Jag tänker aldrig när jag skriver.

Jag lägger fingarna på tangentbordet och de går av sig själva. Börjar jag tänka är det tvärkört! Någonstans finns en omedveten direktkoppling mellan mina fingrar och min hjärna som är förbikopplad mitt medvetande.

Aaaa, låter flummigt, men det är så det funkar.

Naturligtvis tänker jag INNAN jag börjar skriva. Jag kan gå och tänka en hel förmiddag och sen sätter jag mig ner och så får jag se vad det blir. Ibland blir jag uppriktigt förvånad själv, ibland förbannad och ibland glad.

Därför lade jag alla planer på att bli skribent på "riktigt" på hyllan för många år sedan. Jag kan inte skriva för att jag måste leverera till en deadline - jag kan bara skriva när mina fingrar bestämmer så.

Idag skulle jag skriva en artikel till vår lilla lokaltidning.

Jag satte mig ner och väntade på att fingrarna skulle börja röra sig. Det hände - ingenting!

Reste mig, gjorde lite annat, försökte igen. Nä. Nada! Nope.

Sen börjar man fnula på om man är slut, färdig, klar? Kan inte skriva mer? Skrivit klart för resten av livet?

Effekten blir densamma som att sluta andas. Hemskt!   

Till slut fick jag köra fuskvarianten. Använda gammal text och skriva om den lite.

Nu mår jag jättedåligt. Det är inte okej. Texten blev inget bra. Inget blev som jag hade tänkt.

Tänk om jag aldrig mer kan skriva nåt???