Varför bloggar man egentligen?

Fråga inte mig... Jag har ingen aning! Varför skriver man böcker? Varför skriver man låtar? Varför ställer man sig på en scen inför publik? Hur långt är ett snöre?

Men det finns säkert någon form av gemensam nämnare i bakgrunden. Man bjuder på sig själv, man delar med sig av sin vardag och man får ur sig saker. Skrivande är en kanal och den passar mig, så är det nog. Jag tycker det är roligt helt enkelt! Jag har alltid skrivit i olika forum och för olika människor och på olika sätt.

Alla har vi olika behov och bloggandet tillfredsställer ett hos mig.

Sen kommer vi till det där med hur mycket man egentligen skall dela med sig av. Det har pågått en debatt ett tag om huruvida det är rätt att "hänga ut" sina barn och nära och kära i blogghysterin.

Mhm, en icke alltför enkel balansgång det där...   

Jag bloggar om mina barn. Eller rättare sagt, jag bloggar om hela min familj. Debatten har fått mig att fundera lite - har jag kränkt mina barn? Har jag gått över deras personliga integritetsgräns? Var går den gränsen? Har jag rätt att prata och berätta om mina barn för någon alls?

Om jag skrivit något seriöst och allvarligt om mina barn har jag kollat med dem först - är det okej att jag skriver om det här? Jag skulle aldrig göra det om någon sa nej. Jag vet att mina barn ibland läser min blogg och än har de inte opponerat sig.

Då är det värre med Högt Älskade Maken. Han gnäller både nu och då, men inte över bloggandet och över att han lever ett liv även i sajberspejs. Nä, han är mest frustrerad över att han inte längre har något att berätta - alla vet redan vad han gjort eller ska göra. "Bjud på dig själv älskling" säger jag och gör honom en tjänst genom att göra det åt honom. Han borde ju vara tacksam, tänk vad mycket han slipper berätta och kan ägna sig åt andra saker istället! Visst?    

Hårfin gräns är också skillnaden mellan att vara personlig och privat. Jag menar, en opersonlig blogg om frukostflingor och fakturakontering är i längden ganska trist. Och en privat blogg om vilka som gjorde vad och hur på swingersklubbens årsmöte skulle kännas ganska obekvämt. Om jag nu hade varit med i en swingersklubb. Vilket jag inte är. Inte maken heller. Vad jag vet...

Äh, jag kör på helt enkelt! Om någon anser att jag hänger ut mina barn och kränker dem så får de helt enkelt läsa någon annans blogg!   

Ännu en ljuvlig morgon med krisp i luften, klarblå himmel och bleka solstrålar!

Kaffet är visserligen slut men jag hittade en burk snabbkaffe i ett skåp - inte direkt någon favorit men funkar i nödfall.

Igår kväll smet hunden iväg en runda och kom tillbaka efter några hääärliga, kladdiga rullningar i koskit i hagen bredvid... Hon doftade inte rosor och konvaljer precis, så hon deporterades till duschen. Äcklig hund! Sen sprang hon runt som en galning och luktade blöt hund istället och jag är inte säker på att jag tycker det är mycket bättre.

Trött är jag på alla diskussioner om föräldraförsäkringen och hur den ska fördelas. Trött är jag också på alla jämställdhetsdebatter och allt kvinnor-kan-tjafs hela tiden!

Herregud - vi är människor, några är män och några är kvinnor. Bra så! Varför ska vi aktivt hela tiden jobba FÖR eller EMOT den ena eller andra sidan? Jag har sagt det förr och jag säger det igen.

Börja jobba FÖR människan! För individen! Oavsett vad den utrustats med mellan benen eller vilka hormoner som strömmar i ådrorna (om nu hormoner strömmar där, jag kan inte så mycket om hormoner). Individuella kvalitéer - that´s the shit!

Det pratas vitt och brett om "kvinnofällor" hit och dit. Vi kan ingenting - vi kan inte löneförhandla, vi kan inte bygga egna nätverk utan hjälp, vi förstör våra liv genom att vi är hemma med våra barn. Stackars oss. Dessutom förstör vi våra barn. Stackars dem. Det här är saker som jag inte hade en aning om egentligen förrän våra politiker informerade mig om saken. Visste inte att jag var förtryckt och försvagad när jag i unga år valde högklackade skor och målade naglar på kontor framför blåställ och bättre betalda mansyrken.

Männen skall bestraffas - de har bättre löner, de har i generationer haft hemliga klubbar och dunkar varandra i ryggen upp på karriärsstegar och de tar inte ansvar för sina egna ungar! Men hämden är ljuv!

Vi kvinnor hittar minsann egna vägar; vi KVOTERAS in på arbetsplatserna, vi startar Kvinnliga nätverk för att visa att Kvinnor Kan och vi lagstiftar hem männen till blöjbyten och flaskmatning med utpumpad bröstmjölk. HA! Nu fick de allt, karlarna! Som lax på moset eldar vi upp 100 000 kronor - VA SA NI NU DÅ????

Men stopp ett tag...

Ur mitt mänskliga perspektiv måste jag fundera lite. Vill jag ha ett jobb som jag fick på grund av avsaknaden av snopp? Vill jag ingå i ett nätverk där män inte är välkomna? Vill jag amma mitt barn med hjälp av bröstpump?

Nä. Inte jag.

Jag vill nämligen bestämma själv. Jag vill ha jobb utefter min kompetens och mitt kunnande, jag vill ta ansvar för mitt eget löneförhandlande och jag vill gemensamt bestämma över föräldraledigheten med min man. Utan inblandning av styrande politiker. Och sluta för fan att tala om för mig att jag inte är kompetent nog att göra det på egen hand för att jag är KVINNA!!! JAG ÄR MÄNNISKA OCH JAG KAN SJÄLV!!!

Vad gäller männens försprång inom toppositioner, karriär och förmåga att "se om sitt hus" konstaterar jag bara - ni är bättre på det där än kvinnor är! Ni har gjort det naturligt utan lagstiftningar. Grattis till er!

För mig blir debatten nästan lite löjlig. Ungefär som pigdebatten! "Nä, det är inte rätt att underlätta hushållsnära tjänster och behandla människor som pigor". "Oj. Jag som gillade jobbet, var stolt över det och tyckte jag gjorde det bra! Å så är jag bara en längst-ner-på-skalan-piga... Hade ingen aaaaning om att politikerna såg ner på mig... Bäst jag går hem och skäms i ett hörn..."

Jag vägrar skämmas för att jag är kvinna som vill vara hemma med mina barn. Inte heller skäms jag för att jag har huvudansvaret för hushållet, för matlagning och familjeorganisationen. Inte för en sekund skäms jag över att jag skulle uppskatta om maken kom hem i uppknäppt skjorta, slitna jeans och med lagom skäggstubb och slängde upp en halv oxe på diskbänken, beordrade fram mat och sen drog upp mig till sängkammaren i håret.   

Nu gör han tyvärr inte det. Han har nämligen en politiskt korrekt uppfostran - han bär in matkassar och frågar om han ska hjälpa till. Men drömma kan man alltid!   

Men han tjänar dubbelt så mycket som jag. Han jobbar dubbelt så mycket som jag. Han tvättar bilen, han snickrar väggar, bär tunga saker och han skruvar med skruvdragare!

Jag får vara nöjd med det...   

Jag är inte precis känd för att leva i lugn, trygg och vardagsgrå livslunk - tvärtom. Minsta lilla känsla av två likadanda dagar på varandra får mig oftast att dra igång projekt som riva en vägg, bygga en övervåning eller gräva en simbassäng. Eller nåt i den stilen. Köpa bil, byta möbler eller starta alpacksfarm funkar också. Fast ibland drar omgivningen i handbromsen, så några alpackor har det inte blivit. Ännu...

Men ibland händer det att all den här omväxlingen och förnyelsen sköter sig självt på nåt vis. Det ramlar på en det ena efter det andra och man önskar bara att man var en sån där lugn, oengagerad och "jag sköter bara mitt"-människa som kunde låta bli att tycka att allt man hör låter roligt och engagerar en. Och plötsligt står man där och har visst lovat det och det och allt funkar - så länge inget oförutsett inträffar som stör planeringen.

Nu gjorde det precis det, hände oförutsedda saker som gjorde att hela upplägget fick möbleras om, om- och bortprioriteringar fick göras och hela familjen fick ändra fokus ett tag.

Ingen fara - alla mår bra och allt ordnar sig!

Inget ont som inte har något gott med sig, brukar man säga. Och då och då får man en påminnelse om att livet består av mer än man tror där man susar fram i 140 knyck och glömmer bort vad som egentligen är viktigt. Kan vara jobbigt men kanske nödvändigt.

Hur som helst - nu börjar livet återvända och idag har varit en riktigt, riktigt bra dag!

Mellanfisen har gått upp tre kilo, lillfisen har förkunnat att han kramat sin flickvän flera gånger (samma flickvän som förra veckan pussade honom ett antal gånger på bussen) och jag har jobbat hela dagen utan några störande avbrott!

I helgen avlade jag visit hos storsonen i Malmö, åt pizza, kollade på film och somnade framför TV:n. Lillfisen var med och konstaterade återigen att ljudvolymen var maxat jobbig och att det var aaaalldeles för mycket bilar och folk i den stan! Haha, skogsmullefisen!

Själv var jag helt förfärad över att barn i samma storlek som lillfisen var ute och balanserade på trottoarkanterna med sina skateboards alldeles själva en lördagskväll, men så är jag väl skogsmullemorsa jag då... Åtta-nioåringar ska vara hemma hos mamma och pappa på lördagskvällar, inte ute och åka skateboard mitt i Malmötrafiken!

Nu är det valarbete i fokus, slutspurt och valevent i tätorten på lördag, valarbete utanför affären på söndag, broschyrer som skall fixas och tidningar delas ut.

Ni hör själva hur hastigheten ökar sakta men säkert igen va?    

Svårt att lära gamla hundar sitta...   

Hörni, det är mycket nu.

Tar lite bloggsemester - återkommer när det lugnar ner sig!

Ta hand om er så länge.

Kraaaaam!

I somras köpte jag sex par strumpor åt lillfisen. Han har knappt använt dem, det har som sagt varit sommar, varmt och barfotaväder.

Nu fick jag köpa tre par till för de första sex paren är som bara borta! Totalt under året har jag förmodligen köpt 12-15 par nya strumpor i storlek 35-37 (de krymper ju alltid i torktumlaren) och idag när påklädningsprocessen påbörjades hittade jag ETT par.

VAR är ungens alla strumpor????

Och det märkliga är att det är inte första gången! Inte heller talar vi om den vanliga problematiken om strumpätaren i torktumlaren, han lämnar ju alltid en kvar i alla fall. Nä, nu pratar vi allvarligare saker än så...

Globala uppvärmningskonsekvenser?

Förkyld... Hatar att vara förkyld!

I alla fall så har diskmaskinen gått sönder - igen - och bilen skramlar lite högt numera nånstans underifrån och jag vet inte riktigt varifrån eller varför.

Sen gapar bildatorn om nån trasig lampa och om låg nivå på spolarvätska eller vadenuva. Det blir ganska intressant ljudkombination varje gång jag kör iväg, Pliiiing; trasig yadayada (trycktryck på knappar så det blir lugnt) och sen: Pliiiing: låg nivå blahablaha (trycktryck igen) och så PIIIIIIIP - handbromsen i - och skrammelskrammeldunkdunk.

För någon månad sedan Plinggapade den om "Service" men jag tryckte bort det så många gånger så den verkar inte behöva det längre! Åtminstone har den slutat tjata om det.

Spykersaab. Bilen som klarar sig utan servcie! Bra grejer.

Allvarligt talat - mitt liv är inte så mycket mer spännande än så för nu. Mhm, trist jag vet, men av erfarenhet vet jag också att efter ospänning och kav lugnt liv kommer kaos.

Jag bidar min tid.

Efter gårdagens gnäll ska jag nu detaljprecisera min dag så ni klart kan se att gnället var befogat...

Vid arbetsdagens slut skulle jag ju då byta makens tröjor, det var en baggis. In på affären, tre sekunder och ut igen. Klart!

Upp till Telenors butik för att uthämtning av sonens lagade mobil. (Den höll i en månad, sen fick han skicka den på reparation och nu fick han besked - efter FYRA veckor - att den var "klar för hämtning"). Två personal, 12-15 kunder i butiken. Nummerlapp = 335. Expedierades för tillfället = 328. Nåja. Jag satte mig på en stol och... satt där. Och satt. Och satt. Kände mig aningen stressad så jag tog en rövare, drog iväg för att införskaffa efterfrågad gitarrsladd till maken medan jag väntade.

Det fanns ingen sån sladd. Det fanns sladd men med fel kontakter. Skulle det funka med adapter? Säkert, tänkte jag, och köpte både ock. Bra där, 10 minuter!

Åter till Telenor. No 331 expedierades just då. Suck. Satt och satt, roade mig med att skicka lite kräks-SMS över Telenors ofantligt dåliga butiksbemanning till kreti och pleti, kollade FB och suckade.   

En timme och en kvart. Så länge satt jag och roade mig med dylika ting. Läste ni mitt förra inlägg vet ni att både middag, tårtkalas och allt däremellan redan var kört för länge sen. Min tur.

"Skulle hämta en mobiltelefon" säger jag och lämnar fram kvittot. Tjejen kvittrar i väg och öppnar något skåp, stänger det igen och springer ut genom en dörr. Redan där börjar jag ana oråd. Hon hittar den inte där den ska vara...

Hon återvänder och meddelar med all tänkbar serviceutbildning i röst och nuna att "näää, den verkar inte vara färdig för vi har inte fått den".

Nu censurerar jag resten, okej?   

Hemma hade ju family har fått i uppdrag att fixa pizzorna, gräddbelägga och garnera tårtan och ingående beskrivning av hur att hantera de osötade blåbären som ligger och tinar på diskbänken. Två inte alltför svåra uppdrag kan man tycka.

Vi hade lite telefonkontakt och jag fick rapporterat till mig hur degen jäste och grädde vispades.

Halvvägs hemma ringer maken. Han berättar sammanbitet att han är på väg till pizzerian för att hämta pizza, och att de fått göra en ny tårta... ?!  

Det visade sig att det vart nåt knas med pizzadegen som "inte gick att kavla", och att grädden till tårtan blev "aningen" lös och rann ut över hela skapelsen. Men jag hade köpt fler bottnar så de "slängde ihop en ny". Okej.

Mina underbara killar i diverse storlekar och modeller! Visst hade de missat att hälla av blåbärssaften från bären så man kan ju säga att det blev en saftig tårta. Och att sockra dem ramlade också mellan stolarna, men vi äter ju ändå för mycket socker jämt... Det blev som inga bär kvar att garnera med men vaddå, en gräddtårta är ju en gräddtårta! Bär ovanpå behövs faktiskt inte!

Vi åt pizza, vi tog varsin i blåbärssaft dränkt tårtbit, sockrade över hela biten, lyssnade till varandras knastrande mellan tänderna och drack kaffe. Satte på en film och jag somnade i fåtöljen.

Och idag är det en ny dag.

Tack och lov!

Lite gnäll;

Maken slutade tidigt idag, fö´lsedan till ära och allt. Jupp.

Den som fyller år hos oss får bestämma maten. Ikväll blir det hemmagjord pizza. Bra så långt.

Jag jobbar som en gnu och hinner inte sluta före fem. Family hemma och städar, kanon. Sen ringer de mig och ber mig fixa lite grejer när jag kör hem. Självklart. Gjorde en sammanfattande lista;

Hämta sons mobil.

Byta makens tröjor.

Köpa gitarrsladd.

Åka till bolaget.

Jag jobbar till fem. Jag har 45 minuters bilfärd hem (då räknar jag inte in tiden från jobbet till bilen och ut ur stan). Klockan sex kommer fikagäster och ska äta tårta (vilken mig veterligen inte är "gräddigad" eller garnerad än).

Hur ska jag hinna med det här tro....? Jag menar, man vill ju gärna äta mat innan man äter tårta?

Känns som det blir tight.

Jag var uppe mitt i natten och levererade presenter. Jag är trött.