Jahapp! Idag är jag radiokändis!   

Eller nja... kändis och kändis... Men i radio i alla fall!

Är lite imponerad av hur Kicki Möller på produktionsbolaget Filt har lyckats klippa  ihop en timme och en kvarts samtal till 10 minuter och ändå får det allt låta som ett helt samtal på något vis. Samtidigt känns det märkligt att höra lösryckta meningar som är tagna ur ett sammanhang - det finns så mycket som inte kom med. Det mesta, alltså.

Omgivningen tycker det var okej. Jag tycker det lät lite "snyftigt" kanske... Men återigen, jag har ju helheten och upplever det annorlunda än andra?

Nåväl - här är det. Ca 17,20 minuter in i programmet...

http://sverigesradio.se/sida/sandningsarkiv.aspx?programid=3812

Welcome to my world!

Riesling har förärat mig med en bloggaward och jag känner mig otroligt hedrad och förvånad! Tack snälla du!

• Som Awardvinnare ska du kopiera in Awardbilden i din blogg, för att visa att du har fått den.
• Tacka och länka tillbaka till den du fick Awarden av.
• Ge Awarden till 7 andra bloggsystrar/bröder och länka till dem.
• Skriva 7 intressanta saker om dig själv.

Punkt ett - check!

Punkt två - check!

Punkt tre - problem!! Jag har nämligen ägnat ett par dagar åt att fnula på det där och får erkänna rakt av - jag följer inte så många som sju bloggar... 
Jag skulle exempelvis kunnat ge den tillbaka till Riesling och även till Dagligdags , bloggare som gör mig glad och får mig att skratta men de har ju redan fått den. Vet inte om man får ge den en gång till? Sen finns det massor av bloggare därute som jag halkar in på när jag hinner och som säkert är jättebra men jag klarar inte att välja!

Så egentligen är jag inte fullvärdig mottagare men jag VILL ju ha den så jag får helt enkelt roffa åt mig den och låssas som jag inte förstår reglerna.

Punkt fyra... Ööööhhh... Okej...

1. Jag är utbildad flyglotta och har genomgått både grupp- och plutonsbefäls-utbildning med högsta betyg. Sen la de ner min tjänstegren och ville att jag skulle omskola mig och jag blev sur och slutade. Ångrar det lite idag för jag tror det hade varit kul att utbildas inom underrättelsetjänsten...

2. Jag har utvecklat allergi mot make over-program, inredningsprogram, ombyggnadsprogram och amerikanska talkshows på TV och det hör till undantagen att jag ens ser på TV längre.

3. En gång lyckades jag få beviljat starta-eget-bidrag genom att övertyga både ALMI och Trygghetsrådet om en affärsidé som jag inte ens trodde på själv... Firman gick fortfarande lysande när jag sålde den 10 år senare!

4. Jag gillar inte sommaren så mycket, det är för varmt, för soligt och för insektigt. Drabbas nästan av sommardepressioner medan jag håller ut och väntar på hösten.

5. Jag är uppvuxen med fyra småbröder och har tre söner och när jag väntade min tredje var jag livrädd att det skulle bli en tjej. Jag var övertygad om att jag inte skulle klara av att fostra en dotter för jag "visste inte hur man gjorde med tjejer".

6. Jag har diskuterat preventivmedel med Martin Timell på en krog i Karlskrona. Tvivlar på att han minns det dock. Det är knappt jag gör det själv.

7. Under höst och vinter förbrukar jag stearinljus för mer pengar än det kostar att ha alla lampor tända hela året. Nästan.

Jaaa... Mer intressant än så är jag nog inte...

Tack igen för utmärkelsen!    

Har återigen förärat Kalmar lasarett med ett besök.

I miljöer där jag inte känner mig "hemma" och som jag inte kan något om brukar jag alltid försöka förstå hur det fungerar. Men i sjukvården går jag bet, fullständigt! Jag förstår inte hur de GÖR!?

Som idag:

Vi kommer till en lucka på röntgen, tar en lapp och anmäler oss i luckan. So far so good - systemet är lätt att förstå. Vi ombeds sitta ner.

Två minuter senare kommer en sjuksköterska från ett helt annat håll och ropar upp oss (handskak, handskak). Nu börjar mina funderingar!

Hur vet sjuksköterskan att vi är där? Vem har talat om vart vi ska och hur vet han vilket rum han ska placera oss i?

Vi passerar en massa dörrar i en lång korridor och min hjärna börjar genast jobba; vad GÖR folk bakom alla dessa dörrar? Filar naglarna? Skriver journaler? Dikterar brev? Porrsurfar? Här börjar jag naturligtvis fnissa hejdlöst för mig själv...

Vi parkeras utanför en dörr med skylten "Ultraljud". Sonen får en vit rock och vi väntar i ett bås med draperi. "Sitt här så blir ni snart uppropade" säger sjuksköterskan och går.

Fem minuter senare öppnas dörren och en annan sjuksköterska visar oss in (handskak, handskak), placerar sonen på sängen och sätter igång maskiner och grejer.

Hur visste DEN sjuksköterskan att vi var där i just det båset? Vem hade talat om det?

Hon försvinner ut genom ytterligare en hemlig, mystisk dörr och vi väntar. Vi är inte säkra på vem vi väntar på egentligen, men som alltid i händerna på de som kan bättre så gör vi som vi blir tillsagda. Naturligtvis.

En ung, snygg kvinnlig läkare kommer in, presenterar sig (handskak handskak) och är uppenbarligen den som ska utföra ultraljudsundersökning av sonens mage. Brabra men... Nu blir jag sådär mammigt misstänksam. Hon ser väääääldigt ung ut! Hon är betydligt yngre än jag och jag börjar räkna. Läkarutbildningen är vaddå? Fem år? Och innan dess massa gymnasium och grejer och sen erfarenhet. Är hon inte liiiiiite för ung för att vara kompetent läkare egentligen? Hm.

Hon grejar och klickar och duttlar på skärmar och tangentbord, hummar lite och klickar lite till. Sonen blir tillsagd att andas, hålla andan, andas ut, andas normalt... Han lyder.

Efter en halvtimme reser läkaren sig upp och säger att hon inte kan se något alarmerande såhär men bilderna skall granskas vidare och att hon vill att även en annan läkare skall titta innan vi får gå. Jaha! Jag VISSTE det! Hon var för ung! Hon KUNDE inte det här!

En annan läkare kommer in (inget handskak!), gör ungefär samma saker som den första med skillnaden att han förklarar för henne vad han gör och vad han ser. Jösses - ung snygg läkare n:o ett utbildas med min son som läromedel!

Så småning om är allt klart och vi får åka hem. "Jag ska granska bilderna" säger ungsnygga läkaren, "meddela resultatet till remitterande läkare under eftermiddagen och sen får ni resultatet meddelat av denne".

Bra, tack så mycket då (handskak, handskak)!

På vägen tillbaka genom korridoren springer massa sjukvårdsklädda människor runt, en del drar på sängar och en del har bara ett papper i handen. Vart SKA alla dessa människor? De slinker in och ut genom dörrar som stängs fortare än en grisblink. Allt är så hemligt, så sekretessigt och så mumligt på något vis.

En fascinerande värld, sjukhusvärlden. Verkligen! (Handskak, handskak)...

Mobiltelefoni är inte något jag lägger större vikt vid i mitt liv. Jag har en mobil, jag använder den ungefär aldrig och oftast glömmer jag den hemma eller på jobbet. LIka ofta glömmer jag att sätta igång den eller så vilar den i ett hörn med urladdat batteri. Och folk blir tokiga på mig! "Du SVARAR ju aldrig" upprepas som ett mantra i mitt mobilsvar när jag väl hittar/sätter igång/kommer ihåg den.

Att man ständigt skall vara nåbar och att man inte kan leva livet utan att alltid kommunicera på ett eller annat sätt ingår inte i min livsfilosofi. Nu tycks jag förvisso vara ganska ensam om just den filosofin, men som alla stora filosofer bidar jag min tid, väntar på att även resten av världen skall komma till insikt och jag kan ställa mig med armarna i kors och nicka ett "vavadejasa".

SMS tycker jag däremot är en ganska bra hittepåsak! För det kan jag skicka när jag hinner, mottagaren läsa när vederbörande har tid och svara när det är läge. Eller inte svara alls, vilket man vill.

Alltså har jag en mobil, jag använder den ytterst lite och då mestadels till SMS. Man måste även lägga på minnet att jag faktiskt bor i skogen utan mobiltäckning och att man måste skicka SMS genom tredje fönstret från vänster i runda rummet. Annars kan man lika gärna låta bli. Att ta kort med den är fullständigt meningslöst. Det går men man ser aldrig vad korten föreställer vilket förtar vitsen med det hela lite grann.

Hur som helst - nu har jag fått ett infall och köpt en ny mobiltelefon! Surfade runt lite och såg en söt liten bild på en mobil. Jag visste inte alls vad det var, jag köper mobiler som jag köper bilar ungefär. Den "talade" liksom till mig. Klicketiklick och den är på väg hem till lilla brevlådan! Liiiiite dåligt samvete bara då jag för första gången på många år lämnar Nokia men vaffan - livet är en chansning!

Nu får jag nästan ge resten av familjen konstgjord andning så de inte kvävs av elaka skrattsalvor. Av nån anledning ser det något humoristiskt med att jag köpt just en sån mobil... Bah!  

Varför skulle inte jag behöva en Ericsson Xperia X10 mini????

Jag bara undrar?   

Vår son har remitterats till dietisten för att diskutera hans nya mjöl-, mjölk-, ägg- och sojafria diet.

Vi fick en lapp från dietistmottagningen och uppmaning att ringa dem för att beställa en tid för sammanträffande. "Säkrast måndag till fredag mellan 8.30-9.30" Brabra. Ringer. Telefonsvarare. "Åter imorgon". Hm. Okej. Ringer "imorgon". Telefonsvarare. "Åter onsdag klockan 13.00" Hmhm. På lappen står det att om vi inte ringer så återgår remissen och - som jag tolkar det - är vi inte längre i behov av möte. Eller så. Kort sagt, då är vi inte välkomna.

Det är ingen ko på isen - jag lutar mig mot internet och många av de utomordentliga sajterna för allergiker och har hittat rätt i dietdjungeln ändå. Men jag vill prata med dem i alla fall, för jag vet att det INTE är mjölkallergi och att de ger ett okej att återinföra mjölk i maten åt sonen. Han behöver mjölk känner jag. Kräm utan mjölk är inte roligt, och kräm är i stora drag vad han får i sig nu. Han har ju lyckats med konststycket att dra på sig en släng körtelfeber mitt allt elände... Som om det inte var jobbigt nog att äta utan att värkande halsmandlar skulle mötas på mitten i halsen! Men han är jätteduktig och kämpar på så gott han kan.

Nåväl! Dietisterna vill inte prata med mig i alla fall. Men på det stora hela har sjukvården varit fullkomligt fantastisk! Vi har fått omedelbar hjälp och hör här:

I söndags fick jag ringa till sjukvårdsrådgivningen. Sköterskan där ville konsultera barnavdelningen för att ge vidare råd, så hon skulle ringa dem och återkomma. Efter två minuter ringde hon igen bara för att meddela att "läkaren på barn är på rond nu, men så fort han är tillbaka ska jag prata med honom och återkommer igen. Bara så du inte undrar varför det dröjer..." DET, mina vänner, DET är service!

Man är inte så vansinnigt kaxig när man är helt utlämnad i en värld man inte begriper ett smack av och helt beroende av de som kan och vet. Därför betyder såna där extra små saker så otrooooligt mycket!

När hon återkom igen fick vi tid på en gång, det var bara att åka in.

Kalmar lasarett - guldstjärna!   

Nu ska jag göra pancakes. Utan vete, ägg och mjölk! Går det? Jajamen!! 

Citygross i Kalmar - guldstjärna!   

Ett så tydligt, brett och bra utbud av dietmat av alla möjliga sorter. Tack!

Tillbaka på jobbet efter en hel månad.

Allting är liksom precis som det var när jag gick hem! Helt sjukt - man tycker ju att någonting borde hänt?! Det känns som jag har varit Törnrosa och sovit i hundra år, vaknar och allt fortsätter precis som det var...

Samma grävskopa står på vägen utanför, samma gubbar gräver ner nåt eller anlägger nåt eller bygger nåt (vet ärligt talat inte riktigt vilket) och jag får en känsla av att de liksom stått där sen jag gick hem. Utan att ha gjort någonting alls, bara... stått...

Alla papper ligger kvar där jag la dem (fast det har tillkommit en liten hög, snyggt travad i hörnet på skrivbordet) så det känns som jag gick hem igår.

Vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen. Men jag trodde nog det skulle vara... annorlunda...

För det kan väl inte vara så att om jag försvinner stannar hela världen? Wow i så fall! Shit, jag är nog mer betydelsefull än jag vet om...   

Nu känns det inte som jag haft semester alls! Det känns som jag åkt hem, ätit middag och åkt tillbaka.

Buuuhuuuu - jag behöver SEMESTER!!   

Det finns några som följer min blogg och som då och då kommenterar, ger feedback och massor av styrkekramar, uppmuntran eller bara ett hej.

Själv är jag dålig på att kommentera tillbaka - inte för att jag är nonchalant utan för att jag tycker det är så himla krångligt...   Man måste godkänna kommentaren, backa till sin egen blogg, välja att kommentera, skriva en kommentar och sen godkänna den igen - omständligt. Förmodligen gör jag fel, det finns nog ett enklare sätt men jag har inte tagit mig tid att utforska det vidare.

Alltså tänker jag massor av snälla tankar och förutsätter att ni vet hur glad jag är ändå. Ja, jag vet, jag är blond...

En del kommenterar mina blogginlägg direkt på FB och då är det lättare, där kan jag kommentera tillbaka medetsamma.

Men nu vill jag en gång för alla tala om hur glad jag är att ni finns, hur viktiga era kommentarer faktiskt är och hur mycket jag tycker om er, både familj, vänner och bloggvänner! Ni vet nog alla vilka ni är hoppas jag.   

Jag har fått en liten utmärkelse idag! Å jag är så både häpen och glad så jag vet inte till mig! Jag ska återkomma till detta, men det kräver lite förberedelser.

Och jag måste vänta på att doktorn ska ringa från barnavdelningen på lasarettet. Mellanfisen har massor av feber och tja, det är ju som det är...

Medan ni väntar presenterar jag er för en bloggvän jag har; riesling.bloggplatsen.se

Läs hennes blogg medan jag är på date med Il Dotore vettja!  Mycket nöje!

Har tillbringat eftermiddagen tillsammans med två brorsdöttrar i ca en-metershöjd ungefär. Förtjusande ungar. Men snacka om att man vänjer sig snabbt vid att ens barn bli större! För efter ett par timmar är jag lika slut som om jag tillbringat en hel vecka som enda personal på en överfull småbarnsavdelning på förskolan...   

Knepigt hur snabbt det gått att bli bekväm och layed back när småbarnsåren är över och man återgår till ett liv utan sopborstar i kökslådornas handtag, uppochnervända dörrhandtag och grindar för trappor och dörrhål. Ändå har vi levt med småbarn i princip sedan 1989 fram till för ett par år sedan, så det borde inte vara så enkelt kan man tycka. Kanske är det bara det faktum att jag mentalt vet att egna småbarn är ett helt avslutat kapitel som gör att jag automatiskt anpassas till att bli mer bekväm?   

Bara en sådan sak som att jag förr hade automatiska ögon i nacken och full koll på samtliga småbarn i ett rum, vare sig det var mina egna eller andras. Nu har jag inte ens koll med de två ordinarie ögon som sitter där de ska! Ryggmärgskänslan har liksom trubbats av. Jag behöver inte ha samma koll!

Småbarnsskrik var en sån sak som jag tidigare knappt registrerade, det var liksom vardagsmat. Jag hörde bara att "okej, det är inte min som skriker" och sen kunde jag stänga av och lugnt fortsätta vad jag höll på med. Nu för tiden hör jag småbarnsskrik i affären och blir superstressad. "Varför SKRIKER barnet, har det inga föräldrar, är det ingen som bryr sig om det" och till slut hör jag inget annat och glömmer bort vad jag skulle handla. Trots att jag med sunt förnuft vet att det står en stackars svettig förälder någonstans som bara vill komma ut ur affären och ta hand som sitt skrikande barn signalerar min hjärna "nu ska du bli irriterad" till hela mig och så blir jag det.

Ska jag dessutom fokusera på att lägga alla varor med streckkoden åt rätt håll på bandet blir jag svettig över hela kroppen och det hela slutar alltid med att jag gör det mest förbjudna; lägger upp ett berg av varor och sen har dåligt samvete hela dagen...

Nån dag - in a future far, far away - ska jag förmodligen och förhoppningsvis bli farmor. Och då kommer jag bli en sån där farmor som tar igen all bad parenting på mina barnbarn. När barnbarnen sen blir odrägliga, bortskämda och fullkomligt hopplösa skickar jag hem dem till föräldrarna och tackar för lånet.

Men det är lite speciellt med syskonbarn ändå. De må vara hur sjövilda, bångstyriga och saftkladdiga om de små fingrarna de vill - när de kikar fram bakom dörrposten med håret på ända, chokladrandiga i hela ansiktet och slänger iväg slängkyss efter slängkyss efter en smälter man nånstans inombords hur många bullar de än slängt i kaffekannan, hur många saftglas de än vält ut och hur många gånger de än stolt visat att de lärt sig att spottas...