Men jag blir galen på det här jäkla matjoxandet varje dag!

Missförstå mig rätt - jag Masterchefar fortfarande fast bara på helgerna. Även mina dygn har begränsade antal timmar, veckodagar tycks det ligga runt fyra eller nåt. Utav dessa fyra timmar skall det arbetas sju, köras bil i två och sovas fem. Utöver sedvanliga hushållssysslor vill säga. Inte mycket tid till hackande, tjoffande, avsmakande och kryddande på så begränsad tid inte!

Alltså måste jag fortfarande tänka ut, planera och laga, enkel, nyttig och dessutom GOD mat som tar tio minuter från start till mål fyra dagar i veckan! Alltmedan arvingarna stryker runt som mörka skuggor i skafferi, brödburk och flingpaket, helt övertygade om att de kommer DÖÖÖÖÖ om de inte får mat för en kvart sedan. Därför bör det också vara matlagning som inte kräver att man SER vad man lagar - jag måste ha ögonen på skuggorna.

Risken finns att de lyckas med sina brottsliga tilltag och då vägrar befatta sig med mina delikat stekta varmkorvar och ketchupdränkta potatisklyftor på sin bädd av fräsch sallad, framtagen ur påse med gårdagens datum som sista förbrukningsdag... "Nä, jag är mätt, jag har redan ätit".

Ja, och så går kvällen och de går och lägger sig för att inom en kvart komma nedhasande och konstatera, med stora, förvånade blå ögon att de är hungriga...

Och jag, jag blir sur och ilsken för att de inte "äter när det serveras mat" och så ska vi bråka och så somnar de inte och sen försover sig hela familjen dagen efter. Alla får stressa iväg med en macka i handen, jag glömmer ta upp middagsmat och sen... Sen börjar vi om på refrängen en gång till...

Jag blir gaaalen på det där jäkla matjoxet!   

Pssst! Tror ni jag kan låta barnen leva färdiga förpackningar Naturdiet eller kommer Barnavårdsnämnden och hämtar dem då?   

Vaccinationsdax i skolan idag då. Fast inte livsfarliga vaccinationer mot influensor och sånt utan sedvanlig besprutning av mässling och polio... Numera är ordet vaccination inte odelat tryggt och säkert.

Jag tänker lite på det där med myndigheternas förmåga att påverka de stora massorna. Hur man i svininfluensatider lyckades vända hela vaccinationsdiskussionerna från att handla om huruvida man var rädd för att få svininfluensa till att människor vände varandra ryggen på grund av "bristande solidaritet".

Såhär i efterhand ter sig hela den effekten, människors reaktioner gentemot varandra och hela debatten sjukare än svininfluensa i mina öron...

Istället för att diskutera vaccin, konsekvenser och sjukdomsrisker diskuterades "solidaritet"?! Om jag inte vaccinerade mina barn var jag "osolidarisk" mot dem som inte ville bli sjuka...

"Men låt dem som är rädda för att bli sjuka vaccinera sig då, så är saken klar. Då behöver de ju inte bli sjuka" sa jag. "Varken jag eller övriga familjemedlemmar hör till gruppen nedsatta som inte klarar en influensa. Då ser jag ingen anledning att vaccinera oss med ett vaccin som jag inte är trygg med heller."

Å så blev man ju största skitstöveln då...

Hade man istället fokuserat debatten till vad det var befolkningen besprutades med hade det kanske inte blivit det tragiska efterspel det är.

Det jag tycker är lite nojjigt i det hela är att jag känner många som vaccinerade sig mot sin egen övertygelse. Av "solidaritet" för andra vaccinerade människor. För att man inte ville framstå som en skitstövel.

Idag är jag glad att jag stod på mig. Att jag vågade vara en osolidarisk skitstövel. Trots kritiken och ifrågasättandet.

Samtidigt är jag lite förvånad över att man inte går hårdare åt de myndigheter, läkare och forskar som gick ut i massmedia och uppmanade människor att vaccinera sig av "solidaritet" med sina medmänniskor.

Är inte det också skitstövlar?

Jag tänker aldrig när jag skriver.

Jag lägger fingarna på tangentbordet och de går av sig själva. Börjar jag tänka är det tvärkört! Någonstans finns en omedveten direktkoppling mellan mina fingrar och min hjärna som är förbikopplad mitt medvetande.

Aaaa, låter flummigt, men det är så det funkar.

Naturligtvis tänker jag INNAN jag börjar skriva. Jag kan gå och tänka en hel förmiddag och sen sätter jag mig ner och så får jag se vad det blir. Ibland blir jag uppriktigt förvånad själv, ibland förbannad och ibland glad.

Därför lade jag alla planer på att bli skribent på "riktigt" på hyllan för många år sedan. Jag kan inte skriva för att jag måste leverera till en deadline - jag kan bara skriva när mina fingrar bestämmer så.

Idag skulle jag skriva en artikel till vår lilla lokaltidning.

Jag satte mig ner och väntade på att fingrarna skulle börja röra sig. Det hände - ingenting!

Reste mig, gjorde lite annat, försökte igen. Nä. Nada! Nope.

Sen börjar man fnula på om man är slut, färdig, klar? Kan inte skriva mer? Skrivit klart för resten av livet?

Effekten blir densamma som att sluta andas. Hemskt!   

Till slut fick jag köra fuskvarianten. Använda gammal text och skriva om den lite.

Nu mår jag jättedåligt. Det är inte okej. Texten blev inget bra. Inget blev som jag hade tänkt.

Tänk om jag aldrig mer kan skriva nåt???   

Maken blev lite trött på mig igår. Innan han kom hem från jobbet ringde massor av människor som alla bad honom ringa tillbaka. Vi kan kalla den ena för Märta.

"Du skulle ringa Märta" sa jag när han kom hem.

Han ringde Märta, pratade både länge och väl, la på och såg lite konfunderad ut. "Alltså, undrar varför hon ringde, hon ville inget speciellt tydligen..." Grejen är att han frågade inte ens om hon ringt, de pratade på ändå.

"Nähä...?" Så slog det mig!

"Ah... men du... det var nog inte Märta som ringde, det var nog Kerstin!"

"Men vaff.... Nu sitter ju Märta och undrar varför jag ringer henne om ingenting en fredagskväll!!!"

Jag tyckte detta var vansinnigt roligt, men i vissa lägen har vi tydligen inte samma humor.

"Haha, jamen hon tycker nog att du är vansinnigt trevlig och social"! tyckte jag.

Maken himlade med ögonen, suckade djupt och ringde Kerstin istället. Det gick bättre - det var hon som hade ringt...

Min vardag som sekreterare tar liksom slut på fredagskvällarna. Jag är ledig! Att man råkar blanda ihop lite namn kan väl hända den bästa!

Jag skrattar fortfarande!

Efter idogt letande på Blocket efter cykel till Lillfisen kan vi nu lägga ner projektet - cykeln är återfunnen!

Den har varit på vintersemester hos kompisar och sen kom snön och snöade in både minne och allt annat och på den vägen är det - men den är återfunnen, välbehållen och vid liv!

Jag är bara evigt tacksam att inte barnet lämnades tillsammans med cykeln. Det hade varit så trist att missa ett halvår av hans uppväxt, trots allt händer det ganska mycket med åttaåringar på den tiden. De tappar tänder, får längre hår och stora fötter och sånt, man vill ju vara med liksom...

Känner att jag måste börja skriva lappar till mig själv om det mesta. Lika bra att börja redan nu så jag vet vad som händer imorgon;

- Kör till jobbet vid åtta. Ta den röda Toyotan!!

- Jobba till fyra.

- Kör hem. Röd Toyota!

- Åk på föräldramöte!!

- Kör hem när det är slut.

- Gå och lägg dig! 

Ni får gärna påminna mig... Framför allt om den röda Toyotan - jag står fortfarande totalt förvirrad på trappan varje dag och letar efter en Spykersaab!

Vård av sjuka barn. Igen. Jag har inte ens hunnit skicka in intyget till Försäkringskassan sedan förra rundan!

Det blir alltid så besvärligt när ens arvingar blir sjuka.

Vad som är ännu mer besvärligt när ens arvingar blir sjuka är allt man måste fixa...

Ringa skolan, ringa fritids, ringa jobbet, anmäla till försäkringskassan (om man inte kan jobba hemifrån då som jag oftast kan) hämta nässprayer, dela ut Alvedon, hämta dricka, byta kanal på TV:n, känna på pannan, lyssna på hosta och gnäll. Allt ackompanjerat av Byggare Bob och hans vänner i bakgrunden.

För att inte tala om att sätta sig över ångesten som kommer som ett brev på posten (fast där kommer ju sällan några brev numera), flyttar in i magtrakten utan att ens be om lov! Så mycket annat som borde göras istället för allt det där... Byggare Bob är inte till någon vidare hjälp där måste jag säga, han jobbar och jobbar och spär bara på ångesten!

Lillfisen tycker egentligen att han är för stor för Byggare Bob. Det är mer ett led i mitt tappra försök att få honom frisk fort som gör att det är vad han får se. Här ska inte kollas några favvoprogram som möjligen kan få några Lillfisar att tro att de är hemma på semester inte! Trist och tråkigt ska det vara, så att han t o m kanske längtar tillbaka till skolan och blir frisk av rena tristessen.

Själv håller jag på att bli sjuk! Förmodligen av rena tristessen...

Lovade för några inlägg sedan att återkomma om vissa saker som jag inte hann med.

Här är återkomst no 1;

Bloggutmaning!

Fick en utmaning av http://riesling.bloggplatsen.se/ ; jag ska lista åtta sanningar om mig som tror inte så många vet och sedan utmana vidare. I sedvanlig ordning har jag svårt att utmana vidare - jag läser inte så många bloggar och de jag läser har redan utmanats...

Men jag gör så gott jag kan, okej?

Så: åtta sanningar;

- Jag hyser en innerlig, passionerad och genuin kärlek till Rioja-viner.

- Jag säger alltid sanningen - men inte alla sanningar… Var svårt att få till åtta stycken t o m... ;D

- Jag är totalt urkass på matte, fysik och övriga logiska vetenskapliga ämnen. Men tala inte om det för min chef!

- När jag är ensam pratar jag alltid för mig själv.

- Jag snoozar en halvtimme varje morgon.

- Jag är nästan alltid en halvtimme försenad till jobbet varje morgon. Det beror dock inte på snoozandet – jag är alltid uppe i tid ändå. Men jag har så vansinnigt svårt att komma iväg… Å andra sidan har jag lika svårt att slita mig ifrån jobbet så jag tar sällan lunch och blir oftast kvar en halvtimme längre än jag ska.

- Jag är jätterädd för grodor. Och paddor. Och fladdermöss.

- När jag blir stor ska jag förverkliga min hemliga dröm; fördjupa mig i konst- och litteraturhistoria.

Jag utmanar nu då

http://thislifeornext.blogg.se/

http://auroranebulosa.bloggplatsen.se/

Det är ju rätt sjukt det här med sommartid egentligen.

Poff - här får du en timme mindre i ditt liv, Du får tillbaka den i höst, okej? Vi lånar den lite bara...

När man efter mycket om och men lyckats komma överens om huruvida klockan skall fram eller tillbaka blir man alltid lika besviken på våren - klockan ska fram. Man önskar ju trots allt att det är tillbaka och man får sova en timme längre...

Sen ska man försöka förklara för barnen varför de ska lägga sig när de inte är trötta och trots att det fortfarande är ljust ute, sen varför de måste stiga upp när det fortfarande är mörkt!

Själv sprang jag runt och väntade på att bli trött till klockan var två inatt. Vek tvätt, sorterade pennor och kollade golv på internet. Fast klockan var ju bara ett, egentligen.

Sen upp klockan sju fast klockan bara var sex.

Förvirrande? Det är ingenting mot förvirringen som råder när man ställer om till sommartid och vaknar till en värld som är vintervit - igen. Borde man åtminstone inte garanteras "sommar" när det är sommartid?

Som jag förstår det så är vitsen att vi ska få ett ljusare liv på kvällstid. För att kunna dra nytta av ljuset. Meningen är alltså att jag ska vara ute och jobba en timme längre om dagarna?

Vore det inte bättre att vi hade sommartid permanentad året runt och slapp de här omställningarna...? Vad är det för fel på en timmes längre ljus även på vintern?