...såhär på morgonkvisten...

Funderar lite på det här med Juholt och hans hyra. Och så tänker jag såhär;

Om det nu stämmer, som han säger, att han angivit att han delar bostaden med sin sambo på sin vad-det-nu-är-de-skickar-in-blanketten, bifogat sitt hyresavtal där både hon och han står inskrivna - vem har då fått den här blanketten och vem har beslutat om att betala hela hyran? Någon måste ju stämplat ett OK, attesterat utbetalningarna och granskat hans äskande?

Eller fungerar det bara så i den riktiga världen, den utanför riksdagsvärlden?

Om jag skickar en blankett någonstans där jag vill ha pengar för något så inbillar jag mig alltid att det sitter en mottagare som LÄSER mitt lilla papper, registrerar den någonstans och sedan, i någon form, beslutar ett ja eller nej. Eventuellt beslutar de att "eftersom du är sambo så får du bara hälften".

Jag kan inte låta bli att undra - hur går det till i den där världen egentligen?

Har han varit så ärlig som han säger så borde väl inte dubbelt för mycket pengar kunnat betalats ut?

Eller... tänker jag sådär vettlöst korkat nu igen...?

Skit samma. Nu ska jag få belysning i mitt dressingroom. Det är betydligt viktigare än både Juholt, regeringar och blanketter!

”Wohoooow, FREEEEDAG” hojtas det omkring mig hela dagen. ”Jihoooo, jääjäää, äntligen, tjofaderittan, fredaxmyyyyys” hörs det från överallt medan alla trevlig-helg-dunkar varandra och mig i ryggen.

Och jag, jag känner hur fredagspressen tycker upp mig mot en vägg, lyfter upp mig med ett stadigt grepp runt halsen och håller mig en halvmeter ovanför golvnivå. Allas förväntan, matplanerande, vinrekommendationer och fredagsplaner slår sig som en järnring kring mitt medvetande; jag måste fixa god mat, duka fint, socialisera och äta chips i soffan och umgås. Det gör ju alla andra!

Eller… Måste jag?

”Vad ska ni äta för gott ikväll?” frågar någon, uppriktigt intresserad och med en svag förhoppning om nya, roliga inslag till fredagsmenyn.

”Rågkex och Filadelfiaost” svarar jag. ”Vad resten av familjen ska äta har jag ingen aning om, men får maken bestämma blir det väl bruna bönor och potatismos.” Jag gillar att chockera ibland, framför allt människor som anser att fredagsmenyer understigande oxfilé eller gratinerad hummer har ett ifrågasatt existensberättigande. Har man småbarn så är tacos PK, helt klart. Men där går gränsen.

För att slippa ringa ambulans och utföra konstgjord andning gapskrattar jag sedan, säger att ”skojar bara” och åker hem och doppar rågkex direkt i Filadefiaostburken i hemlighet.

Jag. Orkar. Inte. Med. Fredagspressen.

Det enda jag vill efter en intensiv vecka som pågått sedan i söndags morse är krypa ner framför en TV-skärm, vila mina tillfälligt förälskade ögon på Robert De Niro som en ung, ursnygg Vito Corleone i Gudfadern II, och i lugn och ro få somna till ljudet av maffians dödande skottsalvor och skrikande mafiosos som hittar lemlästade hästar i en blodig säng…

Trots detta stannar jag vid affären på hemvägen, slänger på måfå ner en fläskfile, klyftpotatis och två liter mjölk i korgen. Om utifall resten av familjen kräver fredagsmiddag liksom…

När jag kliver in genom dörren till mitt hjärta, mitt hem, mitt hopplösa renoveringsobjekt som jag älskar över mycket annat kommer jag på en sak…

Lillfisen är på övernattning. Mellanfisen ”umgås med sina kompisar”, d v s sitter vid datorn. Storfisen befinner sig på nåt berg i typ Mulasongo eller nåt och mig veterligen har han inte klivit ner än. Maken sitter på hela ryggen framför någon bollhockeymatch på TV:n…  Med the force of the Gudfadern känner jag hur ingivelsen passerar mina läppar med hes stämma och siciliansk brytning: I´m going to make him an offer he can´t refuse…

- Ska du se det där? frågar jag.

- Öh… jo… mja… Eller… inte? svarar han.

- Älskling, titta du på ishockeyboll i lugn och ro, säger jag. Blir du hungrig
så finns det köttbullar i frysen!

- Åh, bra, svarar han, lättad och tillfreds med köttbullar.

- Är du hungrig? Ropar jag till mellansonen.

- Nä.

- Blir du hungrig så finns det köttbullar i frysen, ropar jag.

- Lugnt.

Å jag öppnar en bib Barone Ricasoli, Formulae 2010, vänder pipen åt fel håll och sprutar ner hela mig med rödvin, torkar och svär, får i lite i ett glas och älskar mitt liv trots makens suckar och höjda ögonbryn. ”Men hur är det möjligt” muttrar han och återvänder till vaddetnuär på TV.

Sätter mig vid bordet medan matkassarna står kvar på golvet ouppackade, ögnar igenom mail, tidningsrubriker och skummar några bloggar medan mjölken antar rumstemperatur och klyftpotatisen sakta tinar. Men trots det så ramlar inte himlen ner över mitt huvud,  världen tycks snurra vidare trots min vägran av konventionell fredag…?

Insikten slår mig med full kraft. Jag inbillar mig att jag har en massa måsten som jag faktiskt inte har, inser att alla andras förväntningar faktiskt är deras – inte mina. Jag har inga krav på mig som jag måste leva upp till! De enda krav som ställs ställer jag själv... För att jag TROR att de finns.

Nu hoppas jag att alla som har förväntningar och förhoppningar om den här fredagskvällen får det precis som de önskade. Det fick jag och jag är sååååå nöjd! Imorgon blir det Tigerbebis och jag ska lukta på honom HELA tiden!

Sen ska vi göra rent vattenanläggningen. Tjofaderittan!

Skål och trevlig fredag kära vänner!

Trodde att jag fått något allvarligt fel idag när jag köpte och började lyssna på en ny ljudbok.

Jag lyssnade och lyssnade och fick ABSOLUT inget sammanhang alls! Hittade ingen röd tråd, bara massa namn, händelser och babbel... Jag började om och började om men nä. 

"Antingen är det här världens sämst skrivna bok eller så har jag precis tappat all tänkbar begåvning jag någonsin haft", tänkte jag och såg mig försiktigt omkring. Blir man totalt IQ-befriad sådär på en gång så måste det ju synas liksom...

Nu hade jag inte det. Och boken är inte så dålig. Däremot har jag en mobiltelefon som helt av sig själv, utan anledning eller närmare förklaring ställer in sig på "random" och "shufflar" runt alla avsnitt helt utan inbördes ordning.

Skit-telefon!!

Nu hänger jag med lite bättre. Inte för att boken är något litterärt mästerverk kanske, men den är bättre än innan.

Apropå IQ. Maken gjorde provtest på Mensas hemsida. Resultatet? "Grattis. Detta är det högsta du kan få på vårt provtest".

Jag gjorde också testet. Så stod det inte på mitt resultat...

Men, som jag så kärleksfullt förklarade för honom; "Jag säger ju att vi kompletterar varandra i alla lägen...!"   

Efter gårdagens lilla utbrott har naturligtvis en god moders samvete gnagt hela natten.

Ska inte ett stackars, litet barn få hembakade kanelbullar på idiot-skit-Kanelbullens dag liksom?

Klart han ska!

Noggranna förberedelser togs; middagsmat förbereddes så att tid till bakandet skulle finnas, tidsschema sattes och allt vart tajmat och klart in i minsta detalj.

Med känslan av förväntansfullt hemlighetsmakeri smet jag in på affären på väg till jobbet och köpte jäst. Eftersom jag sällan eller aldrig använder mjöl så vet jag sällan eller aldrig om jag har det hemma. Lika bra att ta det med alltså. Och mjölk. Mjölk ska man ha både i och till bullar.

For hem från jobbet i tid - nu jäklar skulle det bakas bullar!

När jag kom till Fritids verkade förtjusande son inte så pigg på att åka hem. "Skyyynda diiig" kvittrade jag och lät bomben brisera. "Vi ska hem och BAKA!"

Tystnaden som följde fick mig att inse att jag inte skulle få några jubelrop till svar. Ingen kom och slängde sig om halsen på mig, inget litet ansikte sprack upp i glädjestrålande leende.

Tvärtom; mörka ögon blängde på mig och ett litet kryp hördes tjurigt fräsa; "Vi SKULLE ju´nte baka, vi skulle ju äta FÄRDIGA bullar". Krypet stampade ut ur rummet, hämtade sina grejer och försvann ut i bilen.

Själv stod jag kvar, bet mig i knogarna och räknade till tio. Sakta.

Nåväl, tjurandet gick över och när vi kom hem var allt frid och fröjd. Åtminstone i fem minuter.

"Ska vi äta snart?"

"När ska vi baka?"

"Vad blir det för mat?"

"Ska du göra deg eller?"

"Jag vill hjälpa till!"

Först försökte jag låta som en sån där bullmamma som leende och tålmodigt besvarade alla frågor på en gång, samtidigt som jag stod och skar kassler medan jag läste bullrecepten i bakboken.

När tjatet varvades med hushållsassistentens vrålande, varmluftsugnens surrande och stekpannans fräsande, samtidigt som riset kokade över och jag hällde ut en hel deciliter strösocker över diskbänken blev det svårare och jag hörde mig själv besvara frågor genom att fräsa mellan ihopbitna käkar.

I skafferiet hittade jag två och ett halvt oöppnade mjölpaket, suckade och ställde in även det tredje, nyinköpta. Man ska alltid ta det äldsta först har jag fått lära mig, och medan jag stuvade om för att ställa det nya längst bak ramlade burken med bakpulver ner på golvet, öppnade sig och bakpulveriserade hela mitt kök.

Det hela utmynnade i att jag uppmanade mina kära arvingar att gå och spela dator fast klockan inte var sex, varefter jag slängde ihop två olika kasslergratänger, bakade ut en plåt kanelbullar och en plåt vaniljbullar, röjde upp i köket och kokade kaffe.

Nu står bulljeflarna och svalnar på diskbänken och de ser ut som en krigsskada från slaget vid Lutzen.

Men jag har väldigt söta bullformar...

Å nästa gång blir det Lussekatter... Det är MINST lika spännande!

"Imorron måste vi baka bullar" sa Lillfisen bestämt när han skulle lägga sig igårkväll.

"Kan jag väl aldrig tänka mig" sa jag. Bullbak står inte precis överst på min lista över "saker som måste göras och som inte kan prioriteras bort"... Faktum är att bullbak inte är med på listan alls!

Lillfisens haka började darra, ögonen bli blanka och jag undrade vad i hela världen som stod på? Sen när gråter mina barn över uteblivna bullar? Möjligen gråter de av pur glädjechock när det någon gång erbjuds hembakat...

"Det är ju kanelbullens dag" mumlade Lillfisen grötigt och slog ner blicken. "Man måste ju baka bullar på kanelbullens dag..."

Okej. Så stod jag där då. Som en idiotmorsa mellan två hötappar. Skulle jag säga blankt nej, jag bakar inga bullar för att något smurftroll gjort en "hittepådag" som jag konsekvent vägrar inrätta mig efter? Vilka konsekvenser får det för mitt stackars lilla barn? Blir han massmördare, terapiberoende, drogmissbrukare?

Skulle jag säga "Aaaahaaaa, men är det kanelbullens DAG, jösses ja, klart vi stuvar om hela programmet och ställer oss och bakar klockan sju imorron kväll! Det är ungefär då som middagsbestyren är över, läxorna gjorda, alla är hemma och - hör och häpna - inga möten är inplanerade!" och själv bli massmördare, terapiberoende och drogmissbrukare på kuppen?

Jag. Gillar. Inte. Att. Baka.

Vi resonerade oss fram till en gyllene mellanväg. Jag köper frysta kanelbullar, vi värmer dem i ugnen när middagen är klar och äter dem som efterrätt.

Sonen gick och la sig, jag skrev upp BULLAR på femton notislappar för att inte glömma och allt blev lugnt och stilla.

Kanelbullens dag... Jäkla påhitt!! Jag äter ju inte ens kanelbullar för närvarande. Och hade jag gjort det så tycker jag bättre om vaniljbullar...   

Jag har inga direkta åsikter om Birro, det har jag inte. Han bara ÄR liksom, ibland lyssnar jag på honom, läser något av honom men han har ingenting som berör mig sådär markant...

Hur som helst.

Han sa "jag kan bli partiledare för KD". TV4 sa; "då får du sparken". Birro sa; "okej, jag tar tillbaka mitt erbjudande". TV4 säger; "du får sparken i alla fall".

Rent spontant känner jag att detta är inte helt okej.

Möjligen är det inte heller okej för TV4 att ha tydligt ställningstagande programledare heller, men någonstans tycker jag deras agerande här och nu är ett strå värre än en programledare med en politisk uppfattning i så fall.

Jag har aldrig sett Birro på TV4, men såsom jag uppfattar det hela leder han någon form av debattprogram?! Vad är TV4 rädda för - att han ska uppvigla befolkningen, hjärntvätta dem och propagera KD-politik i egenskap av programledare?

Han har väl varit KD-anhängare under hela sin programledarkarriär få man förmoda, därtill engagerad i partiet - annars hade han knappast kunna föra samtal med någon valberedning.

Det här är skitkonstigt...

I vissa länder kan man avsätta politiker som deltar i fel TV-program.

I Sverige är det okej att säga upp människor som deklarerar en politisk ståndpunkt.

Var tog den svenska modellens yttrandefrihet, LAS och åsiktsfrihet vägen nu?

Jag råkade slänga ett öga i almanackan idag och dra mig baklänges på en vagn - det är oktober!!

Det är ju höst! Sommareländet är över! Myggbetten slut, ormarna har gått och lagt sig och myrorna grävt ner sig under våra plattor.

Vi sammanfattar det hela lite kvickt såhär;

Ja, och här hade jag då skrivit en låååååång, inspirerande text om hösten som - av någon oförklarlig anledning - försvann när jag la upp inlägget!!!???

Och nu orkar jag inte skriva om alltihop men det hela gick ut på att vi har en ljuvlig period att glädjas åt under tiden fram till lussekatterna, glöggen, julskinkan och törkin.

Kort sagt - jag gjorde mitt yttersta för att inspirera er alla och talade om hur jag såg fram emot att gå igenom hösten tillsammans med er!

Låt oss hänryckas av allt vackert omkring oss, fatta varandras händer och sjunga "We shall overcome". Eller så kan vi ta "Kumbaya". Den är bra! Den tar vi!

"Kumbaya my lord, kumbaya..."

Ni minns - naturligtvis - hur det var när jag köpte en ny mobiltelefon?

Vidare minns ni ju också då hur jag gav upp den idiotiska uppfinningen, gav den till storsonen och återgick till min gamla, hederliga med knappar och sånt?   

Jo, och sen då hur jag fick tillbaka den när den gamla tappade vissa, väsentliga delar så som bakstycke, batteri och sånt.

Sen dess har jag ju då haft ett komplett elände. Jag har med avund betraktat mina goda vänner som "checkat in" överallt med mobil och Fäjsbock, sett hur människor lyssnat på radio i sina telefoner, hur de kollat på filmer och Youtubeklipp... Och jag... jag har knappt kunnat ringa på min...

Överallt har jag läst om "appar" och "nedladdningar", spel och Alfapet. Och jag har för mitt liv inte kunnat begripa hur de GÖR!   

Så småningom lyckades jag lära mig hur att ta mig ut på nätet och surfa med den. Jag kunde gå in på Fäjsbock och jag kunde skriva inlägg. Varje gång talade sidan om för mig att jag skulle ladda ner nån uppdatering av "appen" och jag tryckte där och då sa den att jag skulle ha ett "google-konto" och så försökte jag fixa det och så gick inte det! "Kan inte etablera säker anslutning till Googles server" stod det varje gång.   

Pratade med hajteck-smarta söner som förkunnade vikten av ett Google-konto för att kunna komma ut på nån jäkla "market" -  kunde jag inte det var jag såååå köööörd, sa de. De försökte fixa. De fick samma svar som jag...

Till slut blev jag trött på det här, kontaktade den ena supporten efter den andra, skrev irriterade chattinlägg om den värdelösa tingesten och hänvisades från abonnemangschatt till tillverkarchatt och yadayada.

Sen fick jag ett meddelande från en chatt; "Gör en återställning av telefonen, funkar inte det så hör av dig igen".

Jag gjorde det.

Å gissa vem som kan lyssna på radio, kolla Youtubeklipp, spela Alfapet, checka in, ladda ner appar och leva hela livet i sajbervärlden även utan dator??

Oui. Moi!!

Jag äääääälskar min telefon!!!   

Va? Ringa på den? Näää, när det kommer till ringandet är den totalt värdelös. Men det gör inget - jag har inte tid att ringa massa samtal i alla fall!