Jag har fått brev av Rickard Sjöberg!!

Maken är lite sur på Magdalena för det visade sig att hon hade skrivit till FLER på hans jobb, förmodligen är det därför hon inte hört av sig om hans medlemskap i Bingolotto.

Men nu är det JAG som fått brev med Hej Lena!, han är ju så hiiiimla trevlig och klämkäck, Rickard!   Jag tror han har försökt skriva till mig förut men jag har slängt hans brev oöppnade i soporna...  Den här gången öppnade jag faktiskt!

Tydligen har inte Magdalena informerat Rickard om att vi är med i lotteriet redan, hon kanske missade det?

Lite negativa vibbar känner jag i slutet av brevet, han avslutar lite burdust med att jag måste fylla i uppgifter och sedan "posta svarskuvertet på en gång"... Vad händer annars menar han, blir han sur om jag inte gör det?

Någonstans känner jag att jag ogillar konceptet fast jag försöker låta bli. Det är nämligen så att Postkodlotteriet försöker spela på mitt samvete genom att tala om att om jag väljer att gambla och spela för några hundralappar i månaden så bidrar jag till en bättre värld. Det är ju bra, om man nu stöttar massa välgörenhetsorganisationer! Jag undrar hur många av medlemmarna i lotteriet som gått med för den sakens skull?

De flesta kanske, det är naturligtvis bara jag som är en egotrippad skitstövel.

För saken är nämligen den att jag går inte med i lotteriet för att jag är så ädel och duktig och för att bidra till alla organisationer... Jag går med för att jag vill vinna massa pengar och få mitt hus färdigrenoverat!

Men tänk om jag vinner en Volvo V70!!! Jag vill inte HA någon Volvo V70, jag har redan en ypperlig Spykersaab ju! Kan man skänka den till AlzheimerFonden då tro?

Och vet ni vad?

Jag kräks på reklamblad som börjar med Hej Lena. Någonstans har någon beteendevetare forskat fram att ett "personligt" brev ger mer klirr i kassan. Det är nästan lika illa som telefonförsäljare som försöker låta som min bästa vän genom livet. Urk.

Med vänlig hälsning...

Jag ska erkänna en gång för alla - jag äter aldrig frukost i veckorna.

Det går inte! Jag KAN inte äta på mornarna. Kan vara jättehungrig men precis som med allt annat har jag en enastående förmåga att förtränga den känslan och låta bli att äta.

Jag har inte ätit frukost på många, många år...

På helgerna går det bra. Då kan jag fixa vad vi kallar "familjefrukost" som i praktiken innebär att hela familjen äter, fast oftast inte samtidigt bara... Men då har jag som regel varit uppe i ett par timmar och hällt i mig fyra koppar kaffe och rökt fem cigaretter. Då funkar det att äta också. Förr kunde jag också vräka i mig av hotellfrukostar om situationen erbjöd detta, men inte ens där äter jag numera mer än ett ägg och kaffe i princip.

I veckorna brukar jag trycka i mig en sån där färdig Caffelatteshake av Naturdietmodell i bilen till jobbet - om jag kommer ihåg det. Har jag ingen liggande i bilen glömmer jag oftast det med. Detta mest för att undvika illamåendet som kommer som ett brev på posten av för mycket kaffe och nikotin, inte för att jag känner att jag behöver mat.   

Ni hör själva va? Det här är inte ett bra och sunt leverne som jag önskar förmedla till mina barn...   

Det är nog det största problemet jag medvetet lever med och som jag skulle vilja ändra på! Röka mindre, dra ner på kaffet och lära mig att äta frukost.

När jag handlar botaniserar jag bland fil, yoggisar och musli i alla tänkbara modeller och fyller kylen. Det ser så gott ut och jag kan bli vansinnigt sugen på fil med jordgubbssmak när jag går där bland hyllorna.

På mornarna när jag kliver upp känner jag varenda dag att fil med jordgubbssmak är det absolut värsta jag vet...   

Ägg är gott! Gillar ägg i alla former och modeller. Men grejen är att de ska tillagas och jag har ingen lust att koka ägg på mornarna. Ostmackor och sånt är inte bara att tänka på - jag äter praktiskt taget aldrig mackor om det inte är såna där baguetter fyllda med brieostar och ruccolasallad ni vet... Nybakade då naturligtvis, frasiga. Lite trixigt att få till på mornarna bara.

Barnen äter sina mackor, sina puffar och mjölk eller vad som nu finns hemma.

Naturligtvis inser jag, som den förnuftiga och insiktsfulla person jag nu inbillar mig att jag är, att det hela är en mental spärr som jag måste få upp bara. Att jag lagt mig till med rutiner under 20 år som gör att jag inte avsatt tid till varken frukostfixande eller ätande. Min hjärna är inte programmerad att äta innan klockan eftermiddag helt enkelt!

Nu ska jag försöka programmera om den tänkte jag. Frågan är bara hur man gör...?

Innebär detta att jag nu måste gå upp mitt i natten och koka ägg, baka frallor och grädda pancakes?

Hur gör alla människor som äter frukost men som inte vill äta fil och musli eller mackor?   

Ska fundera lite på detta under dagen och sen tror jag faktiskt att jag ska börja programmeringsarbetet. Ni som har tips och goda råd - lämna dem gärna i förslagslådan under "Kommentarer".

Ikväll är det grillkväll med lillfisens skola.

Ska man ha med sig egen grillmat? Ja. Har jag fixat grillmat? Nej. Har jag ens funderat på VAD vi ska grilla? Nej. Vet jag om resten av familjen är informerade om kvällen? Nej.

Borde jag ha skött detta bättre? Mja, jo, eventuellt.

Har jag lite att göra när jag kommer hem? Japp.

Lär jag mig någonsin? Noväjschosäj...

Jahaja, så vart det måndag igen och sista skolveckan har tagit sin början.

Helgen har varit helt lysande, massor av god mat (tack bror o svägerska), massor av öl (tur ni har mig som hjälpa till att tömma ölflak som nästan håller på att bli för gamla!), massor av härligt sällskap (tack kusin, så jävla kul att träffa dig), tidningsmöte, vedstapling, pizza och filmkväll.

Igår såg jag den där filmen där en galen kirurg opererar ihop tre människor till en mänsklig jag-vet-inte-vad och det var bland den värsta smörja jag sett! Folk har svimmat och spytt i biosalonger och jag blev bara förbannad över att jag ödad tid på eländet. Sen såg vi Pharanormal activity (tror jag den hette) och den var ju då bättre men...

Fast när man tillhör kategorin som placerar Den engelska patienten bland topp fem på filmlistan ska man kanske inte se såna filmer och tro att man gillar dem, jag vet inte...?

Nåväl.

Idag är det familjeaktivitet på skolan och snart är det tisdag och på fredag är det skolavslutning och jag undrar bara stillsamt - var tog den HÄR terminen vägen?

Jag gillar musik. Det gör jag. Alla sorter, modeller och varianter.

Jag gillar inte trängsel, mycket folk, hög volym och utomhusaktiviteter i regn, lera och snålblåst.

Alltså gillar jag nog rockkonserter om jag bara slipper GÅ på dem.

Maken är precis tvärtom. Han ääääälskar konserter och har varit på allt och alla. Nu är han lite äldre än han var förr (!) och beställer sittplats om det finns, men förr stod han längst fram och studsade... Storsonen är likadan, han har sett dem alla och orkar dessutom fortfarande stå under en hel konsert.

I nyförälskelsens tidevarv var vi i Stockholm för att beskåda fenomenet Bruce Springsteen. (Med risk för att bli lynchad, halshuggen och doppad i tjära och fjädrar vill jag i förbifarten nämna att jag inte är något större fan av Bruce, jag gillar ett par av hans låtar och that´s it). Detta var på åttiotalet, han var jättestor och det var en landsomfattande happening att han var i Sverige. Alla skulle dit. Vi också.

Det var varmt. Trångt. Bökigt. Jobbigt. Vi fick platser nästan ända framme vid scenen och jag såg  - ingenting. Gnällde och gnölade så vi gick efter halva konserten. Jag vet att det var en dödssynd, men det torde vara preskiberat nu va?

Maken hade nog sina funderingar på om vår relation skulle hålla för den typen av brottslighet, men till saken hör att Bruce Springsteen inte är hans allra största favorit heller. Hade det varit Kiss, Iron Maiden eller Aerosmith hade vi förmodligen inte varit gifta idag.

Nu är det Sweden Rock. Maken skall dit med mellansonen och ytterligare ett gäng fäder och söner. De ska dit för att se kvällens begivenhet, Guns´n Roses som uppträder klockan 12 inatt. Fråga mig inte vad de ska göra där från klockan två i eftermiddag bara... Förmodligen bli genomblöta av det aviserade ösregnet, blåsas torra av stormvindarna, trampa ner till knäna i lera och vänta, vänta och vänta.

För vad gör man på en rockkonsert i 12 timmar??? De kan inte dricka öl, maken kör och sonen är för ung. De kan förvisso lyssna på andra band men det var visst inga som maken direkt gick i spinn över som skulle uppträda under dagen.

Själv ska jag alltså inte med, jag står över den så länge efterlängtade aktiviteten. Jag ska tillbringa dagen i sällskap av broder med familj, påhälsande kusin och trerätters middag. Inomhus, i värmen och härligt sällskap.

I Spykersaaben ska jag spela Nickelback, Patrik Isaksson och Kent medan jag hoppas mina älskade får en underbar dag och inte kommer hem med lunginflammation...

Har försökt komma ikapp lite grann om de stora, världsomvälvande händelser som skett utanför min arbetsbubbla sista tiden.

Märker att världen rullar på rätt bra, trots att jag inte aktivt deltar. Förvånande men sant.

Stor debatt i radio och press om skolavslutningar i kyrkan ja eller nej, om ungarna ska få sjunga Den blomstertid nu kommer och därmed bli indoktrinerade och kristna på kuppen utan egen möjlighet att påverka - hemska tanke! Eller vad man nu är så fruktansvärt rädd för?

Jag vill faktiskt inte att mina barn ska växa upp i tron att Ida gör att blommorna blommar och att det är HON som gör kohagen grön! Så mina barn får inte gå på skolavslutningen i fortsättningen om man inte slutar sjunga den sången! Jag tror inte ens att Ida finns...   

Dessutom vill inte jag att lärarna ska prata om barnens "låååånga härliga sommarlov" i på skolavslutningen för alla barn har faktiskt inte långa härliga sommarlov. Min lilleman t ex, han ska gå på fritids hela sommaren utom fem veckor. Det är orättvist, alla barn har inte samma förutsättningar! Lägg ner det snacket!   

Förra skolavslutningen pratades det om kompisar och vänskap på skolavslutningen (som f ö i sedvanligt, traditionell anda hölls i vår underbara kyrka i vår lilla lilla ort och inget barn har trauma efter detta, vad vi vet än...) och alla barn har faktiskt inte kompisar och vänner så jag vill inte höra något sånt tjafs. Hur tror ni att barnen som inte har några vänner mår när de får höra såna dumheter?

Inte nog med detta! I vår skola hålls även julavslutningarna i kyrkan...

Om några år, när temperaturmätning på svenska folkets mentala ohälsa görs lär vi från vår ort toppa statistiken! För alla våra barn har fått tillbringa ett par timmar om året i kyrkan och sett den stora altarmålningen - Den sista måliden, men jag hyser starka misstankar om att det inte är Da Vincis originalmålning, fråga mig inte varför - och därmed förmodligen formats till antingen a) kristna fundamentalister som återupptagit korstågen eller b) traditionsbundna, inskränkta, oförstående människor som firar jul på samma sätt som de gjorde när de var små eller c) allt på en gång. Eller vad är det man tror ska hända genom att man håller skolavslutningar i kyrkan med inslag av svenska psalmer?

Hörde en debatt i radion där man motsatte sig att prästen avslutade det hela med att välsigna de stackars, stackars barnen... Hur ska det gå för dem i livet nu?

Nej, så kan vi inte ha det!   

Nu förstår jag plötsligt också varför jag är som jag är! För när JAG gick i lågstadiet i en liten skola i Dals Ed så sjöng vi morgonpsalm varje morgon, medan fröken Kerstin frenetiskt genomförde sin morgongymnastik genom att trampa sig svettig på tramporgel. Dessutom - hur kan jag leva utanför meterhöga murar egentligen? - bad vi bordsbön varje gång vi skulle gå till maten...

Fast det är klart, sen har jag ju blivit en inskränkt, traditionsbunden, not openminded, trögtänkt, förändringsrädd och tjurig svensk också. Dumma skola!   

Alltså, jag tror inte vi är som vi ska nånstans i den här familjen...

Jag har precis ringt och anmält att vi ska vara med på musikevenemang i hembygdsparken i augusti.

"Jomen, vi ska vara med, inga problem, vi ska spela och sjunga, jajamen!"

Vad vi glömde i all hast är att vi inte KAN inte spela och sjunga! En inte alltför väsentlig detalj i det hela.

Visst sitter vi här och plinkar och plonkar och skrålar med jämna mellanrum. Sönerna och maken kan alla spela gitarr och IBLAND, med mö vin i mig och lite party runt mig så kan jag hjälpligt kraxa fram en ton eller två. Annars kan det bli PRECIS hur som helst. Det händer att det blir precis hur som helst även med vin och party. Men vi har ju aldrig övat in någonting tillsammans, vi har aldrig varit i närheten av att framföra våra övningar inför lyssnande människor.

Så... vi har knappt tre månader på oss. Lära in tre låtar, helst samma låtar allihop, öva in sång och stämmor och detta med skapligt resultat.

Vad är det för FEL på oss??????

Käre vädergud.   

Idag är det onsdag. Jag är ledig.

Igår vet jag bestämt att jag beställde sol och svaga, varma vindar eftersom jag ska tvätta kläder hela dagen och behöver få dem torkade - snabbt.

Gick beställningen inte fram? Har ordern inte packats? Har du fått leveransproblem? Semestervikarier på ordermottagningen?

Det är grått som en elefant på himlen, fuktigt och jag känner helt klart hur hotet om regn omger mig.

Tycker. Inte. Om.

Förlåt mig för att jag jobbat häcken av mig ett tag och inte hunnit tvätta. Men mina barn behöver rena kläder och jag brukar inte be om mycket.

Så, om vi ska ha någon fortsatt relation i framtiden så GE MIG   , VARMA VINDAR OCH TORKVÄDER FÖR HELVETE!!!   

Amen.