Haha, jag kom just på en sak till vad gäller det här med "slut"förvaring av kärnbränsleavfall!

De som (tror) vet att det här med lera och kopparbehållare massor av kilometer ner i berggrunden är bombsäkert hävdar att det är så bombsäkert i all evighet, d v s minst 100 000 år. Jaha? Och sen då???

Snacka om att skjuta problemet framför sig! Och tänk om någon överintelligent evolutionerad varelse om 50 000 år säger "Grv pp skten så gr v n bmb!!!" (på den tiden talar vi inte längre, vi kommunicerar bara via korta vokallösa klappranden med inbyggda chip i hjärnan) och börjar plocka upp grejerna igen! "Mmmmm, kppr!!!" säger varelsen och gnuggar händerna av penningkåt förtjusning. I rena glädjeyran glömmer varelsen också att han inte kan vokaler; "Prrrreeeeciiioooouuuss...." väser han. "Myyyyy prrrreeeeciiiiooooouuuusssss...."

Sen delar han upp avfallet i... ska vi säga sju lika stora delar och sprider ut dem bland utvalda vänner, ger vännerna varsitt kungadöme att styra över och ingen fattar varför alla undersåtesvarelser i kungadömena dör av konstiga sjukdomar. De som inte dör transformeras till dreglande Trolls som organiserar sig i kriminella terroristgrupper. 

"Hmmm.... knstigt" klapprar Kärnavfallsinnehavarna till varandra och bestämmer sig för att ta sina skatter med sig, träffas och diskutera saken på en konferens. På agendan står också att de ska diskutera det faktum att de alla måste vara utvalda på något vis eftersom de alla sju plötsligt blivit självlysande i grön nyans.

Men på vägen till The Secret Conference möter de massor av andra varelser som fick växa upp hos dåliga föräldrar och som nu fått sina ansökningar om slutförvaring godkända av BUP och som hela tiden försöker stjäla skatterna för de vill placera eländet på fängelseplaneten "Badparentingprisonus"... (På den tiden skriver vi också långa meningar utan kommatecken och punkter, sa jag det?)

När de väl kommer fram till The Conferencecenter Futurum dras plötsligt alla delar de har med sig ihop till en enhet och börjar glöda!

Eller... Alla delar? En HEL enhet?

Nä... Det är nu det blir spännande! Det FATTAS en del och ingen vet var den ÄR och nu börjar Jakten på den Sjunde Kärnavfallsbiten - men det är en annan historia.

Eller... blandar jag kanske ihop olika teorier här?

Kanske borde jag jobba lite istället? Okej då...

Det finns så många grejer man måste hålla reda på i samhället så vissa saker har jag faktiskt valt att hoppa över. Engagemanget i kärnkraftens vara eller icke vara t ex.

Ja, jo, jag skulle helt klart föredra vindkraft men nu har vi inte det, jag inser problematiken med alternativa energikällor och jag accepterar kärnkraften tills vidare utan djupare analyserande helt enkelt.

Men detta för också med sig att jag inte fördjupar mig i uppdateringar och information om vad som händer i branschen, jag skummar bara rubriker lite som de flesta andra. Alltså har jag nu då klart för mig att ansökan om att få borra ner kärnbränsleavfall färdigställts efter 30 års utredning och är klar att lämnas in dit man lämnar in sådana ansökningar (var det nu är...).

Så nu undrar jag bara - om vi har avfall som behöver borras ner i avgrunden och förslutas i paket med lera och grejer som kommer hålla strålning borta i miljarder år, var finns detta avfall idag? Har vi inte genererat något avfall under dessa 30 år? Om vi nu har det, vad gör vi med det ifall ansökan inte beviljas och det tar 30 år till innan vi har något nytt att ansöka om? Och om det här eventuellt befintliga avfallet i så fall har legat och drällt i ett hörn i 60 år - är det någon större vits med att gräva ner det då?

Gör man måhända som här hos oss - lägger det i en soppåse och ställer utanför dörren på Ringhals och hoppas att någon ska ta det med sig och slänga ner i borrhålet?

Näää, jag låssas inte se den... Nån ANNAN får faktiskt ta skiten med sig den här gången!

Visst älskar jag mina barn. Gränslöst. Men ibland blir jag lite trött i öronen av dem. Ni vet – man sitter och grejar med något och de kommer och frågar massa saker; ”Tror du solen är ett jättestort lavaklot, kan man mixa all mat man äter på en dag och dricka den istället för att tugga, hur gör man ett utropstecken, hur mycket pengar tjänar ni, varför måste man ha vitaminer, hur långt är ett snöre?” osv osv.

I början är man sådär good parenting-aktig och i slutet är man i sin egen värld och upprepar ”jag vet inte” som ett meditationsmantra ungefär…

På mornarna är jag tämligen osocial. Jag vill bara vara tyst, vakna och inte snacka mer än nödvändigt. Min man är lite tvärtom… Frågar, pratar och undrar och språkar.

Jag mediterar varenda morgon: ”Jag vet inte”. ”Jag tror det”. ”Jaha”. ”Mhm”. ”Nä, jag är inte sur jag är trött…”

Var kommer alla miljarder frågor ifrån? Och varför tror min omgivning att jag sitter inne med alla svar?

   Storsonen ringer.

- Hej! Nu är det klart! Vi har fått våra praktikplatser i Malawi och sticker i september. 17 veckor. Fattaru så jävla cooolt!!!

- Va?

- Ja! Det är klart nu! Det ska bli så häftigt, kvitterkvitterblabla…

- Ähum...

Malawi… Afrika... 17 veckor…. Min lilla, lilla gosse… Han som inte ens vågade leka med den uppdragbara leksaksmusen för att han ”va jääädd, täng aaav, ja e jääädd” när han var liten ska åka och leva i symbios med lejon, flodhästar och malariamygg…

- Du kommer bli uppäten av en tiger, sa jag dystert. Lejon kommer jaga dig och du kommer få magsjuka…

- Äh, ornar sej...

Sen kom jag visserligen på att inte finns tigrar i Malawi, men det blev inte bättre för det.

Jag var förvarnad. Men någonstans trodde jag ändå inte att det skulle bli av liksom. Att han skulle komma på att han nog ville praktisera här, i närheten av mamma!

Ja, jag vet vad ni tänker! ”Det är ju jättekul och det kommer gå jättebra och det är sååå nyttigt och han kommer klara sig alldeles utmärkt och yadayadayada…”

Så tänker jag också om alla ANDRAS barn som åker till Kurrekurreduttöar och jobbar som volontärer – men nu är det inte ANDRAS barn det handlar om ut om mitt! Och han kommer också klara sig jättebra, ha det underbart och jättespännande! Men vi talar om en liten kille med turtlesskor, gröna glittriga ögon och tjockt hår som alltid står åt alla håll! Min lilla bebis med nappar i både munnen och i händerna som bara vill titta på ”Glis Bubbe” på video igen och igen och igen…

Jag tycker det var jobbigt att han flyttade ända till Malmö.

Nu ska han till Malawi.

Jag känner på mig att han kommer träffa nån sjuksköterska på Läkare utan gränser eller nåt, gifta sig och starta barnhem. Bo i lerhydda och börja spela bongotrummor medan barnen dansar i afrikanska festkläder så sandmolnen dammar runt deras bara fötter. Gå klädd i linnebyxor och storskjorta som fladdrar runt knäna.

Nu ska jag äta semla. Det får nog blir tre ikväll. Jag är lite kluvet deppig.

Malawi took my bebis…   

- Jag tycker vi ska ta med oss matlådor till jobbet istället för att slänga så mycket rester, sa maken en gång.

- Men vi har ju redan provat det där, du glömmer ju bara din låda! svarade jag.

- Nääädååå, jag kommer ihåg! sa han.

- Okej, vi gör väl det då sa jag, köpte fina matburkar och började blanda och joxa och ställa in i kylen efter varje middag.

- Jag har kommit ihåg matlådan varenda dag! sa maken stolt häromdagen.

- Bra, du är sååå duktig, sa jag. Lite synd att du tog fel burk idag bara, du tog burken med Lillfisens mellanmål med dig istället...

- Ahaaaa, sa maken. Ja, jag undrade just hur du trodde jag kunde bli mätt på fyra gafflar spagetti och köttfärssås... Men det gör inget, jag har ju kommit ihåg att ta med mig matlådan varje dag!

- Brabra, nu har du TVÅ matlådor i kylen att välja på!

- Jättebra! Jag har ju kommit ihåg att ta med mig matlådan varje dag!

Maken åkte till jobbet för en timme sedan.

Undrar vad han ska äta idag...?

Med mössan i hand, ödmjukt böjande på nacken för överheten skulle jag vara så tacksam om ni ville ägna mig, en obetydlig medborgare, uppmärksamhet ett ögonblick…

Jag önskar göra er uppmärksamma på att era beslut ibland kan få lite… hur ska jag säga... knepiga? konsekvenser för oss som har äran att få leva, bo och betala skatt i er kommun. Ja, förlåt mig, jag vill på intet sätt framstå som otacksam eller ohövlig – jag har ju full förståelse för att ni måste förbise sådana bagateller vid beslutsfattande av den art ni lägger tid på, självklart!

Men jag tänker att ni kanske, kanske kanske, inte noterat att besluten ni så vackert formulerar i era protokoll faktiskt berör människor utanför sammanträdesrummet, och i så fall vill jag bara bidra med den informationen såhär i all vänlighet.

Ta senaste beslutet nu som exempel; att stänga förskola och fritidsverksamheten i Gullabo under sex sommarveckor för femte året i rad. (Förra året lades även till två veckors stängt mellan jul och trettonhelg. Trots att vi betalar avgift för alla årets tolv månader!). Jag är outsägligt tacksam över att ni verkar ta det här med ekonomi på fullaste allvar och att ni gör ert yttersta för att spara pengar – jag förstår att ni har det väldigt tufft på den fronten! Jag är den förste att applådera lektionen i samhällskunskap ni skänker våra barn; alla måste dra sitt strå till stacken i dagens samhällsekonomiska läge!

Dock har jag lite lite svårt att förklara sammanhanget för mina barn… Därför tänkte jag be er om lite hjälp på den punkten om det inte är för mycket begärt?

Alltså; mina barn vet redan att vi betalar skatt och att de för dessa pengar skall kunna gå i skolan och ha tillgång till sin barnomsorg. De vet också att de skattepengar vi betalar knappast räcker och att det är därför de inte får några böcker, sin utlovade rutschkana eller en omsorgsmiljö som är godkänd av Arbetsmiljöverket. Trots alla löften och trots alla icke genomförda beslut. Så långt är de med.

Men hur ska jag förklara för dem att de måste åka sju mil extra om dagen under åtta veckor om året för att spara ännu mer pengar? Jag menar – de har ju redan tillbringat fem år i utdömda lokaler som inte fungerar, i en utemiljö som inte är värd namnet och flyttats runt mellan tillfälliga lösningar för att spara pengar åt kommunen. Vanvettet i det är vi ju rörande överens, ni och jag. Men som Lillfisen säger; var är alla pengar vi redan har sparat då? (Haha, jaaa, han är ju för tokig det lilla livet…)

Nåväl.

Härutöver önskar jag uppmärksamma er på att även vi i vår familj har en så kallad ”ekonomi” att ta hänsyn till, och i vår budget ingår inte att bekosta extra, icke avdragsgilla resor om 4 000 kronor under sommaren. Jo, det är merkostnaden jag talar om; vi betalar redan samma summa för våra resor till och från våra arbeten. Summa summarum pratar vi om 8 000 kronor för perioden alltså. Det är ungefär vad det kostar att köra 14 mil om dagen i sex veckor. Väger man då in det faktum att avståndet mellan hem och jobb egentligen bara är 3,6 mil så blir det inte mindre spännande!

Någonstans tycker jag att besparingsåtgärder måste gälla SAMTLIGA invånare i en kommun och inte bara de som råkar bo i Gullabo…? Jag syftar då naturligtvis på att denna sommarstängning om sex veckor per år endast sker här istället för att rotera mellan kommunens olika avdelningar.

Naturligtvis inser jag ju att jag har fel i mitt tyckande, annars hade ni ju inte bestämt som ni gjort! Problemet är bara att jag inte ser vari felet ligger… Kanske kunde ni vara mig behjälplig även på den punkten? Det kan ju knappast vara lokalerna det är fel på - enligt er egen uppfattning duger de ju utmärkt som barnomsorgslokaler! Bara för att alla övriga berörda parter anser att ni har fel betyder det ju - uppenbarligen - ingenting.

Det faktum att just ”alla måste dra sitt strå till stacken” tappar sin logik när verkligheten tycks mig vara ”alla i Gullabo måste dra sitt strå till stacken”.

Tjaaa… Hade jag nu orkat engagera mig i saken så hade jag förmodligen skrivit något sådant om vår sommarstängning. Nu vet jag visserligen att det är totalt lönlöst, det har redan provats och bemötts med höjda ögonbryn och total brist på förståelse.

Dessutom är jag så utled, less och förbannad på allt som har med barnomsorg att göra så blotta ordet ger mig andnöd.

Den största fördelen med att ha en lillfis som börjar bli stor är att man snart kan säga upp sin skandalomsusade plats i barnomsorgen i Torsås kommun. Jag ser fram emot det - inte för att själva omsorgen är dålig, tvärtom. Men för att mina barn används som statistiska kostnadsberäkningar istället för som levande barn och hela tiden får höra att de kostar mer pengar än de är värda...

Mot bakgrund av föregående inlägg samt lite input från svägerska som ytterligare stärker min förvissning kan jag bara konstatera:

Min man är från Pluto, jag från verkligheten.

Hos oss lever klyschorna i full välmåga vill jag lova!

Min man förstår mig inte. Vi talar inte samma språk. Han påstår alltid att jag inte säger saker som jag sagt!

Exempel:

Jag: ”Älskling, jag vill ha en SAAB”.

Maken: ”Här får du en Toyota Avensis, varsågod!”

Jag: ”Öh… Tack då. Tror jag…”

Jag, tre veckor senare: ”Jag ville ju ha en Toyota Celica…”

Maken: ”Va, varför SA du inte det då?”

Jag: ”Jamen jag sa ju att jag ville ha en SAAB… Jag sa inte ett ljud om Avensis!”

Maken: *trött*

Ni ser själva! Jag menar, kunde jag varit tydligare??   

För att belysa problematiken ytterligare tar vi ett exempel till:

Jag: ”Älskling, diskmaskinen är full”.

Jag, två timmar senare: ”Diskmaskinen är fortfarande full…?!”

Jag, tre timmar senare, maxat irriterad över att jag själv fått plocka ur diskmaskinen ”Varför är det ingen som någonsin hjälper till med någonting här, måste jag göra allt själv???”

Det är ungefär NU som maken med en dåres envishet försöker hävda att jag inte SAGT nåt!

Eller om jag ringer till makens jobb för jag måste jobba över och han måste hämta lillfisen på fritids;

Jag: ”Jag måste jobba över lite…”

Maken: ”Okej”

Jag: ”Hur länge jobbar du?”

Maken: ”Till fem”

Jag: ”Jamen Lillfisen måste ju hämtas innan halv sex…”

Maken: ”Ja…?! Jaha – du undrar alltså om JAG kan hämta honom genom att sluta lite tidigare??”

Jag: ”Ja, det är ju det jag SÄGER!!!”

Maken: ”Öh, nä, det är inte vad du säger, det är vad jag tror att du MENAR…”

Jag: ”Men hur svårt kan det va??? Men skit samma, jag hämtar honom själv om det ska vara på det viset, jag får ju göra allt annat själv, förra veckan fick jag dammsuga hela huset själv och det är ingen som viker tvätten och jag måste alltid planera allting när det är något i skolan, laga all mat och… och… och… och…”

Och då talar vi ändå om en tämligen välartad, intelligent man med god yrkeskarriär och bred allmänbildning!

Förstår ni hur jag har det? Undra på att jag är lite vårtrött och deppig!   

Igår fick maken och jag en sån där "kvalitetstidsresa" bara vi två. Nja, ni som nu tänker romantik och sånt tjafs - vi var och handlade på Maxi alltså. Utan barn. Mer romantiskt än så blir det inte hos oss...

Hur som helst, vi gick runt där och blippade matvaror för tusentals kronor och fyllde sex plastkassar med förnödenheter. Det blir ju så nu när jag har börjar Masterchefa i köket, det går åt MASSOR av mat!

På väg ut fick vi - naturligtvis - avstämning i kassan, en prövning utöver alla gränser för maken som redan uppbådat all kraft på rundvandringen i affären. Han är lite orutinerad, har inte lyckats få in det positiva med shopping. Men jag måste säga att han klarade det ganska bra! Jag är glatt överraskad.

Väl i bilen på parkeringen såg jag en väldigt snygg Toyota, en sån här:

- Wow, sa jag, varför fick jag inte en SÅN???

Maken tittade på mig och utbrast; - Jamen det är klart du hade fått om du sagt att du ville ha det!! Du sa ju inte att du VILLE det!!

Nu kan jag inte bestämma mig för om jag borde bosätta mig i min Toyota Avensis kombi med vinröd lack och vit rattmuff eller om jag ska bo kvar inne i huset och vara glad åt att jag KUNDE fått en sån om jag varit tydlig med mina önskemål...

Att jag ens hade möjlighet att uttrycka önskemål var väl fördolt i budskapet "efter dina idiotiska bilaffärer sista åren så blir den här bilen jättebra, nu tar vi den och jag vill inte höra ett ljud om vad du "känner" för bilen!! Din tid som bilköpare-på-egen-hand är över!" Typ.

Undrar om det inte är lite synd om mig, måndag och allt...