Nu börjar det igen. Först var det influensavaccin, nu är det njurförsäljning.

Ordet ”solidaritet” plockas in i debatten om organdonation och plötsligt är man en osolidarisk skitstövel om man inte vill sälja sin ena njure för 300 000 kronor…

Jag har följt debatten ett tag: skulle du sälja din njure om du fick 300 000? Nej, det är inte tillåtet i Sverige – än. Frågeställningen är hypotetisk. Ändå förs diskussionen och marknadsundersökningar görs. Kan minnas fel här men jag har en svag aning om att var fjärde svensk svarat Ja på frågan.

Lyssnade på en för- och emotdiskussion på radion på väg till jobbet häromdagen. Innan jag hunnit ut från byn där jag bor kom det; ”det är mer solidariskt att säga ja…” Som organförsäljare överlever jag medan den som behöver min njure dör om vederbörande inte får den.

Jag tänker inte sälja min njure för 300 000 kronor. Jag är en osolidarisk skitstövel, nu är det sagt. Om det nu skulle komma som någon överraskning så: tadaaaaa!

Om jag hamnar i läget där jag är död men ändå lever – ta precis vad ni vill. Då bryr jag mig inte längre. Ni får det gratis. Men så länge jag lever vill jag ha mina prylar för mig själv! Som en ond drake vaktande på både skatt och prinsessa tänker jag slå vakt om mina njurar. Bara så ni vet!

Den riktning debatten drar åt skrämmer mig. Ska vi hålla den levande genom att sorteras upp i ”good people” och ”bad people” kan jag bara föreställa mig hur många som säger okej mot sin egentliga vilja och övertygelse. Vem vill vara ”the bad guy”?

Sen undrar jag hur långt vi ska dra det här. Jag menar – jag överlever med en hornhinna, jag överlever med en njure, är det någon som vill ha en livmoder förresten? Obetydligt begagnad, den har gått tre barn och funkat bra…! Nu har den gjort det den skulle här och jag överelver utan den!

Jag har större behov av en filtreringsansläggning till avloppet, ge mig 175 000 så är den din. Köparen står för frakten!

När vi börjar lyfta in ekonomiska värden i våra organ och kroppsdelar skapar vi omedelbart en marknad för ekonomisk brottslighet. Vi blir värdefulla för människor som etablerar affärsförbindelser med mer eller mindre rent mjöl i påsen. Att bekymra sig över våldtäktsmän, väskryckare och huliganer som slår ner gamla människor räcker inte längre, vi måste också väga in risken med att bli nedslagen, bestulen på våra organ och lämnade i blodpölar medan våra njurar byter ägare i en skum källarlokal långt därifrån. Säkert kul för njurarna, mottagaren är förmodligen stormrik och ger dem ett liv i sus och dus, men ändå…

Jag tänker spara mina njurar till mina barn. Om jag säljer min njure för 300 000 och min son tio år senare kommer och säger; ”jag behöver en ny njure mamma, kan jag få din?” och jag måste svara att; ”sorry gubben, jag investerade den i filtreringsanläggningen och i den nya vedpannan” så skulle jag känna mig ganska fånig tror jag. Glad över ett godkänt avlopp, glad över att ha det varmt och skönt men ändå ganska fånig.

Osolidarisk skitstövel? Japp!

Å så vart det söndagskväll och dags att summera;

Kalashelg!

Jamen ni kan ju bara hålla med mig! I fredags jobbade jag länge, kom hem ganska sent till färdigdukat bort och ett upphällt vinglas. Mhm, jag vet - jag är lite bortskämd ibland...   

I lördags var det påskmarknad i bygden, himla trevligt påhitt, sen var det workshop med jobbet och firmafest. Workshopen har orsakat lite förberedande huvudgymnastik eftersom en genomgående kund- och personalpolicy skulle formuleras, upprättas och där presenteras men det blev ganska bra! Ingen sa upp sig i alla fall. Då. Vi får hålla tummarna att alla är kvar imorgon också...   

Sen var det då firmafest och det var - som alltid - jättekul det med. Fast jag vet inte vad det är för arbetskamrater jag har nu för tiden, de jag skulle åka hem med blev trötta redan runt klockan elva! Precis när en annan börjar komma igång jue! Förvisso var jag kanske aningen tacksam för det dagen efter, men jag gnällde lite på dem när vi lämnade övriga sällskapet för hemfärd... Men så konstaterade vi att två av dem var äldre än jag och allt var förlåtet. Visserligen bara något år eller så, men ändå. Man kan inte kräva att de ska orka hålla igång som en annan, självklart inte!   

Och som sagt - tacksamheten flög flyktigt igenom mig när jag vaknade och konstaterade att det var dags att förbereda ett barnkalas för 12 åttaåringar å då var jag ganska lättad över mitt välmående! Men häääärliga ungar är det, det var en ren fröjd att hålla kalas i sommarvärmen med trekamp, skattjakt och glass i stora högar. Vädret gjorde att det bara att fylla hinkar med vatten, dela ut vattenpistoler och skrika "hopp och lek" så kunde vi luta oss tillbaka och turas om att hålla ett halvt öga och öra öppet.

Tror t o m jag lyckades skaffa mig ett par fräknar där jag satt i min brassestol och höll barnkalas!

Ja, och sen var det ju då en färd till stan för att återhämta en parkerad bil, undvika två harar, en grävling och en katt på vägen, sy en Link-dräkt till morgondagens Nintendofest på fritids och nu funderar jag på om man skulle gå och lägga sig en stund. Men så kommer jag på att jag är ju LEEEEDIG imorron och kan vara uppe hur länge jag vill!

Jomenvisst, jag har tagit mig påsklov! Trots att barnen går i skolan hela den här veckan också och trots att maken jobbar hela veckan. Jag känner att jag behöver ett påsklov alldeles själv! Visserligen har jag bilen full av pärmar, papper, ett bokslut och lite annat smått och gott - men den mentala inställningen gör att jag känner mig lite ledig i alla fall!

Grejerna ska inte vara klara förrän tisdagen efter påsk - det är lååååångt dit!