Vissa saker vill inte ens jag ironisera över för de är liksom jobbiga på riktigt riktigt. Som när ens barn inte mår bra... På riktigt.

Vår mellanfis har inte mått bra sen han var sju år. Eller egentligen ännu tidigare, men det blev mer uppenbart och påtagligt ungefär i skolåldern. Han lider av kroniskt illamående och känner att han behöver kräkas hela tiden och ingen vet egentligen varför. Det har gått lite i vågor och ibland är det hanterbart - men lika ofta inte.

Vi har sprungit hos läkare, vårdcentraler och lasarett. Vi har letat i böcker och broschyrer, dammsugit internet och försökt på alla tänkbara vis att hitta någon liten, ynka ledtråd som skulle kunna hjälpa oss att hitta en tänkbar anledning och därmed kunna hjälpa honom må bättre. Men nej - magen är tydligen ett mysterium.

För något år sedan fick vi - äntligen - tag i en läkare som verkligen lyssnade, tog hans problem på allvar och därmed hamnade vi i händerna på barnavdeldningen på lasarettet. Ett annat lasarett än där vi varit tidigare. Det fylldes rör på rör med blod från hans armveck och en dietist kopplades in. Proverna visade att han inte är glutenallergiker. "Ta bort mjölken" sa hon.

Ett tag verkade det bli aningen bättre! De värsta topparna försvann och han blev lite gladare och piggare. Vi vågade inte säga något högt men bad tysta böner för oss själva. Nu skulle väl allt bli bra?  Men det blev det inte... Jag kontaktade dietisten igen. "Ta bort mjölk och soja" sa hon. 

Den här sommaren har han haft ett smärre helvete. Han mår illa precis hela tiden och det har lett till att han inte kan äta. Vem kan äta när man hela tiden mår som om man ska spy? Äter man inte så mår man illa för det. Ni hör spiralen här va? Mhm. Han utvecklar sakta men säkert anorexia. Det är en sjukdom som inte alltid bottnar i bantningshysteri eller psykiska problem. Den kan också utvecklas av att man kroniskt mår illa och därför inte kan äta. Hungerkänslorna försvinner och behovet av mat trubbas av.

Nyligen kontaktade jag i desperation barnavdelningen igen. "Kom hit" sa de. "Nu med en gång".

Nu får han inte äta vete, mjölk, soja eller ägg. Han väger 48 kilo och är 1,70 lång. Hans BMI ligger på 16,6. Han är likblek, har påsar under ögonen och ser ut som om han aldrig sett varken sol eller fått frisk luft, trots alla strandbesök i sommar. Han orkar knappast gå 50 meter utan att få håll och får vila.

Idag fick vi provsvaren från vårt besök. Han har lågt med vita blodkroppar och för höga levervärden, vad det nu betyder. Han ska kallas till ultraljudsundersökning och nytt besök hos läkaren och dietisten. Vi är i goda händer.

Känslan när man har ett barn som mår dåligt, som utan ord vädjar om hjälp och man inser att man inte kan är obeskrivlig. Känslan man har när man har ett barn som mår så dåligt och sakta börjar tyna bort framför ögonen på en går inte heller att beskriva. Det är mitt jobb att se till att mina barn mår bäst i världen! Och jag kan inte, för jag vet inte vad jag ska göra...

Missförstå mig inte, det är inte mig det är synd om! Vad jag vill ha fram är hur ett sjukt barn påverkar hela familjen när man drunknar i hopplöshet och vanmakt. Hur man vänder sig till högre makter gång efter annan och ber om att få byta plats med sitt barn. Hur förbannad man blir när det insinueras att hans illamående det beror på att man är en dålig förälder. Jag VET att det är något som inte funkar i hans mage. Fråga mig inte hur jag vet, jag bara vet...

Mina tankar går till alla föräldrar med barn som diagnostiserats med obotliga sjukdomar. Där man VET vad det är för fel men ändå inte kan hjälpa.

För vår del har vi fortfarande inte fått utrett vad som är fel. Men vi har åtminstone gott hopp om att vi ska få det och det ska lösa sig. Ovisshet är jobbigt men ger ändå ljusa möjligheter att allt ska bli bra! Det är lite olika situationer...

Att jag berättar det här (vilket sker med tillstånd från min son vill jag tillägga) beror på att jag vill förklara för er som känner oss varför vi inte är på topp just nu. För jag har lite svårt att förklara det här och det blir lätt lite jobbigt.

En vän sa till mig idag att "var inte så duktig hela tiden, du FÅR vara lessen". Men jag kan inte det. För jag måste kunna peppa min son. Det kan jag inte om jag är lessen och trött.

Men egentligen är man ju det ändå. Mest för att man är så maktlös och okunnig. För att man har dåligt samvete över alla gånger man blir irriterad på en unge som inte äter. Som ringer och måste hämtas i skolan. Som fräser och bråkar hela tiden eftersom han inte mår bra. För att man är så otillräcklig.

Det känns som man sviker den man älskar mest i hela världen - hela tiden.

Nähä, nu får det vara bra med allvareriet för idag! Det som inte är bäst kan bara bli bättre - igår skruvade vi isär hela vattenanläggningen och hör och förvånas!

Vattentryckt funkar igen!!!!!!!   

Vi är inte världens bästa föräldrar - men banne mig att vi är världens bästa fixa-vatten-tryck-VVS-are!

Nästa vecka ska jag börja jobba. Ångestångestångestångest.

Det är egentligen inte själva "börja-jobba-grejen" som ger mig ångest, jag trivs väldigt bra med mina jobb.

Nä, efter lite funderingar på hästryggen har jag kommit fram till att det är just det faktum att jag inte gjort allt jag tänkt under de fyra veckor jag varit ledig! Återigen föll jag i dumma fällan - man ska inte ha så jäkla mycket planer!

Det är så mycket som kan falera; det kan bli för varmt, det kan bli för kallt, för regnigt, för myggigt, för soligt, för molnigt, för tråkigt - name it.

Dessutom kan det som kändes så otroligt inspirerande innan semestern plötsligt bli det mest tråkiga man kan tänka sig!

När jag hoppade av hästryggen ikväll vart det nästan beckmörkt ute innan jag kom från stallet. Lite halvkyligt, hög klar luft och lite lite känning av krispig freshness. Ni hör va? Japp - snart är det höst! MIN årstid!

Blotta tanken får mig att känna mig lite piggare faktist. För jag vet att jag vaknar till liv på höstkanten, när man kan andas frisk luft och orka röra sig.

Idag har jag i alla fall tvingat mig att ta tag lite i bortprioriterade saker. Nä, det var inte roligt men nu är det gjort - övervåningen skiner som värsta juvelbutiken! Imorron är det nedervåningen och sen ska jag bara njuta av mina sista lediga dagar. Åtminstone ska jag bli snäll igen.

Tror jag.

Egentligen får man inte beklaga sig när man har det som jag. Inte utan att man slutar klagosången med ”men jag ska inte klaga eftersom vi lever i ett land som inte varit i krig sen stenåldern och vi HAR det ju egentligen jättebra”.

Blahablaha!

Nu är det såhär att jag är ingen ädel, nobel och vacker-på-insidan-människa, jag är en gnällig, missnöjd och sur kärring som tänker gnälla preciiiis hur mycket jag vill, trots tak över huvudet och mat på bordet! Maten är aldrig god i alla fall…

För min vattenförsörjning i det här huset funkar fort-far-ande inte som den ska, mina barn bråkar och min man förstår mig inte! Dessutom har halva min ”egna” semestervecka gått och jag har inte gjort nå-gon-tiiiing av allt jag tänkte göra! Det enda som är uppåt i det här huset är min vikt…   

Antingen regnar det och jag får ägna hela dagarna åt att tvätta om all tvätt som jag redan tvättat två gånger, eller så måste jag planera massa matinköp (mellansonen är nu satt på mjölk-, vete-, soja- och äggfri diet, suuuuuuuuck, fattar ni hur mycket mjölk, vete, soja och ägg det är i all mat???), jag ägnar tid åt att gå runt och irritera mig på att hela huset ser ut som en återvinningsstation med skit som inte går att återvinna och jag orkar inte gå ner i källaren med saftmajan! Alltså står den på bänken i köket och tar upp massa plats och jag känner riktigt hur den hånar mig. I hörnen frodas Toddar och Moddar (våra nya husdjur, dammråttor, långhåriga sådana) och JAG VILL HA ETT BADRUM SOM FUNGERAR!!!   

Därtill släpar katterna in kadaver i form av fåglar och möss, sen äter de så de spyr. Inomhus. Kattungarna skiter visserligen i kattlådan men om någon varit där innan så går det lika bra på golvet! DE har inga problem med det! Nyss var det en som rev ner min fina kruka som gick i miljarder bitar eller åtminstone fyra-fem och jag är beredd att låta dem följa med ner i soptunnan. Kattungarna alltså.

Snart är semestern slut och jag vill inte börja jobba för jag är ju inte FÄRDIG med mina fönster och jag behöver flera veckors semester till och jag ville ju plocka jordgubbar men det hann jag inte och nu är de slut och snart är blåbären också slut och NÄR ska jag hinna ut i skogen och plocka dem och hur ska jag kunna rida när det bara ösregnar varenda gång jag drar på mig ridbyxorna och varför får jag inte gnälla bara för att det är fred i landet och jag har tak över huvudet när jag ändå inte har något badrum och stopp i brunnen och varför är det ingen som har lärt mina barn att städa och plocka undan efter sig måste jag verkligen göra allt själv????   

Det är faktiskt SYND om mig! Åtminstone just nu.

Bara så ni vet.   

Nämen hörni - nu får det väl räcka med bloggsemester va?

Inte för att jag kan påstå att jag har upplevt speciellt mycket att blogga om egentligen, semestern har flutit på i lugnt och stilla tempo. Inga större skandaler eller katastrofer har drabbat oss och ingen är väl egentligen mer förvånad än jag!

Öland ligger kvar där vi lämnade det (tror jag) och huset står intakt. Men nästa år kommer vi nog stanna två veckor i paradiset för jag hade världens hemåkarångest när vår vecka var över. Hade gäääärna stannat ett tag till i slottet!

Ja, sen är klart att det under vår vecka regnade mer än det gjort på 100 år förstås och hela Öland höll på att dränkas, men det var inte vårt fel! Och inte led vi större skada av det heller, vi satt och kurade med levande ljus och lyssnade till ovädret utanför. Att man t o m fått stänga av Ölandsbron hade vi ingen aning om förrän vi läste om det i tidningen dagen efter...   

Och det faktum att jag upptäckte att jag packat ner fyra par byxor men inga tröjor till mig var ju inte heller något som förvånade, det är tämligen normalt. Fick åka och köpa lite nya tröjor, stackars mig! Men vi var ju tvungna att åka till affärerna i alla fall för lillfisen fick ju inte med sig några underkläder heller. När vi ändå var där passade maken på att handla lite kläder han också, hela Dressman hade "Ta tre betala för två" så han gjorde det.

Sen åkte vi tillbaka dagen efter för att gnälla eftersom han fått betala för samtliga plagg. Det visade sig dock att man hade satt ner alla priser på kvittot för att man inte kunde ha ett kvitt som visade Noll kronor för var tredje plagg, ett i mitt tycke ganska konstigt resonemang men visst. Att man den dagen satt ner samtliga makens nya tröjor för 300 spänn styck till 75 kronor går inte att gräma sig över - jag menar NÄR är rätt dag att handla kläder liksom? Nä, precis, det vet man ju aldrig!  

Att hunden fick öroninflammation och fick göra besök på djursjukhuset var ju inte heller speciellt sensationellt. Någon skall ju till sjukan, det hör ju till! Lite trist att det åt upp halva semesterkassan kanske men det är hon ju värd. Även om maken kanske tycker hon är lite vääääl dyr i drift i vissa lägen. Men det bryr vi oss inte så mycket om, The White Bitch och jag!   

Sen kan ju ingen tycka att det är skumt när hela familjen och mellanfisens kompis drar iväg i ottan och kör flera mil för att prova på vindsurfing. Visserligen var det väl lite aningens obetänkt med tanke på att det just den dagen var totalt vindstilla och kanske borde vi inte sett sååå himla förvånade ut när instruktörerna informerade om att det inte gick att vindsurfa utan vind, men äsch! Bagateller, bagateller. Vi kan inte det där med vindsurfing och vem har liksom koll på att alla flaggor på hela Öland hänger som värsta slipsarna ned för flaggstängerna?   Inte vi!

Nåja, instruktörerna har säkert varit med om värre och glömt oss vid det här laget...

Nä, som sagt, semestern har varit ovanligt lugn och händelsefattig!

Nu går vi in på min sista vecka här och maken har redan börjat jobba. Men jag har ordnat sällskap ändå, släpade hit en maffig karl som ska bo hos mig hela veckan!

Han är sååå snäll och enda gången vi får lite bekymmer är när han försöker sätta sig i knäet på mig.

Å nu tror jag han ska få släpa runt mig en runda i byn - förhoppningsvis stannar han upp och kissar då och då så jag får känna fast mark under fötterna!

Bakgrund:

Storson uttalar önskemål om att sammanstråla med hela family i Karlskrona city för att gå ut och äta.

Vi överlägger och beslutar oss för att tillmötesgå storsons önskemål.

En middag ute, allihop - hur svårt kan det vara? Ha! Hur svårt som helst!   

Nu börjar planerandet... Det och det och det ska göras, jag måste in till jobbet en sväng, vi måste handla inför Öland och det är 30 grader varmt; barn måste bada. Diskussioner och funderingar. Ska vi bada, handla äta? Äta, handla, bada?

Maken försöker med att vi kan äta på stranden - bra idé. Storsonen säger; nääeeeje, DET var ju inte vad HAN hade tänkt... Dum idé alltså.

För att göra en lång historia kort om vad som hände innan resan till staun gick av stapeln kan jag i förbigående nämna: kompis kom till lillfis, annan kompis kom till lillfis, första kompis gick hem, andra kompis gick hem, lillfis gick till första kompis, telefonen ringde i runda slängar 10 gånger och jag fick hybris för maken var sur för det var varmt och vi orkade inte sätta upp det nymålade fönstret.

Jag gav upp och körde till jobbet (efter ett stopp i tätortsmacken för att lämna hyrda filmer) för att sedan möta upp make och två av tre arvingar. På jobbet var det 118 grader varmt och svetten formligen rann utmed ryggraden. Fräsch som en nyponros mötte jag således upp family vid Citygross för semestershopping om åtta matkassar och bråk om tuggummiinköp ja eller nej.

Sen till badstranden där det visade sig att det bara var jag som ville bada så jag låg där och guppade på vågorna med mina medfödda simringar en stund. Njutningen förtogs lite av att resten av familjehögen satt på stranden och väntade, vill jag tillägga. Vidare färd in till storsonen och nu var alla så hungriga så vi bråkade om typ allt.   

Storsonen bor i sitt sommarpalä, bestående av en tältsäng i ett kök med två kokplattor men det funkade att kamma håret i hans badrum i alla fall. Badrummet är f ö nästan större än själva lägenheten.

Äntligen, ut och leta mat som värsta stenåldersfolk. Hade vi passerat en hund hade vi klubbat den och grillat den med tändare. Eller inte.

Alla uteserveringar var knökfulla men vi hittade ett ställe som såg ganska lugnt och behagligt ut. Restaurangen heter Touch och det var första gången vi var där. Vi kommer inte gå dit igen...

Vi satte oss på uteserveringen som var drygt halvfull. Ingen servitris kom. Efter en kvart fick vi gå in i restaurangen för att själva hämta menyerna. "Ooo, förlåt", sa tjejen. Visst, okej.

Efter ytterligare en kvart tog hon vår beställning. Vi vuxna beställde:

Sen väntade vi. I en timme. Vi fick vår dricka, tre läsk, en vatten och en öl. Sen fick vi... ingenting. Och - ingenting. Lillfisen var så hungrig så han nästan grät. Det kom nya gäster, en del fick mat och en del inte...

Till slut sa vi att "fem minuter till, sen betalar vi vår dricka och går". Då fick vi mat och en "ursäkta det dröjde". Ja, alltså, fyra av oss fick mat. Pizzan var "på väg".

Den så tjusiga toasten var två trekanter rostbröd utan rostning, en köttbit och några bitar isbergssallad som var brun i kanterna. Till detta; hårdfriterad pommes... Öh... Längst ner i botten: en skvätt typ bearnaissås. Va? Ärligt talat - det var i princip oätligt!

Mellanfisen fick en hamburgare i bröd, även den dränkt i samma sås som vi fick och pommes. Bacon? Salsa? Aioli? Nope.

Lillfisen fick - ingenting. Vi började äta och delade frikostigt med oss av våra pommes under tiden men nä - ingen pizza kom!

Nu var vi så förbannade allihop så maken (vi pratar om den lugnaste, mest tålmodiga och timida människa som finns här alltså) gick in och sa ifrån att vi ville ha pizzan i en kartong vilket vi fick, vi lämnade våra mer eller mindre halväta portioner och gick in för att betala och gå.

Tjejen visste och förstod precis vad vi tyckte för det första hon sa var att "pizzan bjuder jag på!!" och jag bestämde mig då för att inte skälla. Det hade ju ändå inte förändrat något...

DÅ berättar hon att kocken är sjuk! DÅ säger hon att hela dagen varit ett rent helsike och allt fullkomligt brakat för han ringt och sjukanmält sig klockan tre.

Men... Hallå, stopp där nu...

OM hon hade sagt när hon tog vår beställning att "tyvärr är kocken sjuk idag, men vi lagar gärna maten ändå fast den blir lite annorlunda och lite billigare, är det okej?" så hade vi kunnat bestämma oss utefter det.

Nu fick vi en mer eller mindre oätlig mat som inte stämde alls med det vi beställt, en urusel service och ingen förklaring alls förrän det var försent.

Att hon ens berättade berodde på att maken (ja, han ÄR ju så himla snäll och diplomatisk, man skulle kunna tro att han gått kurs) frågade om hon behövde ta tre djupa andetag eftersom kassaapparaten inte funkade när han skulle betala.

Jag vet inte hur många missnöjda gäster som lämnat stället under kvällen och aldrig kommer tillbaka. Jag vet bara att om de fått reda på varför det var som det var hade de kanske givit stället en chans till...

Vi tog vår pizzakartong och återvände till storsonens chatau, nästan lika hungriga som när vi gick ut. Jag smakade en bit av lillfisens pizza och höll på att storkna - de hade tappat hela saltkaret i pizzadegen. Men han åt och drack vatten, hungrig som han var.

På väg hem stannade vi vid McDonalds! Där blev vi irriterade för att vi fick vänta i fyra minuter på chickenbitsen, men det gick över när vi alla tittade på varandra och började gapskratta!

Att gå på restaurang med Dysfunktionella Familjen är ingen billig historia!

Fick ett SMS av storsonen att han nu ätit upp resterna av pizzan och svalt ner den med en och en halv liter vatten...

Men han sa att ölen på restaurangen var god!   

Så - nu har jag kittat och målat om ETT av etthundrasjuttiofjorton fönster på övervåningen!   Bara resten kvar alltså...

Efter en och en halv veckas semester börjar jag känna det där lilla gnaget av "vad ska hittas på idag då" och ett litet litet uns av tristess. Allt man gör är ju hela tiden nyttiga saker, inte roliga.

Igår ägnade jag dagen åt att storstäda hela undervåningen; hela kittet! Dammning, mattbank och moppskurande. Tvätt av sofföverdrag och soffkuddar. Oh vad jag är duktig!!

Mellanfisen är i Kälmää med flickvännen (!) och "hänger". Jojo, nu börjar det bli så dags!

För att slippa ta tag i städninge på övervåningen och för att slippa mitt dåliga samvete över den utblivna jordgubbsplockningen ska jag nu mobilisera lite mod och ta mig till biblioteket i tätorten och återlämna en hög böcker. Det har förekommit viss ensidig korrespondens från det hållet med - i mitt tycke - ganska otrevliga brev som uppmanar mig att återlämna lånade böcker för "många vill låna". Jajajaaaa, jag skaaaaa! De har ingen som helst respekt för att jag har semester och inte hunnit läsa ut den sista boken än! Men nu är jag färdig så ni ska få era jäkla böcker, okej???   

Himla tjat, det är alltid samma sak! De ska vara glada att jag är som jag är, jag finansierar ju hela kulturutbudet i kommunen med alla böter de får in på mig.

Sen ska jag köra förbi systämet också och inhandla drinkingredienser. Ska prova lite nya, blåa drinkar med grannfrun tänkte jag! Återkommer med drinkrecension när provningen är klar.

Nu - biblan. (Spykersaabvroom)

Ibland blir jag galen på alla böcker, föreläsningar och uppmaningar överallt som hela tiden går ut på att bli någon annan som är bättre än man redan är!

Att utvecklas är bra, att växa som människa är toppen men hallå - varför kan man aldrig någonsin få lära sig att man duger som man är? Varför ska man hela tiden lära sig att bli en undermänniska, förverkliga sig själv, bli en perfekt mamma och en utomordentlig partner i ett odödligt förhållande? Och detta sedan i ett perfekt hem, med perfekt trädgård och göra en spikrak yrkeskarriär.  Denna jakt på att driva sig själv bortom nästa krök, bortom nästa kurva istället för att köra i lugnt och skönt tempo och lära sig att gilla sig själv och uppskatta det man har här och nu.

Jag vill inte veta hur mycket jag kan utvecklas genom att tänka på sätt som diverse gurus inbillar sig passar för mig. Jag vill veta hur jag ska lära mig att acceptera mig själv som jag är och tro på mig själv här och nu! Jag vill veta hur jag ska inse mitt värde, trots några kilos övervikt och stor näsa, trots fallenheten åt lättja och trots att jag ibland är en bad parent och matar mina barn med onyttig mat.

I min naiva världsbild är det människor som lär sig just det som mår allra bäst, inte de som hela tiden försöker bli något de läst om i "förverkliga-dig-själv"-böcker.

Någonstans känns det som om det är skämmigt att få vara nöjd med det man har och den man är, man får liksom inte luta sig tillbaka utan att förklara varför man inte är bättre. Det är ett stort mått högmod att tro att man är okej. Men om man nu plöjer alla böcker och lyssnar på alla goda råd om hur att bli bättre, sundare och vackrare - kommer man någonsin till en punkt där man FÅR säga: Nu är jag nöjd! Jag är BRA! Jag är nöjd?

Nä, då ska man väl gå nästa kurs. "Lär dig ödmjukhet" och "Jantelagen, 180 poäng men tro inte du är något bara för att du kom in!".

Suck. Nu tänker jag gilla mig själv som jag är.

En sån dag har jag...

Jahapp! De va de!

20 års malande, tjatande, bönande och vädjande: "kaaaan vi inte åka till Leeegolaaand, snälla, kan vi inte det, en gång, bara en enda gång, snäääälla".

Som alla snälla mammor har jag lyssnat med ett halvt öra och förmodligen sagt att jorå, visst, kanske det, nån gång...

Med sju år mellan varje barn kan man ju snabbt räkna ut att där den ena vuxit upp, blivit vuxen och slutat tjata har nästa tagit vid.

Nu har vi varit där! Nja, inte den äldsta sonen då, han som tjatat sedan tvåårsåldern, han få ta sig dit med sina egna barn en dag. Det tåget har liksom gått på något vis. Å andra sidan har han varit på Lallandia - DET har inte vi!

Vi körde till Danmark. Det var inga problem, där har vi varit förr. So far so good. Sen skulle vi till Vandel Bed & Breakfast. Där hade vi inte varit förr, så det blev naturligtvis problem. Vi snackar ju om oss här, varför skulle något vara enkelt? Vi körde runt i en och en halv timme och letade efter det ställe som enligt kartan skulle ligga där det inte låg. Vet inte hur många gånger vi hamnade i Vejle, fast hela tiden från olika håll!? Nåja. Vi kom fram. Visserligen inte förrän klockan åtta istället för sex, men man får va gla att vi inte hamnade i Berlin eller nåt annat spännande!

Vi fick ett stort, rent och snyggt tillika mögelldoftande rum och en egen hylla i kylskåpet på övernattningsstället. Vandels Bed & Breakfast drivs av ett isländskt par som flyttat till Danmark och jag insåg redan när vi bokade i april att vi nog skulle få lite bekymmer med att förstå varandra. Så för säkerhets skull hade jag printat ut precis varenda papper, karta och info som fanns om stället, Danmark, Sverige och Legoland så att alla eventuella språkförbistringar skulle kunna överbryggas. Nu var det inga problem, de pratade en otroligt lättförståelig danska vilket får mig att inse att två bekymmer blir ett fast mindre!

Sen handlade vi massa vin och grejer i en affär och sen somnade vi till ljudet av Morden i Midsummer på TV. Vi vaknade till ljuden av BikerMice dubbat på danska vilket fascinerade lillfisen något makalöst!

Legoland då ja... Tja! Helt okej. Maken, jag och mellanfisen nämnde orden "aningen överreklamerat" ungefär i mun på varandra medan lillfisen var upp över öronen förtjust.

Djupt fascinerande att se ministäderna och alla byggnader de byggt upp av Lego men faktum är att som miniland betraktat är Madurodam i Holland några strå vassare. Fast just det - det är ju inte byggt av Lego...

Åkatraktionerna var helt okej, fast Liseberg är bättre. Grejen med Legoland är att även sådana är anpassade för lite yngre barn varför det passar hela familjen även om man har småbarn med sig. De kan åka det mesta.

Många har sagt att det är så fruk-tan-svärt dyyyyrt att äta och så, men vi tyckte nog inte att det var värre än på andra liknande ställen. Maken och jag åt på ett Grillhouse, fick en JÄTTEmiddag för 87 SEK/person + dricka och det var så mycket mat så vi knappt orkade få i oss allt. Smålänning som man är offrade man sig naturligtvis, men hälften hade räckt för att överleva dagen.

På Ölands djurpark får man två kokta korvar med pommes eller köttbullar med mos och pyntar åttio spänn - det är inte ens mellanmål! (Ölands djurpark är nog det mest svindyra matställe jag någonsin varit på! Dit rekommenderar jag ALLA att ta med sig egen mat!)

Något som vi upplevde som väldigt positivt på Legoland var all personal! De var supertrevliga överallt, man fick ögonkontakt och alla log och var vänliga. Det är inte alltid man känner så när man hoppar på en karusell vars knappar trycks på av en uttråkad sommarjobbare på Liseberg eller Gröna Lund. Legoland har lärt sig det där, överallt lika trevliga människor!

(Fast det är klart, killen som jobbade på macken där vi stannade på väg till Vandel är ett undantag. Han som såg ut som om han ville döda mig för att jag påpekade att kaffeautomaten inte funkade. Den där killen som slet ut sumphållaren, kastade in den igen så jag trodde den skulle gå sönder. Grejen var att det inte hjälpte, den funkade fortfarande inte så jag fick säga till igen. Nu trodde jag han skulle sparka på mig och som jag sa till maken när vi kom ut "Ibland är jag såååå otroligt stolt över mig själv att jag KAN hålla klaffen!!!" Fast det var nära, nära NÄRA att jag bett honom flyga å fara och maken såg väldigt orolig ut ett tag och verkade beredd att dra mig därifrån.)   

Nåväl. Summa summarum; Legoland. Det var trevligt, det var fint, det var kul. Nu har vi varit där, men vi kommer inte åka dit igen. Våra barn är helt enkelt för stora!

Å, en sak till! Legoshopen. Massor av lego. Men det mesta får man betydligt billigare i Sverige, i rätt affärer.