Hahahahahhaaaa - läste om mig själv i en bok idag!!!

Storsonen, han som läser till socionom i Lund, är hemma och hälsar på. Med sig har han lite böcker, eventuellt vill han väl ha lite sympati för det är mycket att plugga eller nåt…

Hur som helst  - en bok heter Familjeterapins grunder och jag läste lite i den. Bara för att den fanns, ingen djupare anledning alls...

Bland annat läste jag följande; (kanhända aningen modifierat med någon liten parentes här och där)

”Om hustrun, när mannen vid frukostbordet och morgontidningen  (eller möjligen kliver ur sin bil efter att ha bogserat henne i en Spykersaab) sagt att det är dags att byta bil, säger: ”Den här gången tycker jag att vi ska köpa en NY. Hellre då en mindre bil (Spykersaab) som håller, än en gammal som går sönder jämt”, så definierar hon relationen som symmetrisk – hon har rätt att vara med i diskussionen och besluta om sådana frågor. Mannen bekräftar henne vare sig han svarar ”Ja, det har du rätt i” eller ”Nej, det blir alldeles för dyrt. (Jag är trött på dina Spykersaabar). Jag klarar ju de flesta reparationer själv (vi kan inte ha bilen på verkstad vecka ut och vecka in)”.

Båda svaren erkänner hennes rätt att delta på lika villkor. Om han istället svarar: ”Sköt du hushållsinköpen, så sköter jag bilinköpen” eller ”Ja visst. Sådana bagateller som att vi inte har råd med en ny bil är ju inget att bry sig om” avvisar han hennes självuppfattning, men konfronterar ändå hennes krav på att accepteras som likvärdig, och erkänner därmed hennes existens. Men om han svarar: ”Här är en annons på en tolv år gammal Merca, den kanske jag skulle köpa (här är en Toyota Avensis, den köper vi)” behandlar han henne som om hon inte finns.

Han förnekar hennes budskap och därmed hennes existens…”

I rest my case...

Ett par-tre (okej, fyra) lite dyra, risiga och inte alltför goda (okej okej, urusla) bilaffärer - och vips är man förnekad, tappar existensberättigandet och är ute i kylan. Mhm - jag vet hur det känns...   

Fast jag undrar vem som tipsat bokförfattaren?

Jappjapp - nu är det dags för nästa världskris i jämställdhetsdebatten!!

Här går jag omkring i min lilla bubbla till liv och tycker saker är ganska bra och så visar det sig att jag är totalt förtryckt, nedklassad och obekräftad... Hos oss är det nämligen oftast maken som sköter grillen!

Alltsomoftast är det han som står därute i matoset, röken och bland myggen medan jag står i köket, tittar på hur potatisklyftorna sakta ändrar färg i ugnen, rör såser och fixar tillbehör. Jag har alltid gillat den uppdelningen men nu förstår jag ju att skilsmässa är nära förestående!   

Alexandra Zazzi föreslår i Aftonbladet att jag ska gå ut till min man och säga: "du som grillar så bra, kan du lära mig?" och på så vis sakta men säkert överta kommandot för grillen.

Nu skulle ju det kännas utomordentligt fånigt - dessutom tror jag att maken skulle höja ett eller två ögonbryn och undra om jag mådde bra... Inte för att jag ville grilla utan för att jag skulle uttrycka att han skulle lära mig grilla. Han vet - naturligtvis - att jag KAN grilla...   

Alternativet skulle vara att jag skulle säga "du fixar tillbehören för idag grillar jag". Okej...

Och om maken kom ut till mig och sa: du bygger klart garderoben för jag viker tvätten? Då skulle jag förmodligen sätta mig i ett hörn och gråta - jag VILL inte bygga garderober! Eller bära in ved! Eller tvätta bilen! Skulle jag dessutom skvallra för mina vänner om vad han sagt skulle jag få alla sympatier - vilken skitstövel till karl!!!   

Jag har förvisso inte förstått vilket problem detta inneburit för jämställdheten i vår relation förrän nu.

Vet ni? Om jämställdhet innebär att jag måste göra allt jag tycker är tråkigt och skicka in maken för att göra allt han tycker är tråkigt så hoppar jag av det här med jämställdhetsarbete.

Jag är hellre ojämställd och lycklig än jämställd och olycklig!

Nu ska jag gå och vika tvätt. Innefattande även makens kläder.

So sue me!