Fick precis ett mail från en reporter på P1...

Jag berättade ju om radioprogrammet Kropp & Själ som jag lyssnade på häromdagen och som triggade igång mig lite.  Som vanligt har jag ju svårt att hålla inne med åsikter när jag väl har några, så jag mailade programmet med ett urklipp från bloggen.

Nu mailar som sagt reportern och ställer en förutsättningslös kontaktfråga här och spånar lite om någon form av inslag för radion om mina tankar kring självmord.

Blev alldeles förvånad, måste fundera på det här.

Naturligtvis vill jag tala om för allt och alla att det är okej att prata om självmord, att man inte behöver leva resten av livet med skuldkänslor och att det är okej att vara arg! Det är ett budskap som många behöver få och jag är ett levande bevis på att det är tillåtet. Kan man göra det utan att frossa i sin egen olycka och utan att alla lägger huvudet på sned, suckar och tycker synd om en? Det är nämligen inte ett dugg synd om mig, även om min historia nog är lite speciell...

Men det kanske kräver att man måste börja grotta ner sig lite i sin egen ryggsäck och det tar på krafterna...

Hmhmhm...   

Funderar vidare...

Tadaaaa! Bekymret med mina allt-för-stora-tallrikar-till-mina-alltför-små-köksskåp har funnit sin lösning! Silvias utomordentliga sortiment i Gullabos egen lilla skattkammare Blommorna ordnade biffen, naturligtvis.

Se själva!

Det roliga var att jag frågade henne om vi kunde mäta diametern på tallriksstället så jag skulle vara säker. Silvia såg sig omkring efter något att mäta med och gick sedan till sitt eget skåp i affären och plockade ut - en exakt likadan tallrik som mina! "Är den större än den här?" Haha - nä, den är exakt lika stor...

Hennes problem var att de inte fick plats i diskmaskinen, därför använde hon dem inte hemma utan hade dem i affären. Jag säger ju att de är stora! De passar i min diskmaskin i alla fall. Visserligen lägger diskmaskinen av ungefär varannan disk, vilket ger upphov till vissa intressanta dialoger här i huset;

Jag: "Irriterande att tallrikarna inte får plats i skåpen..."

Maken: "Nä, men du - får de plats i diskmaskinen??"

Jag: "Jadå, jag har diskat allihop och det var inga problem"

Maken: "Jasså, funkade diskmaskinen?"

Jag: "Öööh... Jag sa just att jag har diskat allihop, alltså funkade det väl då va?"

Maken: "Jamen funkade diskmaskinen????"

Jag: "Eehh... Nä, den vägrade starta och sen brann den upp...??!!?? Hade den inte funkat hade jag väl inte kunnat diska tallrikarna i maskinen??"

Maken: "JAAAA, men jag menar FUNKAR DISKMASKINEN nu IGEN?"

Jag: "Åh, du menar så... Jaja, jo, den funkade en gång idag..."

Maken: "Jamen bra, då kan vi köra igång den nu för den är full."

Jag: "Okej".

Diskmaskinen: "Svosch, svosch, knäpp, brum, blinkblinkblink ---------------------"

Jag: "Nä, den funkar inte".

Maken: "Nää..."

Nu ska vi bara skruva ner alla köksskåp och hänga dem 3 cm högre upp, för tallriksstället är lite för högt för att passa in under skåpen!   

Letar tallriksställ på hela internet och hittar massor - men inga tillräckligt breda för att rymma mina tallrikar... Jag menar, hallå, visst är tallrikarna stora men det är ju inte frukostbrickor jag har köpt!

Dessutom har diskmaskinen nu lagt av igen, börjar vänja mig vid att den bara funkar varannan dag förvisso men det har liksom en tendens till att irritera mig. Det är ju inte så att man fyller maskinen och sen har oplanerad ledig tid för att ställa sig och handdiska i flera timmar. Vi bor på landet - det kanske inte ens finns varmvatten just då!

Ovanpå detta har barnen, både den lille och den lite äldre, risat till sig och håller på och är sjuka och friska var och varannan timme.

Ni hör va? Yes - det är ingen tvekan om saken. Livet är som det brukar igen!   

Har precis slölyssnat på Kropp&Själ på P1, idag diskuterades huruvida man skall prata om självmord eller inte... Tyckte kanske vinklingen var lite konstig de gånger jag lystrade till, för diskussionen rörde sig mest om ifall det var okej att skriva och prata om det i massmedia; när kändisar tar livet av sig t ex. Får man det eller finns risk att man glorifierar självmord och ökar statistiken i så fall?

Jag har reagerat över att man t ex efter skolmassakern i USA har fått upprepade sådana rubriker i pressen. Hur man plötsligt fått stänga skolor på grund av hotbilder och hur alltifrån galna människor till busiga tonåringar bombhotar skolor via telefon och mail.

Så jag tror absolut att man sprider nya, fräscha ideér och uppslag till allt och alla genom massmedias enastående frosseri i katastrofer och tragedier, visst gör man. Men...

Var skulle utvecklingen ta vägen om vi inte gavs insikter och kunde skapa debatt? Hur tror man att man ska förbättra galenskapens statistik genom att tiga ihjäl problem som faktiskt finns?

Är det bra att man i massmedia listar alla "farliga" inernetadresser som våra tonåringar bör undvika? Ja och nej. Tonåringarna läser listan och dras obönhörligt till just dessa adresser som flugor till en hästskit. Jag som förälder läser listan och får därigenom ännu bättre koll på var min tonåring egentligen befinner sig då han i min värld sitter i sitt rum och läser läxor. När det gäller den saken är det till syvende och sist jag som har ansvaret för min tonåring och det åligger mig att skydda honom från det jag anser vara farligt för honom. Jag ska ha koll! Tror ni han informerar mig om vad jag ska ha koll på? Öh... Nä.

Tig inte ihjäl fakta i tron om att det förbättrar statistik. Lyft upp problemet till ytan och bemöt det med kraftfulla diskussioner!

Att tiga ihjäl självmord är inte ett sätt att stoppa dem. Att öppet tala om det är ett sätt att ge drabbade, både anhöriga och suicidala, plattformar att utgå ifrån, forum att informera sig i och dessutom väcker det debatt om obefintlig psykvård och obefintligt anhörigstöd. Just när det gäller den här frågan kan man också nå ut med budskapet att det inte är skamligt att vara efterlevare till en självmördare. Inte ens om du råkar vara mamma till en kändis.  "Du är inte ensam om att inte räcka till. Det är ingenting du behöver skämmas över."

Sluta hyscha ner självmord! Ifrågasätt den preventiva vården istället!

"Tänk om man hade
vingar,

att fälla ut när vägen
känns tung.

Om man kunde flyga
över livets alla hinder,

istället för att snava
när man är för ung..."

(Lena till Björn 020423)

Vet inte riktigt, men den här bloggsajten har en förmåga att inte fungera titt som tätt... Igår gick den inte att öppna på hela kvällen - lite irriterande om ni frågar mig.   

Alltså blir det lite släp på bloggandet;

Efter min lilla utflykt igår stärks min känsla av att mitt liv börjar återvända på riktigt.

Tallrikarna jag köpte får inte plats i mitt köksskåp... De är alldeles för stora. Det är typiskt, typiskt sånt som händer i mitt vanliga liv!

Men å andra sidan är jag så layd back efter min resa i Underlandet så jag tar det med ro - jag köper ett tallriksställ hos Silvia och har tallrikarna på bänken! Det får bli så. Alternativet att slå ut bakstycket ur köksskåpet känns lite väl häftigt i mitt tycke och att köpa nytt kök känns mycket väl häftigt i makens tycke. Och kanske lite i mitt också...   

Annars har jag agerat sekreterare åt maken; det är mycket med projektet Gullabo-vision för framtiden nu. Att leta adresser till brevmottagare är inte helt enkelt när man bara är senior adviser med uppgift att rodda ihop miljonprojekt över hela världen, man får förstå att han behöver lite hjälp. Jag är naturligtvis där, utan gnäll, och hjälper till pronto, suckar inte alls och frågar naturligtvis inte "hur i jösse namn klarar du dig hela dagarna utan mig?". Inte alls.

Det är så trevligt att jobba tillsammans, jag rabblar adresser och han skriver på kuverten. Gemensamma aktiviteter stärker förhållandet! Höhöhöööö... Konfliktlösning är en del av ens personliga utveckling!

Nädå, det blev inga konflikter, vi är ett bra team.

Å nu - jobbet!   

Veterinären idag då, ta bort stygnen från hundens bakben och kolla så att allt ser bra ut.

Det gjorde det. Bortsett från att hon vägrar gå på fyra ben... Hon hoppar obehindrat runt på tre, och dessvärre - enligt veterinären - är hon stark som en liten häst på de övriga tre benen och därmed ännu mer omotiverad att använda ett fjärde. Skogspromenaderna har byggt en muskelknuttehund! Nu är det inte något vidare bra, hon blir nämligen felbelastad i kroppen och detta kan i en förlängning ge andra problem än hoppande knäskålar.

Fick lite förslag på övningar att genomföra och hoppas att hon snart inser att hon är en hund...   

Sen en liten sväng till IKEA, nu har vi åter tallrikar att äta på och slipper äta ur kastrullerna. Haha, nä, det gjorde vi inte innan heller, men nu kan vi äta ur likadana tallrikar allihop. Två gånger utan att diska emellan! Dessutom kan vi bjuda fler än fem gäster och duka med enhetligt porslin, trevligt trevligt!

Å lite Citygross å lite Hööks och sen hem och packa upp, packa in och diska tallrikar.

Fick lite påskdille i affären men hejdade mig som den otroligt ståndaktiga, ekonomiska och betänksamma människa jag är (aahhahhahhaaaaa) men faktum är att jag köpte inga påsksaker.

När maken och jag en gång för 100 år sedan skulle påskpynta hämtade vi ner nån liten skokartong från vinden som det stod "Påsk" på. Den innhöll en kyckling och ett paket illgröna fjädrar... Nu har lådan blivit lite större, där finns t o m häxor i den, så vi klarar oss. Ska jag vara helt ärlig så pyntar vi inget vidare till påsk ändå, det blir en häxa och en björkpinne i nån vas. Om jag har jättemycket energi blir det nån fjäder i riset också, men känner jag inte för det så nä.   

Nä, jag är mer inne på det där med maten. Jag äääälskar bufféer i alla fomer, plockihopmat, och påsken är en av de helger där sådant tillämpas här hos oss. Kollade runt lite och kände en instinktiv längtan efter att stoppa vagnen full med lax, ägg och kyckling, ville köpa skinka och små ostar och massa roliga saker. När det är dags för sånt så tycker jag det är riktigt roligt att handla! Oooo, Västerbottenpaj kom jag på nu... Måste kanske göra en för säkerhets skull, bara för att prova så jag inte glömt hur man gör? Med lite gräddfil och stenbitsrom på... Uuuu, långt till påsk! Å lite fetaostpaj med ruccolasallad och oliver... Mhmmm.   

Men jag köpte i alla fall mustsmak till Soda Streamen. Den får barnen - själv smyger jag undan lite Apotekarnes längst ner i skafferiet men tala inte om det för nån!   

Precis hemkommen från en liten familjeutflykt till Kaskad i Tingsryd, en helt okej badinrättning för en sjuåring med storebror som badsällskap. Storebrodern kan måhända tycka att det inte är klass A precis, men offrar sig som den snälle broder han nu är.

Maken och jag satt och tittade på och drack kaffe! Återigen en fördel med lite äldre barn - man behöver inte bada längre om man inte vill!   

På vägen hem började jag återigen fundera över varför i jösse namn man inte kan hänga upp duschdraperier eller montera någon form av enskilda duschar i alla miljoner offentliga duschutrymmen i det här landet? Det är något som jag funderat över i ganska många år...

Ingen människa skulle få för sig att gå på toaletten utan stängd dörr bara för att man bevistar en offentlig bad-, idrotts- eller anläggning av annan modell, men plötsligt är det inget snack alls - alla ska klä av sig och duscha i grupp. Varför då? Varför måste jag tvingas klä av mig naken och duscha ihop med 10-12 andra nakna, vilt främmande människor när jag inte ens duschar ihop med folk jag faktiskt känner? Och detta under beskådande av ytterligare lika många som står i kö och väntar på att få en ledig dusch.

Man pratar om "naturlighet" och "alla är vi lika". Skitsnack säger jag. Hade det varit naturligt att larva runt i pure nudity så hade baddräkterna avskaffats för länge sedan. Då hade nudistbad inte behövts märkas ut eller tillåtits bara på speciella platser. Det är mer naturligt att människor går på toaletten, men som sagt - där finns det både dörrar och lås! Tack och lov.

Jag är egentligen inte pryd av mig. Jag skäms inte över min kropp, mitt utseende eller mina valkar - jag har passerat den biten. Då händer det nog mer att jag skäms mer för min insida än min utsida ibland... Men det innebär inte att jag känner mig bekväm med att exponera den tillsammans med 30 andra nakna människor bara för att det är kvinnor. Jag vet att det finns människor som inte besöker dessa i övrigt utmärkta ställen just på grund av tvånget att behöva duscha tillsammans i offentligheten. 

Nej, fram för offentliga duschar med möjlighet till avskärmning!! Duschdraperier kan införskaffas för en spottstyver, häng upp dem! Eller ta minsta, lilla campingplats utan en enda liten stjärnstatus - t o m där har man små, enkla, låsbara bås och får duscha ifred! Åtminstone de jag bevistat under mina 27 år som campingentusiast...

Jag klär av mig naken - men vem som skall närvara då vill jag bestämma själv.    

Hela huset har skakat av springande ben, stojande ungar, skällande hundar, ljudet av skottsalvor ur högtalare från lanande tonåringar och svenska melodifestivallåtar ur högtalarna en trappa ner. Det har pratats med föräldrar som lämnat barn, hämtat barn och sedan hämtad andra barn lite senare.

Kalas?

Nä, lördag med barnens kompisar hemma.

Själv har jag, med motiveringen "måste vika tvätt", hamnat på sängen framför en hyrd DVD, fruktansvärt dålig triller som jag knappast orkade se klart. Sen hittade jag till min förtjusning en inspelade film på boxen som jag totalt glömt bort, en film om ett gäng magisterstudenter som bjöd in en okänd person varje vecka på middag. Sen tog de livet av gästerna om de inte höll måttet. Den var lite kul!   

Alltså stördes jag inte ett milligram av livet utanför sovrumsdörren, jag fixade fika och glass och sen skötte de sig själva.

Märker ni att jag plötsligt börjat prata om soffor, tv och film? Japp japp, det är det nya nu ser ni - jag ska tillbringa mindre tid vid datorn och vara mer social. På allmän begäran av i första hand närmaste omgivningen. Mhm. Därför somnar jag numera i soffan varenda kväll, efter en timmes gloende på TV. Föga förvånande, jag har nämligen aldrig kunnat hålla mig vaken framför TV:n. Japp.   

En liten sväng till tätorten för återlämnande av urusel film då, biltvätt (wow, såg att min bil var behäftad med lack!!) och införskaffande av lördagsgodis till barnen och hallonpaj till mamma.

Hemma igen har jag precis konstaterat att jag totalt glömt att laga middag, hoppsan, så jag får väl göra det nu då... Steka nån fisk kanske... Eller kan man ha hallonpaj och kex till middag?