Jag tänkte nu att jag skulle sluta ansa och vårda mina döda plantor och ersätta dem med nya.

Alltså besökte jag torget i stan idag och fyllde bakluckan med bruna papperskassar innehållande grönabladiga saker på stam. Och rosa blommor. Fast i andra krukor.

Nä, jag vet inte alls vad det är men de var fina. Ska visa kort sedan så kanske någon vänlig själv vill upplysa mig om vad jag har planterat?

Nu har jag tankat med ett besök på soptippen, två grillade kycklingfileer, grönsallad och gräddfilssås  nedsköljt med ett glas rödvin så nu är det väl bara att sätta igång antar jag....

Ska bara ta på mig mina blommiga gummistövlar, rödkantade trädgårdshandskar och hitta min nya, fina Gardenaspade.

Allt går så mycket lättare med rätt attiraljer!

Appropå ingenting - varför är det ingen som kommenterat min nya, urtjusiga header??? Fattar ni inte vilket JOBB jag har lagt ner på den: duttat dit små gem, tejpbitar och knappnålar... Skärpning nu - ge mig lite positiva signaler här va? Det var MASSOR av jobb för en som egentligen inte kan det!   

Har ju sagt det förr men vissa sanningar är så sanna att de gott kan upprepas; jag är inte så bra på det där med blommor och sånt.

För att underlätta för mig själv grävdes landen upp förra året och ersattes av krukor på en stenbädd. Såhär:

I höstas körde jag ner krukorna i källaren, vattnade lite ibland och nu kördes de fram igen. Nog tyckte jag väl att de såg lite halvrisiga ut men jag menar; vem gör inte det såhär efter vintern?

Så nu har jag klippt, vattnat och grejat i flera dagar. Lite synd att jag lagt så mycket energi bara - igår fick jag reda på att de är stendöda...

Å nu känner jag mig lite fånig...    

Ytterligare dödsfall har konstaterats i familjen; imorgon begraver vi en kär gammal vän:

Det är bara att inse; den har gjort sitt och den har gjort det bra! Ingenting lever för evigt. Man får glad för den tid som varit. Och vara tacksam över att det finns massor av klyschor att ta till i sorgliga stunder. Den har varit vår sommarstuga, vår semester och vår bostad under flera år, utom sista fem åren. Vi hade pensionerat den med visionen om att det kanske skulle gå att transplantera vissa nödvändiga delar och få den i form en vacker dag.

Men tyvärr. Två vintrar av det här slaget blev bara för mycket. Framför allt med tanke på att "någon" glömde stänga takluckan redan förra hösten.

Faktum är att jag fällde en tår av bedrövelse när den drogs fram från sitt gömställe bakom garaget idag. Så mycket positiva minnen...
Tala inte om det för någon bara...  Det skulle förstöra min image!  

Vårsol är väl ett understatement - högsommar skulle passa bättre va?

Men vilken påskhelg det har varit!! Den har tillbringats tillsammans med underbara vänner, härliga ungar, massor av mat och ett outtalat "vi tar det som det kommer"-flow.

Igår slutade jag min semestervecka och avbröt påskeriet och åkte till stan för att jobba. Passade på att göra ett shopping-stop på vägen så nu är hela familjen ekiperad i för vädret anpassad klädsel. Förvisso tyckte nog Lillfisen att det var skönt med ett linne som slutade strax under naveln meeeeen... Han fick några nya!

Idag har jag besiktigats på Företagshälsovården i två timmar! Skönt med ett papper på att man inte ska dö precis idag kanske, även om man samtidigt fick besked att "börjar du inte motionera, gå ner i vikt och slutar röka kan du kanske börja räkna ner" ungefär.

Nä, men allvarligt talat är jag vid god hälsa. Fet men frisk!   

Åter till LCHF-ande med andra ord. Har haft lite paus därifrån ett tag, ramlat ner i gängse bristande rutiner beträffande mat. I sådana lägen fungerar min kropp ungefär som en Wettex-trasa; den suger åt sig allt den får tre gånger sin egen vikt!

Men nu börjar vi om kära vänner! Tar nya tag! Motion! Hälsa! Friskvård!

Vi börjar... imorron?   Eller onsdag! Onsdag är nog en bra dag...

Här pratar vi påskfirande på hög nivå - en gul duk på bordet, en grön tupp på soffbordet och kylen full av mat.

Jodå, jag vet - fjädrar, häxpynt och glada, knubbiga kycklingar ska det också vara. Meeeeen... Jag tror det blir påsk ändå. Har ju precis städat undan julpyntet!

Var och handlade igår, mycket och massor.

Medan jag var borta passade påskharen på att hälsa på. Den kom på moped och skuttade in... Det är ju bara såååå tyyyyypiskt - jag var hemma hela dagen och väntade på att den skulle komma, försvinner en timme och DÅ dyker den upp! Men om jag förstår saken rätt är det precis så det ska vara...?

Tack, älskade påskhare - precis vad jag behövde som bäst!   

Maken spelar golf, solen skiner och lillfisen har precis hämtat sig från ett olycksaligt slag på näsan, blodvite och blöta handdukar. Passade på att klippa naglarna på honom medan jag ändå satt där och ojade och ujade, baddade och försökte få honom att förstå att detta inte skulle bli hans sista påsk.

Efter att ha lagat mat och grejat sedan klockan åtta börjar jag nu fundera på om jag ska klä på mig idag eller helt enkelt hoppa över det? Tycker jag klär ganska bra i morgonrock...   

Glad Påsk på er alla!

Häxornas högtid. Borde känna partystämning, förväntan och glädje. Putsat kvasten, kammat katten och allt det där. Står där, redo att taxa ut

Fast jag känner mig lite låg om jag ska vara ärlig. Tänkte så mycket om den här veckan där jag skulle ha semester själv och det blev ingenting av tänket. Ångest ångest...

Sånt drabbar mig ibland. Helt obegripligt, utan förvarning men bara när jag är ledig. Ett behov av att krypa under en sten, in i en glasbubbla eller helt enkelt bara låssas som jag inte finns. Måhända kan jag skönja en förklaring till att jag alltid sett och ser till att ha miljoner saker omkring mig?  Ett bra sätt att fixa så att jag inte hinna tänka tankar jag inte vill tänka.

Ledighet på egen hand gör att jag hinner reflektera och tänka på saker jag gjort, sagt och menat och det kan ge ångest. Likaså har jag tid att tänka på saker jag borde göra, har framför mig och som kanske borde gjorts för länge sedan, det ger ännu mer ångest.

Det är ganska ironiskt egentligen. Vi pratar onda cirklar här. Att begrava sig i jobb, uppdrag och aktiviteter för att undkomma obehagliga tankar som kommer när man är ledig och tro att de försvinner genom det är att lura sig själv. Minsta lilla lucka och allt rasar omkring mig som vid en jordbävning. På det viset bäddar jag in mig själv i en tillvaro där jag aldrig kan vara ledig i lugn och ro...

Nu är min ångestladdade tillvaro trots allt bättre än många andras. Jag har orsakerna, jag har insikten och jag har lösningen. Nu ska jag bara orientera mig lite, ta ut färdriktningen och hitta stigen ut. Förmodligen gör jag som vanligt - jag tar flyget. Eller kvasten. Det är enklare än att springa sig trött. Genvägar ni vet, genvägar...

Vem vet, en vacker dag kanske jag t o m går hela vägen, möter alla hinder och mejar ner dem!

Men inte idag.

Broom flight 45 från Ångesten till Harmonin, asking for permission to take off...?

Försöker planera min dag lite men har svårt att bestämma mig för HUR den ska planeras...

Jag tänkte göra det och det och det men så slog det mig att det kanske är bättre att göra så och så och så... Fast nu funkade inte det på grund av det och det och detta.

Omdisponering av uppdragen.

Ah, just det - imorron har jag ingen bil. Då måste jag göra allt som kräver bil idag... Hm. Fast då känner jag att det har jag ingen lust med!

Det var väl när jag kommit så långt i min planering som vattenpumpen drog igång utan anledning i källaren och den slog inte av. Det är något fel på grejerna - igen eller fortfarande, välj själv - och man måste banka på nån pryl som gör att pumpen slår av. Så jag gick ner och bankade och då gick plasthöljet runt prylen i miljoner bitar så nu är den väldigt trasig... Trasigare än innan alltså.

Fast jag tror att den trasiga funktionen är kvar, den har nog inte lagt av helt och hållet. Kanske.

Men det var ganska skönt att slå sönder något. Det är inte så ofta man gör det! Nu känns det som om min planering kommer gå betydligt lättare...

Börjar undra om det här med semester är så bra egentligen...

Igår slet jag som en pyramidbyggare i min trädgård, brände mig på näsan och fick ännu fler fräknar.

Idag putsar jag fönster...

Fast jag fick en paus i fönsterputsandet! Det var när chefen, den bästa i världen, ringde och undrade om jag hade problem med bilen...? Öh, nä...? Nähä... men varför kom jag inte till jobbet då?

Han har mycket omkring sig, jag övervägde ett tag att åka in och lösa av honom. Tror han behöver semester bättre än jag!

Jag återtog mitt fönsterputsande och blev avbruten igen av att det plötsligt stod en vilt främmande karl utanför köksfönstret och såg lite förbryllad ut. Förbryllad blev även jag eftersom ingången ligger på andra sidan huset. Jag slängde upp fönstret och hojtade HEJ! varvid han hoppade till så jag trodde han skulle ramla ner från den murkna trappan.

Jo, han var från kommunen och kollade lite, det var något om avlopp och vattentäkter och undrade var vi hade vår vattentäkt?

- Jag kommer ut och visar! sa jag och kom på att jag inte hade en aning om vad han menade med "vattentäkt"... Fick ju fråga då varvid han suckade lite och välartikulerat uttryckte orden "Brrrruuunnn. Vaaar taaar ni ert vaaaatten?"

Han trodde nog jag hade en släng av oförstånd. Han har förmodligen rätt...

- Ahaaaa, ja den har vi där serru, sa jag och pekade.

Karln hummade och mumlade och jag vet egentligen vad inte han ville, men så frågade han var vi hade vår filtreringsanläggning... Det var lite taskigt tycker jag, eftersom vi faktiskt inte HAR någon och det är inte helt bra.

Men jag pladdrade på om våra planer att lägga ner en och yadayada och det hade vi talat om för kommunen och blabla och han såg mer och mer förvirrad ut och sen gick han.

Puh.

Nu ska jag återgå till fönsterputsandet.

Kan man få ha sin semester ifred nu tro???

Nu börjar det igen. Först var det influensavaccin, nu är det njurförsäljning.

Ordet ”solidaritet” plockas in i debatten om organdonation och plötsligt är man en osolidarisk skitstövel om man inte vill sälja sin ena njure för 300 000 kronor…

Jag har följt debatten ett tag: skulle du sälja din njure om du fick 300 000? Nej, det är inte tillåtet i Sverige – än. Frågeställningen är hypotetisk. Ändå förs diskussionen och marknadsundersökningar görs. Kan minnas fel här men jag har en svag aning om att var fjärde svensk svarat Ja på frågan.

Lyssnade på en för- och emotdiskussion på radion på väg till jobbet häromdagen. Innan jag hunnit ut från byn där jag bor kom det; ”det är mer solidariskt att säga ja…” Som organförsäljare överlever jag medan den som behöver min njure dör om vederbörande inte får den.

Jag tänker inte sälja min njure för 300 000 kronor. Jag är en osolidarisk skitstövel, nu är det sagt. Om det nu skulle komma som någon överraskning så: tadaaaaa!

Om jag hamnar i läget där jag är död men ändå lever – ta precis vad ni vill. Då bryr jag mig inte längre. Ni får det gratis. Men så länge jag lever vill jag ha mina prylar för mig själv! Som en ond drake vaktande på både skatt och prinsessa tänker jag slå vakt om mina njurar. Bara så ni vet!

Den riktning debatten drar åt skrämmer mig. Ska vi hålla den levande genom att sorteras upp i ”good people” och ”bad people” kan jag bara föreställa mig hur många som säger okej mot sin egentliga vilja och övertygelse. Vem vill vara ”the bad guy”?

Sen undrar jag hur långt vi ska dra det här. Jag menar – jag överlever med en hornhinna, jag överlever med en njure, är det någon som vill ha en livmoder förresten? Obetydligt begagnad, den har gått tre barn och funkat bra…! Nu har den gjort det den skulle här och jag överelver utan den!

Jag har större behov av en filtreringsansläggning till avloppet, ge mig 175 000 så är den din. Köparen står för frakten!

När vi börjar lyfta in ekonomiska värden i våra organ och kroppsdelar skapar vi omedelbart en marknad för ekonomisk brottslighet. Vi blir värdefulla för människor som etablerar affärsförbindelser med mer eller mindre rent mjöl i påsen. Att bekymra sig över våldtäktsmän, väskryckare och huliganer som slår ner gamla människor räcker inte längre, vi måste också väga in risken med att bli nedslagen, bestulen på våra organ och lämnade i blodpölar medan våra njurar byter ägare i en skum källarlokal långt därifrån. Säkert kul för njurarna, mottagaren är förmodligen stormrik och ger dem ett liv i sus och dus, men ändå…

Jag tänker spara mina njurar till mina barn. Om jag säljer min njure för 300 000 och min son tio år senare kommer och säger; ”jag behöver en ny njure mamma, kan jag få din?” och jag måste svara att; ”sorry gubben, jag investerade den i filtreringsanläggningen och i den nya vedpannan” så skulle jag känna mig ganska fånig tror jag. Glad över ett godkänt avlopp, glad över att ha det varmt och skönt men ändå ganska fånig.

Osolidarisk skitstövel? Japp!