...för att jag ska få gå på fest imorgon, okej?

Som bekant har jag fått lämna återbud till två julfester, en kompisfest och en fest här hemma på grund av olika omständigheter, däribland sjuka barn.

Imorgon planeras för fest i staun, och det har planerats lääääänge. Hotellrum är bokat, barnen och hunden är utauktionerade till kompisar och farfar allt är bäddat för en lyckad kväll. Och vem åkte hem från jobbet och hämtade upp sjuk son idag? Japp! Jaaaaaaag.....   

Nu visade det sig emellertid att han var nog bara tillfälligt nere, för under eftermiddagen gick både magontet, illamåendet och blekheten över. Ikväll var han vrålpigg och nu hoppas vi bara att det håller till imorron, visst!?   

Jag som äääälskar fester och hör till typen som gärna dansar på borden om tillfälle ges måtte väl få gå på EN fest i alla fall... Annars föreligger viss risk att jag blir grinig.   

Wish me luck darlings!

Även om jag har en fallenhet åt det ironiska och raljanta hållet när jag ser på omvärlden - och mig själv - så kan jag ibland också vara ganska seriös.

Tänkte vara det nu.

Det här med "kvinno"-saker. Det är ingenting för mig.

Jag gillar inte organisationer som politiska kvinnogrupper, kvinnonätverk och kvinnoklubbar. Lika lite som jag gillar politiska mansgrupper, mansnätverk och mansklubbar. Nu finns mig veterligen inte exempelvis Socialdemokratiska mansförbundet eller Centermännen, men de finns som kvinnoorganisationer. Varför då?

Varför jobbar kvinnor så fruktansvärt hårt med att bilda organisationer som de fördömt männen för att göra i hundratals år? Varför behöver kvinnor så uttalat visa att "vi kan" och "vi finns"? Är vi så svaga så vi inte klarar oss i grupperingar mixade med män?

Är det ett steg mot jämlikhet, att bilda sociala konstallationer som utesluter män????

Jag är inte feminist, jag är humanist. Jag tror på människor, vare sig de är kvinnor eller män. I ledarställningar och styrelser skall sitta människor med rätt kompetens - inte människor med fel kompetens men av politiskt "rätt" kön. Om det sen råkar bli en grupp  med 100% kvinnor eller män skiter jag i, bara det är rätt kvinnor eller män!

Vi har fördömt männens agerande så länge jag har varit medveten om att vi är två olika kön. "Männen dominerar", "männen kör över kvinnor", "hon lyckades inte för hon tvingades jobba i en mansdominerad miljö". Hur många män hade lyckats bättre i en kvinnodominerad värld tro?

Som kvinna kan man uppnå positioner på grundvalet att man är just kvinna. Man kan förbise övriga kvalifikationer och väljas "för det är kul att det är en kvinna". Har själv sett det, hört det och varit med om det. Varför?

Jämlikhet är när vi börjar bortse från vilket kön vi talar om och istället koncentrerar oss på en bra mänskliga egenskaper och kvalifikationer. Det gör vi inte när vi kvinnor envisas med att fortsätta på den väg männen så uppenbart fel slog in på.

Jag tror inte på uppdelning, jag tror på samarbete! Vi skall samarbeta, komplettera varandra och växa som människor - inte som kvinnor eller män.

Alltså - bort med kvinnorörelser och fram för dynamiska organisationer som är öppna för ALLA. Och må kompetens och personliga kvaliteér styra, inte vad man har mellan benen!

Som jag tidigare nämt är jag ingen stor fan av mobiltelefoner. Den finns, ligger i jackfickan ibland (när jag inte glömmer den hemma vilket händer allt som oftast) och då och då tar jag upp den och kollar lite på den. I skärmen står oftast "7 missade samtal" och "4 nya meddelanden" eller liknande. Hm.

Grejen är att jag HÖR den inte! Varför? Volymen är nedskruvad till ett minimum. Varför? Maken blev såååå galen över Malena Ermans schlagerlåt när den ringde och Achmed the dead terrorists gapande så fort det kom ett SMS så han blev nästan gråhårig. "SKRUVA NEEEEEEER VOLYMEN" skrek han och man blev nästan lite rädd om hans hjärta.

Så, jag skruvade ner.

Och vad säger maken nu?

"Jag RINGER och RINGER, skickar SMS och du SVARAR ju aldrig!"

Öh, nä... Jag HÖR den ju inte!   

Men det är kanske bättre att jag talar in samma meddelande som han har varenda gång jag försöker få tag på honom. "I´m not available right now, please leave a message". "Du svarar ju inte heller" säger jag. Men si det beror ju på viktiga saker, ni vet; mööööööten och sånt.  När det gäller mööööööten är man en starkt nerprioriterad varelse!

Nästa gång jag får det meddelandet i örat ska jag leave ett message där jag talar om att huset står i ljusan låga! Det kanske får honom att lyfta luren när jag ringer...   

Vår (läs barnens) portabla DVD gick sönder på väg till Sundsvall i julas. Den som varit räddningen på våra bilresor genom halva Sverige ett par resor förut.

Väl hemma lämnades den in på Elgiganten för reparation och maken åkte dit för att hämta hem den idag. Då visade det sig att den inte gick att laga, och vi fick därför tillbaka pengarna! Fint, bra så! Men nu råkar det vara så att de inte säljer några sådana för "det är inte säsong" just nu!?

Alltså - vi har ett tillgodokvitt på 1900 spänn på Elgiganten bara hux flux - och VAD ska vi köpa??? Oooooo... Vill ha... vill ha... vill ha en ny hushållsassistent! Vill ha en ny matberedare! Vill ha... vill ha.... En ny kamera! En ny mobil!

Vill ha en CD-USB-spelare! DET vill jag ha! Så jag kan lyssna på melodikrysset och P1 utan att behöva binda upp nuvarande radioantenn med en stålfjäder i fönstret. DET vill jag ha!

Barnen vill ha en ny porabel DVD-spelare. Det får de inte, hahaaaaa! Inte just nu i alla fall för "det är inte säsong". Tji fick de!

Många tycker jag tjatar om vårt dagisprojekt som aldrig blir av, men ni kan andas ut nu. Det är sluttjatat. Man har nu beslutat att inte fullfölja planerna på den barnomsorg Gullabo så väl behöver... Tre års kamp är över, och av det hela bidde det - ingenting.

Men till alla er som inte riktigt förstått mig när jag malt på, här kommer en ganska tydlig förklaring till hur läget varit. Notera: det är precis såhär man resonerat om förskola- och fritids i Gullabo i mer än tre års tid... Byt ut befolkningsunderlag mot barnantal, kommunhus mot mögelförskolehus och kommunala tjänstemän mot barn och personal så är vi väldigt rätt på det.

Eftersom befolkningsunderlaget i kommunen är en nedåtgående trend följer här förslag på hur vi ska sy in en del av kostymen till en bättre och mer anpassad kostnadsnivå;

Vi slår helt enkelt igen det ena kommunhuset och trycker ihop alla kommunala tjänstemän i det andra! Visst kanhända blir det lite trångt, men det är ju bara under en övergångsperiod... Eftersom befolkningsmängden minskar lär ett antal kommunala tjänstemän förr eller senare bli övertaliga i alla fall och till dess löser det sig alltid. Vad betyder några års övergångstid, tiden går ju så fort!

Kanske blir då inte utrymmet anpassat utefter antalet människor i byggnaden, men betänk – alla är ju inte där samtidigt! En del jobbar ju deltid och en del är sjuka och alla behöver inte sitta vid skrivbordet hela tiden. Man kan alltså lätt dela ett skrivbord på låt säga tre personer. Nu får ju inte datorer och andra oväsentliga arbetsredskap plats då, men vad är det för fel på papper och penna? Det funkade under betydligt längre tid än datorerna har funnits. Vi plockar helt enkelt bort alla prylar som inte får plats och ger utrymme åt kreativ tankeförmåga istället!

Luften kan tänkas bli ett problem men det löser vi genom att vi flyttar ut de som får huvudvärk utomhus. Frisk luft är nyttigt, fråga alla barn och vuxna som går eller arbetar på naturdagis! Varma kläder och ombyte och så satsar vi en slant på utemiljön istället. Vindskydd och kanske något regntak... Vi får se vad pengarna räcker till! Det finns jättefina utemöbler som tål både regn och snö.

Toaletter kan bli lite knivigt, men eftersom det fortfarande handlar om en övergångsperiod så ställer vi dit ett par bajamajor utanför entrén och voila – vi har löst problemet.

Deltidsarbetande personal får helt enkelt lägga sin arbetstid omlott så de inte är där samtidigt och nöter på inredningen. Kostnadeseffektivt ska det va! Personal som arbetar 50% får i fortsättningen dela upp sig i två grupper vilka får jobba varannan vecka! Eventuellt samarbete som kan tänkas behövas får skötas med notislappar och på fritiden. Det finns ju ingen anledning att personalen ska lära känna varandra, det är ju inte någon social inrättning vi bedriver!

Det finns viss risk att ljudnivån inom kommunhuset kan upplevas lite störande, men den personal som anser sig behöva lugn och ro kan väl sätta sig på biblioteket? Det är ju nära och bra. Annars finns ju alltid idrottshallen när den är ledig, där kan man hålla större möten och konferenser om man behöver.

Inte behöver vi heller oroa oss för att befolkningsmängden kommer att öka, med de signaler vi sänder ut så visar vi ju tydligt att vi inte ens tror på oss själva så någon inflyttning behöver vi inte bekymra oss för.

Om nu exempelvis Arbetsmiljöverket skulle ha några synpunkter så är det ju en smal sak att motivera det hela med att det är ju bara en tillfällig lösning...

Låter inte det som ett utmärkt besparingsförslag så säg?

Det här har varit vardag för flertalet kommuninnevånare i Torsås kommun under senaste åren. Visserligen har övervägande delen av dem varit mindre till formatet, men likväl mer värdefulla än något annat. Förutom i vissa politikers ögon då, vill säga...

Snyggt jobbat.

Jag vet att min hund inte mår som hon ska. Jag vet att jag borde åka till veterinären med henne och se vad som är fel. Jag känner att det är något som är ganska bad, så jag drar mig för det...

Hon har ont någonstans... Går undan, markerar tydligt att hon vill vara ifred och att hon mår dåligt. Går vi en runda i skogen hoppar hon hem på tre ben. Hon som alltid ligger på mina fötter lägger sig plötsligt i ett hörn alldeles för sig själv. Det är inte bra. 

Nu måste jag ta mig i kragen och ringa vetten.

Mina skor läcker som såll. Tror jag ska lägga lunchen i skoaffären... Ska bara ringa veterinären först. Fan också...

Ibland undrar jag om vi är konstiga på nåt vis, och kom på att det är vi naturligtvis; det finns aldrig nånting som fungerar hos oss som hos alla andra! "Alla" andra får värme när de eldar i pannan, vi får bara luft. "Alla" andra har bilar som startar, här blir jag lika förvånade varje dag det lyckas. "Alla" andra har det städat hemma, välstrukna kläder och bäddade sängar. Vi har hem, kläder och sängar. "Alla" andra har fredagsmys i soffan hela famljen med chips, dipp och TV. Våra barn hämtar chipsskålar i köket, släpar ut i vardagsrummet och spelar WII hela kvällen medan maken och jag fastnar i djupsinniga, filosofiska diskussioner vid köksbordet med varsitt glas vin. När andra pratar Let´s Dance och Idol vet jag knappt om det är TV-program eller dataspel man menar.

Ibland blir jag lite avis på "alla" de där andra som verkar ha ett fullkomligt normalt liv och undrar hur man får till ett sånt. Mat var fjärde timme, välstädade hem och tomma tvättstugor. Jag ser framför mig hur barnens kompisar kommer välkammade och nyputsade till skolan i strukna kläder och med ombyte i skolväskorna medan jag ägnar en hysterisk kvart åt att komma på vad jag ska skicka med för matsäck för det slår mig halv åtta på morgonen att det är utflykt med fritids. Eller förbannar mig själv för min dåliga förmåga att ha koll medan jag står och frenetiskt torkar nytvättade barnstrumpor med hårfönen tio minuter innan skolbussen kommer.

Vi försökte oss på det där med "normalt liv" för sisådär en 20 år sedan. När vi fick vårt första barn intalade vi oss att vårt bohemiska, oorganiserade liv måste upphöra och att hemsydda barnkläder, hemlagad barnmat, åtta timmars sömn och obligatoriskt fredagsmys i vardagsrumssoffan was the shit!

Det var det kanske också, men inte för oss...

Jag har svårt för rutiner, svårt för förutbestämda återkommande aktiviteter och svårt att motivera mig till sysslor om jag inte känner för det när det ska göras. I min värld är det mer att  nu vill jag måla ett tak och då målar jag ett tak, vare sig det behövs eller inte. Känner jag inte för det så funkar det inte och blir inte gjort. Maken hävdar ofta att man inte kan leva efter känsla och ta-dan-som-den-kommer hela tiden och han kanske har rätt, men jag har klarat mig rätt bra ändå tycker jag. Men det beror nog till stor del på att han står på motsidan och drar åt rätt håll kanske? På så vis landar vi på någon gyllene mellannivå där taket blir målat men bara när det behövs. Eller nåt.

Just nu har jag väääääldigt svårt att motivera någon entusiasm för vare sig målning, spackling eller dammsugning. Jag känner inte för det helt enkelt! Jag har nu en vill-bara-dricka-te-och-kolla-på-Alla-Äskar-Raymond-säsongerna-period. Men det går ju inte, det fattar jag också; ett visst uns sunt förnuft är jag nog begåvad med nånstans innerst inne.

Men ibland kan man väl få hemfalla åt totala dekadensen, kan man inte det?

Gjorde då storstadsvisit i Malmö igår alltså. Kul kul, har aldrig varit i den stan förut! Aldrig haft anledning liksom...

Vi hade trevligt, två av sönerna, maken och jag. Storsonen hade nog också trevligt, även om han ägnade 75% av tiden åt att be oss sluta bete oss som om vi vore från landet... Fattar inte alls vad han menade!

Redan när vi klev ut från hans port och två bilar rök ihop i korsningen med tutande, höttande med nävar och långfingrar i rutorna blev barnen ytterst fascinerade. De stannade på trottoaren och höll på att tappa sina runda ögon av häpnad. Storsonen väste i mungipan att de skulle fortsätta gå och travade iväg illröd i ansiktet. Ytterligt pinsamt för honom, stackaren, med två lantsyskon som ställer sig och glor på vardagligheterna i Malmö...

Mellansonen gick hela vägen till centrum och jämförde snöplogningen Malmö vs Skruvemåla och kom fram till att livet är nog bäst på landet i alla fall. Å alla dessa biiiiiilar! Hujedamej.

Lilleman tyckte mest det var kallt och långt att gå, även om han blev djupt imponerad av att korvkiosken på Möllevångstorget hade öppet ända till 24.00 I Skruvemåla finns inte ens nån korvkiosk och hade det funnits hade den säkert inte varit öppan sååååå länge! Wow...

Sammantaget blev väl reaktionerna från barnen att Malmö var en väldigt stor, stökig, kall och jobbig stad med massor av snö på trottoarerna. Men storebrors lägenhet var superfin, stor och cool och kebabtallriken var finfin. Dessutom fanns både leksaksaffär, TV-spelsaffär och sportaffär med massor av kul saker vilket vägde upp omdömet. Och icke att förglömma - rulltrappor... Flera stycken. Oooo, spännande!

Reaktionen från den mer vuxna sidan av familjen blev nog att det var otroligt dåligt ställt med snöröjningen, men att det nog är en helt okej stad framåt vårkanten! Det fanns jättestort shoppingutbud (halleluja) och det följde med en hel del smått och gott i bilen hem som litet minne av vår första Malmövisit.

Nu drabbades plötsligt lilleman av ett häftigt illamående så fort vi klev innanför shoppingcentrets dörrar och fick gå med en plastpåse i handen hela tiden, ifall ifall. Det förtog väl en del av nöjet, men ingenting hände så det var tydligen väldigt tillfälligt. Med tanke på att kräksjukan florerar i skolan är det nästan lite förvånande, men det är väl inte försent än antar jag.

Men nog var det ganska befriande att kliva ur bilen hemma sent igår kväll, andas in lantluft och lyssna på tystnaden. Ibland är det skönare än vanligt att komma hem!