Nu börjar det igen. Först var det influensavaccin, nu är det njurförsäljning.

Ordet ”solidaritet” plockas in i debatten om organdonation och plötsligt är man en osolidarisk skitstövel om man inte vill sälja sin ena njure för 300 000 kronor…

Jag har följt debatten ett tag: skulle du sälja din njure om du fick 300 000? Nej, det är inte tillåtet i Sverige – än. Frågeställningen är hypotetisk. Ändå förs diskussionen och marknadsundersökningar görs. Kan minnas fel här men jag har en svag aning om att var fjärde svensk svarat Ja på frågan.

Lyssnade på en för- och emotdiskussion på radion på väg till jobbet häromdagen. Innan jag hunnit ut från byn där jag bor kom det; ”det är mer solidariskt att säga ja…” Som organförsäljare överlever jag medan den som behöver min njure dör om vederbörande inte får den.

Jag tänker inte sälja min njure för 300 000 kronor. Jag är en osolidarisk skitstövel, nu är det sagt. Om det nu skulle komma som någon överraskning så: tadaaaaa!

Om jag hamnar i läget där jag är död men ändå lever – ta precis vad ni vill. Då bryr jag mig inte längre. Ni får det gratis. Men så länge jag lever vill jag ha mina prylar för mig själv! Som en ond drake vaktande på både skatt och prinsessa tänker jag slå vakt om mina njurar. Bara så ni vet!

Den riktning debatten drar åt skrämmer mig. Ska vi hålla den levande genom att sorteras upp i ”good people” och ”bad people” kan jag bara föreställa mig hur många som säger okej mot sin egentliga vilja och övertygelse. Vem vill vara ”the bad guy”?

Sen undrar jag hur långt vi ska dra det här. Jag menar – jag överlever med en hornhinna, jag överlever med en njure, är det någon som vill ha en livmoder förresten? Obetydligt begagnad, den har gått tre barn och funkat bra…! Nu har den gjort det den skulle här och jag överelver utan den!

Jag har större behov av en filtreringsansläggning till avloppet, ge mig 175 000 så är den din. Köparen står för frakten!

När vi börjar lyfta in ekonomiska värden i våra organ och kroppsdelar skapar vi omedelbart en marknad för ekonomisk brottslighet. Vi blir värdefulla för människor som etablerar affärsförbindelser med mer eller mindre rent mjöl i påsen. Att bekymra sig över våldtäktsmän, väskryckare och huliganer som slår ner gamla människor räcker inte längre, vi måste också väga in risken med att bli nedslagen, bestulen på våra organ och lämnade i blodpölar medan våra njurar byter ägare i en skum källarlokal långt därifrån. Säkert kul för njurarna, mottagaren är förmodligen stormrik och ger dem ett liv i sus och dus, men ändå…

Jag tänker spara mina njurar till mina barn. Om jag säljer min njure för 300 000 och min son tio år senare kommer och säger; ”jag behöver en ny njure mamma, kan jag få din?” och jag måste svara att; ”sorry gubben, jag investerade den i filtreringsanläggningen och i den nya vedpannan” så skulle jag känna mig ganska fånig tror jag. Glad över ett godkänt avlopp, glad över att ha det varmt och skönt men ändå ganska fånig.

Osolidarisk skitstövel? Japp!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hörrni, jag har flyttat nu.   Ni hittar mig här!   www.sajberlena.blogspot.se   ...

Jo, vi är ju skogsägare då... Jaså, visste ni inte det? Nämen oj, har jag glömt berätta det... Förlåt mig. Jomen vi har ju en skog. Med träd. Och buskar och blåbärsris och en upptrampad stig. Den är inte så stor kanske, men den är hög. Fullt tillräck...

Är ni lika trött på mig som jag är? Jag har flamsat och tramsat och haft mig i flera år nu, först på freewebs.com och sedan här.   Jag funderar allvarligt på att flytta härifrån. Gjorde ett försök för länge sedan, men den nya fungerade inget vida...

Åkte till jobbet. Kom dit innan nio - måste nästan vara OB-tillägg på sånt va? Jag menar, att jobba mitt i nätterna? Sen jobbade jag och jobbade och jobbade ÖVER! Jobbade så länge att de hann tömma postlådorna innan jag hunnit få med mina fakturor......

När jag har en blogg men skiter i att blogga på flera dagar så hamnar jag i läget att det finns så mycket att berätta så man inte vet var jag ska börja, och det blir jättejobbigt att sortera ut så jag hoppar över det en dag till. Och en till. Och en ...