Men alltså, hörrni!

Har suttit och ögnat igenom lite gamla inlägg här nu och kom igen - varför är det ingen som talar om att min blogg blivit den mest deprimerande läsning som går att hitta på hela nätet???

Jösses...

Idag hörde jag en intervju med Anneli Pompe, hon som numera har världrekordet i fridykning och dök 126 meter rätt ner i Röda Havet med en mun luft och en tyngd i ena handen. Sen simmade hon upp igen och var världmästare.   

Tycker det lät kul - funderar på att prova det. Tror ni man kan öva i en skogsgöl?

Vi fick studsa upp mitt i natten, måndag till äran, för någons bil skulle lämnas på verkstad. Även Spykersaabar kan bli sjuka, åtminstone påstår ju besiktningsgubbarna det.

Men för att få ihop en sådan lämning krävs planering och organisation. Vi lyckades fakiskt ganska bra genom att:

Åka i två bilar till tätorten, lämna min bil på verkstaden, samåka i makens bil till jobbet, köra till hans jobb först, jag tog över bilen och åkte till mitt jobb, jobbade som en gnu, åkte tillbaka till makens jobb, samåka tillbaka till tätorten, maken stannade kvar för att rodda mellansonens innebandyträning och medverka vid en domarutbildning, jag dumpades vid min bil och körde för att hämta lillfis hos kompis, stannade vid affären för att eventuellt tigga till mig några plastburkar, brassade hem för att - förhoppningsvis - möta upp en VVS-are som ska fixa med pannan/tryckärl/hydrofor/obefintligt vattentryck.

Allt gick jättebra, bortsett från att VVS-aren inte var här. Men han SA faktiskt att han kommer måndag eller tisdag så jag ska inte tjura än.

Bra gjort va!

Fast detta var egentligen bara övning, bilen är inte lagad än. De har bara haft den inne för bedömning och prissättning. Jag tror det blir ganska maffigt, det var så mycket så han hade inte ens hunnit räkna på det när vi ringde och kollade... "Jag ringer imorrn" sa han, verkstadskillen. "Men det är lite mer än de såg på besiktningen" la han till i en begklagande ton. Hugaligen...   

När vi är klara med det här med pannan, Spykersaaben, Audin, elementen, tryckkärlet, mellansonens hälsa, hydroforen, vinterdäcken, mötena, födelsedagarna och när allt annat som vi håller på med lugnar ner sig (innebandyn, politiken, tidningen, Lifet, skolan) DÅ NI!!!

Då ska vi nog åka till stan och ta en fika. Bara maken och jag!   

Har ju levt med skräcken en längre tid nu...

Hört hur det flåsar illavarslande i buskarna efter mörkrets inbrott. Sett glimtar av de onskefulla ögonen som följt min kvällspromenad med hunden. Kunnat skönja vassa huggtänder i mörkret, huggtänder med hemvist i de blodtörstigas käftar. Hört morranden och frustanden bakom mig, smygande, prasslande steg då de följt efter mig. Varje gång jag vänt mig om för att se döden i vitögat har det blivit helt knäpptyst.

Jag har vetat att de var på väg. Att de kom närmare och närmare och att det bara varit fråga om tid. Förr eller senare skulle de komma.

Nu har de kommit.   

Igår natt, dolda av dimslöjor och under vargtimmarna kom de. De gruffade, grumsade, smackade och grymtade. Men det var bara en rekognoceringsrunda - de ville bara tala om att de var på väg. Att de hittat oss, att de vet var vi finns och markerade tydligt - vi kommer tillbaka. Flera, många fler, och vi tar vad vi vill ha. "Zzz-zzz-zzz; ni kommer inte undan" meddelade de.

Tre större skador, några fler mindre. Inga jätteproblem att lappa ihop, även om ärren syns. Nästa gång går det kanske inte att fixa alls.

Jag talar om vildsvinsbestarna. De jobbar så. De skickar fram en, Mr. MördarPig, som eventuellt tar med en kompis. Han undersöker kvalitet, mattillgång och åtkomligheten med hjälp av stickprov i gräsmattan. Faller det i god jord springer han hem till svinflocken, meddelar status och rapporterar koordinaterna.

Sen kommer de - allihop. På ett par timmar har de bökat upp allt som går att böka upp. De vänder gräsmattor som vore de levande jordfräsar. Inte en plätt lämnas orörd.

Jag har rustat med tunga artilleriet. Hållt på i flera timmar, slagit ner stolpar, spänt trådar över trädgården, hängt ut plastskynken som prasslar och fladdrar.

Trädgården kommer vinna första pris i Halloweenkostymering utan att vi ens deltar i någon tävling. Så mycket spöklikt fladder på en samma ställe har sällan skådats.   

Nä, det är inte vackert. Men det är snyggare än en av vildsvin uppbökad gräsmatta...

Kom an, pigs! Imorron hänger jag ut aluminiumfolie!   

Skickade följande mail till ICA Bokförlag:

"Hej!

Har ingen aning om ifall jag vänt mig till rätt person nu, men jag högg ett namn på er hemsida och det blev ditt. Kan du inte hjälpa mig kanske du vill ha vänligheten att vidarebefordra mig (eller åtminstone mitt mail) till någon som kan?

För många år sedan hade jag en gammal upplaga av Rutiga kokboken. Den gick sönder, sidorna klibbade ihop och den vart väl allmänt illa medfaren så jag köpte en ny, sjunde utgåvan 2006.

Sedan dess har jag varit lite deppig...

I min gamla upplaga fanns nämligen vid bakrecepten något som kallades "Veckobak på tre (möjligen 6?) timmar" eller liknande. Där utgick man från ett grundrecept och fick ut både bröd, frallor, långpannebröd, skorpor mm mm ifrån detta.

Jag bakade det där jätteofta!

Eftersom jag förutsatte att det skulle finnas i min nya Rutiga kokbok kastade jag den gamla och har som sagt varit lite deppig sedan dess... Det fanns inte med!

Jag saknar mina skorpor och inte minst långpannebrödet.

Nu har jag naturligtvis ingen aning om i vilken upplaga det var med eller hur gammal min gamla bok var, men ni kanske vet?

Och tänk... Tänk om ni t o m HAR boken kvar och jag kan köpa den av er? Eller ännu bättre - tänk om ni kunde hjälpa mig att få fram receptet jag pratar om...

Då skulle jag återuppta det där med hembakat bröd, mina barns förutsättningar att bli bra medborgare öka, min make en lycklig make och tillvaron te sig mer rosafärgad än idag!

Känner ni för att göra en samhällsinsats och bidra till vår eviga lycka och tacksamhet så blir jag inte ett dugg lessen!

Varma hälsningar"

Om nu någon av er här händelsevis råkar ha den bok jag mailat om kanske ni kunde göra en insats och dela med er av receptet?

Så kanske jag kan dela med mig av en sån här?

Idag skulle det lagas mat!

30 konfirmander skulle ha läsning idag i vårans kyrka och två föräldrar skulle bistå med matlagning. Den ena föräldern var jag, den andra var någon annans mamma.

Vi hade bestämt att göra ugnsfalukorv och potatismos och klockan 10 skalade vi potatis som värsta straffkommendanterna. Vi kokade, skar, ketchupade, gratinerade och mosade. Två minuter i tolv var allt klart, matrummet attackerades av en mindre tromb, tio minuter senare var maten uppäten. Nja, inte allt, det blev en del över. Jag höll ett öga på om någon backade och tog mer, och det var flera stycken! Präster och personal kom ut och berömde maten, den var sååå god och allt det där.

Mamman och jag tittade stolt på varandra och dunkade varandra i ryggen. Vi hade lyckats bra! Wow, vi kanske borde valt ett annat yrke...? Vi var ju som gjorda för att laga mat!!

Efter disktorkning, undanstök och allt det där körde jag hem, glad och lite mallig över framgångarna med matlagandet,  och gjorde ett mossbord. Det blev inte lika fint som kompisens (nä, jag har inte ALLS snott idén, jag har bara låtit mig inspireras!) men det blev finare än det var innan.

Jaja, jag skaaaa fixa till plastkanten. Sen.

Medan jag stod där och grejade kom konfirmationssonen hem och meddelade att maten hade varit allt utom en hit, den smakade ingenting och att ingen gillade den... "Den var som skolmaten ungefär" meddelade han och gick in och spelade TV-spel.

Jahapp... Betraktade min skapelse i form av mossbord och tyckte det såg ut som en bilolycka och gick in.

Men jag har i alla fall de coolaste strumporna i stan!!  

Jag är, som bekant för en del, emot könskvotering, emot lagstadgad fördelning av föräldraförsäkringen och kraftigt emot genusdiskussioner när det gäller mina barn. Har bloggat om det förut, minns bara inte när.

Tog idag del av följande:

"Ta inte bort - lägg till!" Gillar din son bilar, fine, men se till att det finns dockor också och bekräfta att det är okej att leka med dem.

Att man ska erbjuda barn, oavsett kön, både s k "flick- och pojkleksaker" är för mig självklart. Men att speciellt bekräfta att det är okej för killar att leka med dockor och tjejer att leka med bilar behövs inte - mina ungar vet att det är okej att leka med precis vad man vill. De väljer bort det som kalla typiska "flickleksaker" helt av sig själva och jag tillåter dem göra det.

Barnen i den här familjen har i alla tider haft både lego och playmobil (unisexleksaker, hurra för mig!). Lego har varit deras liv, playmobil har bara samlat damm. Aldrig har någon föreslagit att jag ska bekräfta för dem att det är okej att leka med playmobil bara för att de inte gör det automatiskt...?

Mina krav är ganska enkla när det gäller mina barn; låt dem vara som de är! Låt dem leka med vad de vill och råkar det vara bara s k pojkleksaker så må det vara hänt! Tvinga inte in dem i en politisk korrekthet som inte faller sig naturligt för dem som individer. Jag är ganska övertygad om att barn finner sina naturliga vägar, utvecklas till bra medmänniskor om man bara öppnar dörrarna åt dem och visar var ingången är. Om de nu råkar föredra de blå dörrarna så är det vad som är naturligt för dem som individer och därför skall deras kliv över varje tröskel applåderas, oavsett vilken färg på dörren de väljer.

Jag undrar: på vilket sätt gör det mina söner till starkare, godare och vettigare människor (vilket är mitt huvudsakliga mål med min uppfostran) att jag bekräftar att det är okej att leka med dockor? För all aktiv uppmuntran ska väl ha något syfte?

Eller, om man drar det till ytterligheter; varför ska jag uppmuntra mina barn att leka med dockor om de inte vill? Vad är vitsen - vad är det jag missar att uppnå med mitt föräldraskap och inte ger mina barn om jag inte gör det?

Återigen - vad är det jag inte förstår?????

Efter gårdagens deprimerande läge känns det faktiskt aningen bättre idag. Nä, ingenting funkar som det ska nu heller, men vi kan småelda i pannan och fryser inte ihjäl i alla fall!

Maken pratade med återförsäljaren av Atmospannan igår och fick ett bra förslag på a) renovering av nuvarande panna, b) vari problemet kan bestå och c) hur vi kan lösa det med en ny panna vi skulle få köpa. Billigt.

Det får bli en ny panna. Finansieringen ska nog lösa sig - jag korrekturläste mellansonens fiction-uppsats till skolan igår och han lovar dela med sig av intäkterna när den kommer ut på bokdiskarna. Där ser ni! Även inkonsekvent, regelvidrig och odisciplinerad uppfostran kan ge goda resultat!

Annars händer det inte så mycket (hahaha) men just nu känns det väl inte som jag behöver så mycket happenings. Det lunkar på liksom, både med viktökningen och rökningen och på måndag ska jag lämna bilen på verkstad. Inga revolutionerande förändringar med andra ord.

I Malmö, där storsonen har sin hemvist, skjuter de på folk. I Kalmar, förort till min hemvist, placeras bomber i rondeller. Det känns som om någon är ute efter oss! Bombmannen i Kalmar har de åtminstone fått tag på, värre är det med skottgalningen i Malmö. Skulle kännas helt okej att åka ner och hämta hem min gosse faktiskt.

Vad ska han ut i stora världen och göra - det hade väl varit bättre han hållt sig här hos sin mamma? Inbäddad i bomull i en liten ask liksom. Men nä, de förstår inte sitt eget bästa. Ungar...   

...så jag tror faktiskt jag gör det nu...

Pannan funkar inte, bilen funkar inte, avloppet funkar inte, vattentrycket funkar inte, laddomaten funkar inte, vattenpumpselektricitetsgrejen funkar inte, jag funkar inte och de akuta investeringsbehoven om 250 000 kronor funkar inte.

Börjar bli läge att hitta en bra återvinningscontainer för dysfunktionella familjen...  Helst en med dusch, varmvatten, ett värmesystem som inte kokar oupphörligt eller låter som en trafikolycka i Niagarafallen.

Tips, någon?