Jag har nu lämnat min bubbla och återvänt från en längre tids stenhårt  jobbfokus! Nu är alla bokslut inlämnade och jag har förvisso lite kvar att jobba ifatt men jag närmar mig, jag närmar mig!

Vad har hänt utanför min bubbla då tro?

Vet inte om det händer er också, men det finns lägen i mitt liv där jag totalt tappar verklighetsförankring. Det är A) när jag hittat en RIKTIGT bra bok. Jag hör inget, ser inget och noterar inget utanför bokvärlden. B) när jag jobbar som jag gjort nu. Då sitter jag vid köksbordet till två om nätterna och jobbar, jobbar och jobbar. Räknar, räknar och räknar, häller upp kaffe som jag aldrig dricker upp, häller ut iskallt kaffe och häller upp nytt, hummar till barnen (som f ö slutat tala till mig när jag sitter och jobbar, de har lärt sig att det är meningslöst), glömmer äta och är totalt uppslukad av det jag håller på med.

Igår natt klockan halv två  slog jag igen datorn och var fäääärdig. Tittade mig lite sådär förvirrat omkring som om man sovit och inte känner igen sig när man vaknar.

Köket var kaos, katten hade fått ungar och hela huset var belamrat med kläder överallt. Inser att familjen lever livets glada dagar när jag har tankarna på annat. Jag vet t o m att jag häromdan i ögonvrån noterade att lillfisen smög bakom ryggen på mig och snodde glass utan att jag reagerade...

Men nu blir det räfst och rättarting! Här ska röjas, pennor, konteringsstämplar, räknemaskiner, papperslappar och häftapparater skall plockas undan, ungarna ska plocka kläder och leksaker och jag ska se om jag hittar diskbänken under all disk. Och de små älskade arvingarna ska få HJÄLPA TILL! Oh vad de ska bli glada...

Imorron är det för första gången på länge ledig onsdag och det skall tvättas, dammsugas och återskapas ett hem av detta vaddetnuär. Jag tänker inte ens tänka på ordet pengar, resultat eller balans, jag tänker bara vara.

Kanske jag ska göra en liten kycklingpaj enligt storsonens önskemål. För jag TROR han har flyttat hem för sommaren, tycker mig ha sett honom i nåt hörn nånstans när jag i obevakat ögonblick lyft blicken från datorskärmen... Kanske bäst jag kollar först, så jag inte gör paj alldeles i onödan.

Så, nu är jag tebax som sagt - vad har ni gjort medan jag varit i Bokföringslandet då?

"Ska´re va såhär?" undrar mina barn när de försöker få på sig kortbyxorna från förra året och deras trekvartsbyxor slutar på halva låren...

"Nä, det ska det inte", konstaterar jag och suckar. "Ni äter för mycket, vistas i sol och frisk luft och växer för mycket. Lägg av med det!"

Nu är skadan redan skedd och jag måste fylla mina barns garderober med nya kläder... Det betyder att jag måste springa på stan, i klädaffärer, shoppa och spendera pengar. Dessutom måste jag till på köpet flexa ut lite tidigare från jobbet, annars hinner jag inte.

Sabla ungar som aldrig kan uppföra sig.     

Vi har ju bestämt oss för att gå med i Postkodlotteriet vilket jag informerat om tidigare.

Häromdagen kom ett nytt reklamutskick om evenemanget. På utskicket satt en "notislapp" där Magdalena Graaf (hahahaaa) skrivit några "personliga" rader till maken. Ni vet; "Hej Kalle, hoppas du mår bra och här kommer ett fenomenalt erbjudande blablabla..."- lapp.

Maken är ju oerhört väluppfostrad och dessutom behäftad med ett stort mått humor, så han fyllde i lapparna och skickade med ett personligt, handskrivet brev:

"Hej Magdalena!

Tack för ditt personliga brev! Har länge tänkt gå med i Postkodlotteriet och ditt brev blev det som avgjorde saken. Om du har några funderingar kring mitt medlemskap så är du välkommen att kontakta mig!

Hälsningar..."

Är det någon som undrar varför jag gifte mig med just honom?   

Gulp.

Plötsligt kom den. Insikten om att jag låter, säger och beter mig precis som min egen mamma!   

Allt det där jag svor på vid allt heligt som omyndig och föräldraboende att aldrig säga, aldrig göra och aldrig utsätta mina barn för forsar nu ur mig som ett rinnande vatten. Dagligen. Timligen. Trots mina goda föresatser att "så kommer jag aaaaaldrig göra mot mina barn" står jag där och låter som ett eko av min egen morsa.

Shit.

Exempel:

Råkade slänga ett öga i mellanfisens garderob häromdagen. Dumt gjort. Den var FULL med kläder, dock gapade hyllorna tomma. Ni förstår? Japp - all min fint tvättade, ihopvikta och i hans fåtölj inlagda tvätt låg i en fullkomligt hysterisk hög på garderobsgolvet.

Min mamma hade mani när det gällde garderober. Och tvättlinor. Allt skulle ligga perfekt, hänga i storleksordning, ligga i färgskala och hade vi haft örngott med knytband hade hon garanterat stått och krusat dem. Att resten av huset sedan såg ut som ett ständigt bombnedslag spelade ingen roll - bara garderoberna var i perfekt ordning!

Som tonåring hade jag viss tendens att vilja ifrågasätta detta och dessutom orkade jag inte lägga in allt i "mammas rätta ordning" alla gånger. Detta kunde resultera i att hon i vredesmod kunde vräka ut allt som fanns i min garderob på golvet och sedan fick jag tillbringa kvällen med att vika och lägga in... Hon var hård, min mamma!

Jag har inte på långa vägar samma mani och jag är inte på långa vägar lika hård. Här råder inte heller samma kaos utanför garderoberna vill jag tillägga, men lite lagom mix både i och utanför liksom. Det syns att vi bor här, skulle man kunna säga.

Men just den garderob det gäller här får icke existera i detta hus! Där går gränsen.

Det fick bli ett allvarssnack med sonen, fanns inget val.

"Du måste lära dig lite ordning vad gäller din garderob" sa jag. "Såhär FÅR det bara inte se UT!"

"Mummelmummel nähä..."

"Du får helt enkelt se till att lägga dina kläder i ordning! Tröjor på en hylla, byxor på en... Lite organisation här tack!"

"Mummelmummel öh... vafför dååå?"

"Jo för att... Det fattar du väl! För att... Det bara är så! Man måste ju ha ORDNING i garderoben! Annars hittar man ju inte det man ska ha!"

"Jamen JAG hittar ju... Mummelmummel varför måste jag ha ordning i garderoben när jag ändå hittar kläderna???"

"För att jag säger det! Fixa det nu!!"

"Spelar stor roll hur det ser ut i min garderob typ öh liksom va..."

"Ja, det gör det!"

"Varför?"

"Det finns inte en tjej som orkar leva tillsammans med dig om du inte kan hålla iordning! Sluta tjafsa, jag är din mamma och jag bestämmer och gör som jag säger och sätt fart!"

Snabbt nu: kan någon vänlig själ vara snäll och tala om för mig VARFÖR man måste ha ordning i sin garderob? Jag har nämligen ingen aning - jag har bara fått lära mig att det ska va så!   

Vi brottas fortfarande med ständig luft i vårt värmesystem. Det går liksom inte att bli av med den!

Häromkvällen kokade pannan för första gången sen vi flyttade hit. Mhm, spännande!

Om jag nu gör en analys av läget kommer jag fram till följande intressanta slutsats:

Första fyra åren vi bodde här hade jag ansvaret för eldandet. Jag eldade, bar ved, checkade mätare, pyste luft nån gång om året, pysslade om och sotade pannan. Läste alla papper och instruktioner som fanns om pannan, laddomaten, ackumulatortankar och kranar. Berättade sedan för maken, instruerade och förklarade.

Sen blev jag lite trött och älskade maken tog över. "Du behöver aldrig mer elda, jag sköter det" sa han. Bra bra! Det är ett år sedan.

Nu har vi ständig luft i systemet, trycket sjunker hela tiden, effekten ur pannan har minskat och allt känns lite kaosartat. Nu menar inte jag att det är HANS fel att det är som det är, jag säger bara att det är inte mitt...   

Jag har naturligtvis läst och läst på internet om problemet, jag har talat med Atmos återförsäljare och med VVS:are. Maken har lyssnat på mig när jag återberättar och sett intresserad ut. "Det måste vara fel på expansionskärlet" säger jag. "Det är för litet eller har gått sönder, du måste upp och kolla på vinden". (Fast ärligt talat undrar jag hur ett expansionskärl som fungerat utmärkt i flera år plötsligt kan bli för litet, det har ingen kunnat förklara än...)

"Jajaaa" säger klaustrofobimaken, "visst visst".

Till saken hör att vi har mer eller mindre krypvind, det är ingen rolig historia att behöva krypa runt däruppe. Fråga mig som kröp runt där i flera dagar och gjorde fackverk i takstolarna för några år sedan...

Nu har jag tjatat sedan januari; "du måste upp på vinden och kolla expansionskärlet älskling".

Allehanda ursäkter presenterats, men efter kokningen av pannan blev jag trött, stampade med foten och kommenderade upp honom på vinden. Jaja, jag VET att jag är hård men nån måtta får det vara!

"Jamen det är ju ingen idé att jag ställer mig och kollar på ett expansionskärl som jag ändå inte begriper nåt av! Jag har ju ingen aning om hur det här systemet fungerar!!"

Fem år. I fem år har jag med brinnande engagemang förklarat, berättat, visat och demonstrerat. Och nu säger han att han inte begriper hur systemet fungerar? Skulle inte tro att jag går på den ursäkten va!

Igår köpte han en ficklampa, kravlade sig upp och rullade runt bland isoleringen. När han kom ner var han väldigt "vavadejasa-ig" - det var snustorrt och inget fel däruppe. Minsann. Sen kliade han sig på underarmarna hela kvällen och gnölade om kliande isolering.

Vet ni vad? Jag misstänker att han bara satt precis ovanför luckan lagom tid och sen gick ner igen. För det gick väääääldigt snabbt att undersöka saken i mitt tycke. Dessutom är jag fortfarande övertygad om att det ÄR något fel, han har bara inte hittat det.

Tror jag får kravla mig upp själv och inspektera. Jag litar visst på min man, men inte när det gäller hans engagemang i min vedpanna!   

Gårdagens kanotpaddlande med efterföljande ridtur blev ingen lyckad kombination tyvärr. Nu har väl det ena med det andra intet att skaffa, men en summering av dagen är inte alltigenom positiv och upplyftande.

Vi paddlade alltså kanot tillsammans med idel goda vänner och kompisar. En hel armada gav sig iväg från Vissefjärda, paddel paddel paddel och fikapaus ett par timmar senare. Innan fikapausen hann vi gå på en kraftig grundstötning som innebar att undertecknad fick ta sig ur kanoten, balansera på slippriga stenar och knuffa loss fartyget från berget som vägrade släppa taget. Detta till tonerna av ett hysteriskt gråtande barn i vår kanot, ett lika gråtande barn i den kanot som stannat för att hjälpa oss och allt ackompanjerat av Lyckebyåns vilda fräsande.

Livet är spännande!

Ett litet stycke längre ner kom nästa vattenfall, där välte en kanot som sedan rammades av en annan! Tjoho. Vi tog det säkra före det osäkra och ömsom bar, ömsom släpade vår kanot över stock och sten till en lugnare del av vattenflödet. Vet ni vad en kanot väger? MASSOR!!!

Nåväl - det hela blev en lyckad dag med inslag av natur, lugn och harmoni, kaos och äventyr av högsta rang. Precis som jag inbillar mig att en kanotfärd bör vara!

Sedan avslutades dagen med att jag skulle rida en liten avkopplande ridtur för att gå ner i varv, och kvällen tillbringades på akutmottagningen i Kalmar efter den - förmodligen - snyggaste vurpan från hästrygg som skådats.

Full galopp framåt, sikte mellan två däck, hästen bara "nänänä", fyra hovar i marken och en volt genom luften, över hästen, ner på fötterna. Bortsett från en lätt stukning av foten kändes allt okej, så jag satt upp och fortsatte lite till men tappade plötsligt känseln i handen. Efter ett tag försvann känseln även i den andra handen och jag insåg att det var läge för en avskrittning och hemfärd.

Framåt kvällen "somnade" båda händerna och foten svullnade och yadayadayada; akutmottagning och konstaterande att jag inte höll på att sakta avlida kroppsdel för kroppsedl utan hade klämt mina stackars radialusnerver och att jag förmodligen skulle överleva men behålla obehaget ett tag. Det går över av sig själv. Stukningen i foten också.

Men nu är jag lite handikappad och måste ägna Mors dag åt filmtittande, nerbäddad i fåtöljen med täcken och kuddar i sällskap med två av tre mest värdefulla arvingar jag har.

Stackars, stackars mig!   

Men beskådar man dessa bilder kan man inte tro annat än att dagen var precis så underbar som det ser ut. Och det var den ju också, egentligen...

Hej hej, nu gör jag ett litet blixtbesök här med lägesrapport beträffande hur "landet" ligger. (Hahaaaaa - var FÅR jag allt ifrån??)  

Landet är nästan klart, ska fyllas på med mer sten bara. Stenen vi fick hem var så dödligt skitig så jag trodde vi hade fått vit sten, men det var bara lera. Alltså måste vi tvätta eländet först och det är ingen rolig historia...

Men kolla här nu då, ungefär såhär såg mina förtjusande land ut innan vi satte igång. Och nej, som sagt. Trädgårdsarbete är inte min starka sida... Så har vi slutgiltigt rett ut det med bildbevis och allt.

Mhm, ingen vacker syn, inte vacker alls. Meeeen nuuuuu....

Tadaaaaa!

Ååååhhhh, tackar tackar! *bugar djupt* Jovars, jag är rätt nöjd själv!

Som sagt, lite mer sten ska dit men vi får ta det i helgen.

Sen har vi ju en liten fontän i trädgården också, den såg ut såhär för ett tag sedan:

Inte jättekul, eller hur?

Men nu är den ganskar rolig!

Jäkla mörka bilder, kameran är som den är...

Jo, och sen har ju Mr Prince von Frog flyttat hem till oss också.

Nu ska jag inte ta åt mig så mycket ära av det här, okej okej.   

Det är maken som slitit mest hund medan jag ägnat mig åt sånt här:

Det här är vad professorerna kallar för ett "bokslut" fast i Coopkasse och inte riktigt färdigt. Men det är väl vad som pockar på min uppmärksamhet ca 12 timmar om dygnet för tillfället, därav det lite dåliga bloggandet. Kassarna lär ropa på mig några dagar till så jag hälsar på lite sporadiskt, men snart! Snart är jag fäääärdiiiiig!

Imorron blir det äventyr på hög nivå, hela familjen ska ut och paddla kanot med grannar och bekanta. En aktivitet som jag förmodligen lär återkomma till nästa gång. Om jag överlever vill säga.

Till dess - njut av dessa kreationer, skapade av Silvia på Blommorna! Hon är bara såååå duktig!

Kanotiverderci!

Om nu någon händelsevis skulle råka undra vart jag tagit vägen - nu igen - så hav förtröstan. Jag är befinner mig nergrävd bland singel och jord bara, men jag återkommer när jag är klar!

Och då! Då kanske jag t o m har bildbevis över mitt trägna slitande... Om ni vill se alltså.

På återhörande när dygnets 24 timmar räcker till även bloggande alltså.