Maken och jag, varma mackor och en flaska vin.

Det kan ju bara sluta på ett sätt... Japp, djupsinniga diskussioner!

Ska vi vara med i Postkodlotteriet eller inte....?

Jag är i princip mot spel om pengar. Nästan allergisk. Gillar inte grejen, anser att det är likvärdigt med telefonförsäljning (ni som följt mitt bloggande vet ju hur överdrivet förtjust jag är i såna, host host). "Köp och lyckan är gjord" och man köper och är lika tjock, lika trist och lika grå när man betalat liksom. Ingenting för mig, jag är tjock, trist och grå utan att köpa. Av telefonförsäljare. Annars är jag bra på shopping!

Men jag är människa - jag är girig! Inte missunsam, inte avundsjuk men girig! Ska grannarna vinna så ska jag vara med!

Alltså har jag fallit för det som är syftet med hela upplägget i Postkodmiljonären. Girigheten... Det räknas väl till en dödssynd va? Nåja - jag uppfyller förmodligen redan de övriga, så varför inte löpa linan fullt ut. Dessutom är dödssynderna uppfunna av katolska kyrkan, där är jag inte ens med och då räknas det nog inte. Jag menar, räknas inte pedofili in i de sju så gör nog inte Postkodlotteriet det heller. Känner mig lugn på den fronten.

Och OM nu inte mina grannar är med och jag vinner massor av miljoner så lovar jag att dela med mig! Lite grann. Åtminstone ska jag bjuda byn på en hejdundrande fest. Eller kanske lite kalas. En grillad korv och en fanta. Kanske.

Haha, jag ska bli spelare! Coolt - har aldrig varit det förut!

För vi ska gå med i Postkodlotteriet!   

Skrev ett långt, irriterat inlägg om det här med att barnen har så mycket läxor nu för tiden och hur det påverkar hela familjens gemensamma tid negativt. Frågade mig också varför det finns uttalade "Läxböcker" som bara skall göras hemma och varför barnen ska ha obligatorisk övertid flera dagar i veckan när vi vuxna aldrig hade accepterat detsamma. Frågeställningarna var många och med ganska mycket fokus på hur sådana saker begränsar hela familjens möjligheter att göra det som alla familjer kritiseras för att göra för lite; ha tid för varandra. Mm, mm, mm...

Nu får ni aldrig läsa det intressanta inlägget eftersom den här sajten har en enastående förmåga att inte funka när jag trycker på spara! Orkar inte skriva om det igen...   

Istället kan jag berätta att jag nu talat med radioreportern som jag nämnt förut, och att vi bestämt mötestid. Lite spännande, lite roligt och lite otäckt... Lär återkomma i saken!

Nu ligger hela familjen på golvet och vrider sig av hunger - kanske borde jag mata dem lite med makaroner och falukorv... Japp, jag tror jag får göra det!

Skum känsla när hela världen passerar runt om men man själv befinner sig i en glasburk. Allt man säger ekar liksom, allt andra säger studsar en bit utanför ens sinnen och låter som flirtkulor mot en tv-ruta. Overkligt på något vis.   

Jag har i alla fall, med glasburk och allt, förflyttat mig till högstadieskolan för sonens utvecklingssamtal, precis så fräsh och pigg som man är när man är iklädd en guldfiskskål och precis återvänt från de döda. Dessutom vet jag inte vad som hände imorse, men jag duschade och torkade mig i ansiktet med handduken och lyckades då riva upp nån pyttepytteliten plita av något slag på hakan. Det blödde lite. Det fortsatte blöda. Det droppade på min tröja. Det blödde och blödde och höll på i FYRA TIMMAR!!!   

Jag tryckte papperslappar, tryckte bomull, isbitar, kallvatten men nä - det bara blödde!

När jag susade iväg till skolan gjorde jag ett quickstop i affären på vägen, hela vägen med papperslapp tryckt mot hakan. La papperslappen i bilen och sprang in och två minuter senare var hela hakan blodig igen! Fullkomligt galet... Satt hela utvecklingssamtalet med papper tryckt mot hakan, som om man inte var tillräckligt konstig ändå. Jag hoppas inte detta påverkar de positiva omdömen alla lärare givit om stackars sonen. Nästa år kanske det står att "han är förvisso fortfarande trevlig men hans mamma är en skum typ, alltså blir det IG".

Hugaligen.

Stora sonen ringde och meddelade att han varit fullt övertygad om att han skulle dö av en hjärntumör i helgen och att det var ungefär den åsikt de haft även på vårdcentralen när han väl lyckades ta sig dit. Men kul att han ringer fyra dagar senare och berättar i alla fall... "Vill inte oroa i onödan". Nä, snällt, men som jag sa - jag är din mamma, det är mitt jobb att oroa mig! Om du blir sjuk ska du RINGA oss FÖRST, okej? Hm. Nu var det förmodligen inte hjärntumör utan sviter av långdragen influensa, migrän eller liknande, men det var ju mer tur än skicklighet. Ungar...   

Liten son är faktiskt frisk *vågen*.

Ni märker hur jag svamlar mig igenom det här inlägget va? Det beror på burken... Den är liksom ivägen både för bildskärm och tangentbord så det är bäst jag lägger av här. Annars vet man aldrig vad jag får på pränt!   

...är det enda ord som beskriver tillvaron för närvarande...

Sjuk son. Sjuk själv. Sjuka öron. Sjuka halsar.

Jag längtar till mitt skrivbord, mina pappershögar och till hästen.

Fan, jag hatar att vara sjuk... 

Även om jag känner att jag nog kommer överleva den här förkylningsåkomman i en förlängning, fick jag stanna hemma från jobbet idag. Mot mina principer, men ibland får man se sig besegrad - om än av något som är så litet som ett icke för ögat synligt virus.

Nu ska jag inte ligga på sofflocket bara för det, jag har massor med jobb hemma och kan nog prestera lite i alla fall. Om en stund. Eller två. När jag känner mig bättre.

Barnen tillbaka till skolan idag då, efter ett långt påsklov. Vet inte vad det är för fel på mina ungar, men den ena var uppe och studsade klockan fem (!) och den andra klockan sex. Det är ju väldigt bra i och för sig, men kanske lite onödigt tidigt...

Nåja, det innebär ju förhoppningsvis att de är trötta som gnuer ikväll och faktiskt kan somna! Kanske.

Nä, lite snytning och lite alvedon nu, sen jäklar... orkar jag kanske släpa mig till soffan!   

Jahaja, nu tittar lilla solen fram igen. Och då, minsann, då ska alla människor vara glada, vara utomhus och aktiva. Normalt sett är det helt okej även för mig. Men...

Jag är snuvig, huvudet som en boll, rösten borta och luftrören igenkorkade. Jag är med andra ord för-kyyyyld. Lever i en burk. Och hur roligt är det med gassande sol när man är förkyld, jag bara undrar? Nä, precis. Inte alls.   Dessutom ska man aktivera sig! Va? Har man inte aktiverat sig på hela vintern så krävs det lite uppvärmning först! Man får ta det med baby-steps, annars får kroppen en chock!

Räfsande, grävande, rensande, utomhusstädning, stolsdynsinventering - sånt tar på krafterna. Framför allt när såren under näsan gör att man helst borde sitta på hela ryggen med ett klurigt korsord.

Nåja. Det kunde väl varit värre.

För även jag kan faktiskt uppskatta aktiviterna som pågår runt omkring mig, fast jag är sur och grinig.

Och det finns faktiskt flera som förstått det här med hur att använda sig av vårsolen...

T o m maken blev inspirerad av kattens naturliga fallenhet för lättja!

Med vetskapen om det ryggläget tänker jag inte ha dåligt samvete för att jag sitter vid datorn, inomhus, en liten stund!   

Imorron kanske det regnar och jag är snäll igen!

Sonen fick en "gör-dina-egna-gose-djurs-pyssel-låda" i födelsedagspresent.

Det var "Kreativa-nu-ska-vi-ha-kvalitetstid-mamman" som köpte den. Bra bra!

Idag kom sonen släpande på lådan och ville ha den där kvalitetstiden. Naturligtvis skulle han få DET! Älskade barn - han ville göra gosedjur med mamma! "Mamma ska bara torka bort tårar av rörelse ur ögonvrån hjärtat, sen ska vi börja. När jag dukat undan frukosten, klätt på mig och... Och... Och...". Nejdå, skojar bara. Undan med frukosten och fram med lådan. Nu skulle det pysslas!!

"Hm, få se nu då... Ska vi göra en sån nalle, en sån vit?" Jaaa, det skulle vi! Och en geting! Okej!

"Plockar fram de bollar vi behöver du då så ska jag klippa ut ett rött hjärta här sålänge..." Sonen sorterade garnbollar i alla färger och utförande. Sen reste han sig och gick...? Ropade tillbaka honom och han kom, med tårar i ögonen och hulkade fram att "det gick ju inte att göra nån sabla nalle för det fanns inte så många små vita som behövdes". Hm. Nä, riktigt. Det fanns inte tillräckligt många. Det stod på kartongen att "innehållet kan variera jmf med bilderna på omslaget" eller liknande. Nu fick det tänkas lite här... Med all upptänklig pedagogisk energi lyckades jag få lessen son att förstå att man kunde använda beiga öron på en vit nalle, inga problem! Det funkade efter ett tag.

Nåväl.

Med nyvunna krafter och stor energi gav vi oss på limmandet! Duttdutt med den medföljande limburken och klämkläm... Efter ett tag släppte vi på klämmandet och bollarna föll isär. Nytt försök. Samma resultat. Limmet var värdelöst! Funkade inte alls! Ny frustration, nya utbrott.   

Suck och annat lim. Samma sak. Funkade inte heller.

Fylld av agressioner hämtades "andas-inte-livsfarliga-ångor-kontaktlim". Nu skulle de få en omgång och SITTA FAST!! Annars skulle mamma minsann elda upp dem!
DET funkade! Visserligen är de små skapade varelserna nu drypande av gift och stinker miljöfarligt avfall, men bolljävl... sitter fast där de ska!

Allt annat sitter också fast, men i bordsskivan. Papper, ludd, mönsterark och barnens skoltelefonkatalog är numera fastlimmade i köksbordet. Bra bra, då vet vi var vi har prylarna.

Köket är kaos, jag är utmattad och sonen har övergått till Nintendospelande och behovet av kvalitetstid lär inte pocka på under överskådlig framtid. Men söta blev de, skapelserna!

Bad, bad parent är numera bara bad parent!     

Ledig idag! Och genomförkyld... Alltså är det helt okej att man inte studsar upp och klär på sig, man kan släpa sig ner till soffan, linda in sig i filt och zappa mellan TV-kanalerna. Det är tillåtet när man är halvsjuk, visst?

Fast just nu önskar jag att jag inte hade gjort det. För jag zappar mellan en uppsjö av nyheter av modellen "krig, katastrof, upplopp, kupp", fullständiga Ringolingoidiotprogram och TV-shop. Jösses - vi betalar flera hundra  kronor i månaden för - DETTA????

Fastnar vid det enda program känns riskfritt från ett totalt adrenalinutbrott; Rachael Ray. Sitter totalt fascinerad framför detta program! HUR har denna jättesöta, halvhesa, pladdermaja kunnat bli en megatalkshowstjärna i USA? Hon släpar in en countrystjärna, Tim McG---- nånting, ställer frågor och innan stackarn ens hunnit dra efter luft för att besvara dem har hon hoppat vidare till nästa fråga. Han får inte en syl i vädret! Mitt i alltihop pladdrar hon på om alla give-aways som den uteslutande kvinnliga publiken ska få med sig hem, countrystjärnans egenhändigt skrivna barnbok och hans egenhändigt uppfunna parfym. En kvinna i publiken formligen studsar ur sin stol och jublar med händerna mot himlen.
Mellan raderna kommenteras hela tiden Tims sexighet, manlighet och inte minst hans frus vältränade kropp. RR fnissar och fnittrar och konstaterar att hon "minsann VET att han är en "guy" och förstår att han vill göra "guy stuff"...

Countrystjärnan lämnar studion utan att jag har en aning om vem han är! Han har inte fått besvara en enda fråga.

RR övergår nu till att laga mat. Hon har tre stekpannor på spisen med samma mat fast i olika stadier. Tjofftjofftjoff, ready to serve. Det är Polenta med fyra nävar riven ost, skinkstek som droppar av fett och det ser faktiskt ganska läskigt ut. Och nu det mest fascinerande; varje gång hon ströar salt, vitlök, chilisås eller vad-hon-nu-häller-i-stekpannorna APPLÅDERAR OCH JUBLAR hela publiken?????? Hon nickar instämmande, utan att höja blicken, och kraxar fram "yes, I love garlic to...".

Jag sitter helt fascinerad i soffan med öppen mun och begriper ingenting! Vad applåderar de åt? Vad jublar de åt? Vad ÄR det för fantastiskt jag inte SER?? Det är något fel på mig! Det måste vara fel på mig!

Naturligtvis är det så. Det är jag som inte begriper...

Ett tag var jag stor fan av Oprah Winfrey. Ända till hon började se sig som jordens frälsare och inte heller kunde öppna munnen utan att allt hon sa dränktes i hyllningsjubel. Det blir liksom för mycket.

En annan period var jag beroende av dr Phil. Ända till han började se sig som moralens och mänsklighetens frälsare och övergick till att bli pösmunk på hög tron.

Det händer att jag fortfarande tittar på dr Phil, även om jag mer och mer ifrågasätter i princip allt han säger.

Är det månne mitt svenska jantelagsarv som gör att jag reagerar negativt på fenomenet amerikanska talkshows? Kan vara, kan vara...

Nu ska jag titta på Alla älskar Raymond. Så fort galningen som står och tjatar i det fullkomligt vansinniga Ringolingoidiotprogrammet behagar sluta... Alla älskar Raymond - en av de komediserier som tilltalar mitt sinne för humor. Tröttnar nog aldrig på den.

Jag VET att det finns en avstängningsknapp. Men jag betalar som sagt flerahundra i månaden för att bli underhållen av min TV, jag är sjuk och jag orkar inte aktivera mig. Alltså tänker jag fortsätta irritera mig, kritisera det som visas och vara på dåligt humör! Så det så!