte att jag sitter där hela kvällarna! Jag springer förbi, gör ett inlägg, skalar potatis, skäller på barnen, gör ett inlägg, renoveringsplanerar, stoppar i en maskin tvätt, gör ett inlägg, läser läxor med barnen osv osv.

Förr satt jag och läste, virkade en duk, kollade på TV, målade en tavla eller såg en film.

Vari ligger skillnaden?