Fick tid för utvecklingssamtal på måndag med mellansonen. Men det gick inte för han skulle iväg på annat håll. Fick ny tid för utvecklingssamtal på torsdagen.

Brabra. Maken skall lämna bilen på verkstad i Karlskrona och byta ruta den torsdagen. De måste ha bilen kvar över natten för nån form av härdning av nya rutan yadayadayada… Han måste alltså åka med mig hem.

På förmiddagen ska vi till lasarettet i Kalmar, sonen och jag. Okej okej, lite trix och fix; Kalmar förmiddag, Karlskrona eftermiddag, sluta lite tidigare båda två, hämta upp maken, gemensam hemfärd för utvecklingssamtal, mellanson får hänga i samhället, vi köper mat på vägen.

- Aja, det går väl, säger jag lite hurtfriskt. Blir snärjigt men det löser sig!

Efter att ha dunkat varandra i ryggen några gånger, konstaterat att ”säga vad man vill men vi är ena jäklar på att sy ihop det” och utbytt idel ömhetsbetygelser säger maken tyst:

”Ähum, du… Vi har glömt en detalj…”

Vi glömde att vi har en son till. Just nu vet vi inte riktigt hur han ska komma hem från fritids…

Förslag, nån?

Jo, jag håller ju på med Munken som sålde sin Ferrari nu då.

Jag trodde jag hade läst den, men jag inser att jag faktiskt inte hade det! Däremot har jag läste massor OM den, men det är ju inte samma sak.

Nu har jag inte kommit så långt i boken, men jag fattar grejen - den har jag fattat och predikat om i många år. "Vi lever i ett hysteriskt konsumtionssamhälle där vi tror att lycka är prylar och ytlig finish. Medan vi jagar på allt vi kan för att uppnå den s k lyckan mår vi sämre och sämre men ser ändå inte sammanhanget..." Mhm, så brukar jag säga och lägga min mobiltelefon i en låda och tro att jag därmed eliminerat ett stressmoment i mitt liv. I teorin vet jag preciiiis hur man gör!

I mina djupa stunder tänker jag lite för mig själv, nickar instämmande åt mina egna tankar och konstaterar att jo, jag har så rätt så rätt. Livet måste vara mer än jobb, prylar och pengar. Absolut.

Sen reser jag mig, googlar lite nya inredningstips och nya kläder på nätet, irriterar mig på att jag inte har ett så fint kök som jag vill ha och att jag inte har råd att göra om min trädgård till en park.

Man ska inte önska mer än man kan få utan vara nöjd med det man har, var det någon som sa till mig.

Nä, sa jag, men å andra sidan måste man ju ha målsättningar och drömmar att jobba för, annars skulle mycket te sig meningslöst...?

"Lev utifrån dina drömmar och inte dina minnen" säger munken som sålde sin Ferrari.

Men... är det inte det vi gör?

Är det måhända våra drömmar vi borde förändra istället för vårt leverne?

Sammanfattning: Många av oss inser att det liv vi lever genererar psykisk ohälsa, sönderstressad tillvaro och drömmer om att förändra saken.

Drömmen är kanske inte så ofta att bli munk i en bergsby i Himalaya dock (även om det säkert förekommer).

Men för de flesta är drömmen att få komma till den punkt i livet där man upplever en inre tillfredsställelse. Där man kan säga; jag är nöjd!

Och sen då...?

Jag hade ett elände med min Spykersaab. Jag sålde det bekymret och köpte en Toyota. Min Toyota is fantastic! Den startar, den rullar, den funkar! Men... nog var det ganska spännande och oförutsägbart med Spykersaaben, eller hur? Såhär i efterhand alltså. Nog var det lite utmaning och mycket frustration - men ändå....

Jag ska plöja vidare i Ferrari-teorin. Måhända ändrar jag min uppfattning och kanske får jag svar på frågan "och sen då?"...

Det är lite tjafsigt i vårt sovrum om kvällarna.

Jag vill ha det kallt när jag sover - helst sådär kallt så man måste ha pyjamas, filtar och täcken på sig. Sådär så att bara en iskall nästipp sticker upp ni vet. Alltså sover jag gärna med vidöppet fönster, även om det är lite frostigt utomhus. Inte när det är 17 minus kanske, men som nu. Nu är det lite kallt på nätterna men "skönt" kallt!

Maken har ingenting emot kallt sovrum, men han är mer måttlig än jag. Alltså vill han ha fönstret lite på glänt vilket jag anser är totalt meningslöst! Jag måste ha frisk luft, massor av frisk luft - annars kan jag inte andas! Helst ska jag känna att det fläktar när jag sover. Jag vill uppnå den nivå där jag helt utan vidare känner mig innerligt tacksam att jag har så gosiga täcken och en varm, skön säng!

Till vårt sovrumsfönster finns ingen hake eller spärr. Det betyder att om jag ställer fönstret på glänt på kvällen så står det på vid gavel när vi vaknar. DET gillar inte maken! Det är för kallt när han ska kliva upp.

Igår höll jag på att trixa och greja och klämde fast en IKEA-katalog i fönstret för att det skulle se ut som om det var fast i lagom läge. Trots att både han och jag visste att det inte skulle funka. IKEA-katalogen är inte optimal fönsterspärr.

Idag vaknade jag av att maken huttrande stod och knöt fast snören i fönstret för att det inte skulle flyga upp på nätterna...

Nu är jag lite orolig för kommande natt.

Tänk om luften inte räcker och jag kvävs...

Jag överväger på allvar att sova utomhus. Har läst om människor som gör det. Jag tror det är skithäftigt. Jag tror att jag är en utomhussovare.

...det börjar liksom bli dags att ta nya tag i sitt liv!

De där 20 kilona uppåt som jag har rasslat på mig på ett och ett halvt år t ex. Ingen rolig historia...

Men jag hoppade ju på LCHF för ett tag sedan, -4 kilo på noll tid, men jag trillade av i berömda, svåra vecka 3 och övergick till min egen diet: mula in så många Semlor du kan på kort tid-dieten.

Den är jättenajs den dieten; semlor, maltesers och japp i obegränsad mängd och sen soffläge! Himla trevligt, för all del, men dieten har vissa biverkningar skulle man kunna säga...

Men nu är det nog! Nu har jag besökt vårt finfina bibliotek och fyllt min Toyotakombi med skönlitterära verk av modellen "ät dig ner i vikt", "sockerfria kokboken" och - som liten ulv bland lammen "Stenålderskost". Sistnämnda bok är inte riktigt överens med de övriga, men jag tänkte läsa den för skojs skull.

Till detta serveras även Munken som sålde sin Ferrari, mest för att jag känner att jag behöver lite motivation till förändring. Lite uppåttjack nu när sockerkickarna snart är ett minne blott. Typ.

Det är dessutom lite bråttom; simningen har ställts in ett par veckor på grund av sjukdom och jag är inte säker på att jag kommer i baddräkten på torsdag...

Men nu kör vi så det ryker!

Wish me luck...!

Helluuuuuu!!!

Saknat mig?

Haha, dum fråga - klart ni har!

Men jag har haft lite grejer för mig vettni - det har ju varit soooool, vår och värme och jag läste nånstans att man måste börja ta hand om trädgård och yadayadayada så vi har gjort det. Lite grann.

Såhär såg det ut igår:

Men vi trotsade snö och elände och började jobba ändå! Först skulle vi ha igång vår gigantiska traktor... Det gick bra efter lite kablingsarbete och så!

Jag räfsade pinnar i stora högar och barnen kom och hämtade...

Sen grillade vi korv men jag glömde ta kort...

Å sen hittade jag såna här:

Sen rev övriga familjen min jättefinabraiga vilsvinsskrämmare gjord av snöre och byggplast:

Jaa.... Jo, just det - sen kom det massa goa ungdomar och de lagade mat alldeles själva...

De dukade...

Sen diskuterade de om man kunde mixa all mat under en dag och dricka den så man slapp äta, så de testade det...

De smakade den! De lär inte prova igen...

Jaaa, vad gjorde vi mer... Jo, jag vart lite glad varje gång jag gick förbi matbordet, tulpaner har en positiv påverkan på mig!

Å här kommer helt otippat en bild på min lilla vita bitch, alias Kessi.

Tja, de va den helgen det!

Bara så ni inte undrar...!

Får ibland lite kritik över min vägran att ansluta mig till fanatisk feminism och min höga acceptansnivå för bejakandet av kvinnlig och manligt. Eftersom jag inte är emot jämställdhet i generella termer - vilket nån kanske får för sig annars - kände jag att jag ville göra någonting för att visa att jag inte är en nedtystad, förtryckt och på kälken efterlämnad kvinna i dagens moderna samhälle.

”Jag behöver en ny väggalmanacka, sa jag till chefen.” Eftersom ni karlar i flera århundraden har haft nakna kvinnor på väggarna medan vi kvinnor fått gå hemma vid fäbon och väntat på lika lön för lika arbete så vill jag ha en med karlar. Helst brandmän. Halvnakna. Inte för att jag behöver en men för att ni ska få känna hur det är att förnedras och bara betraktas som ett sexobjekt!”

Ha! Right back at ya! Jag kände verkligen hur feministen i mig växte och fick liv! Eller vaddenuva.

”Öh, jaha…” sa chefen.” Va de nåt mer?”

”Nä, bra så! Spring och köp en nu. Seså! Eller Chippendale. Chippendale funkar också” ropade jag när han försvann ut genom dörren.

Chefen försvann och kom tillbaka några dagar senare.

Med den här…

Nu är jag lite upprörd! Hade mina manliga kollegor behandlats på samma sätt? Hade de fått almanackor med bilder på små röda stugor, påminnande om städning och fönsterputs om DE hade beställt en med racerbilar??? Skulle inte tro det!

Jämo! Komsi komsi – solklart vinnande case här!

Jag ska ut och leta upp en protestalmanacka alldeles själv. MED brandmän! Eller katter. Katter funkar också…

Torsdag är städdag hos oss enligt för länge sedan bestämda regler.

Torsdagar är jag och simmar och kan aldrig vara med. Istället kommer jag alltid hem till ett nystädat hus när jag har simmat klart!

Idag var det ingen simning så jag var tvungen att hjälpa till att städa... Lite förvånad konstaterade jag att inget av barnen såg ut att ens tänka "städa" där de låg utslagna i varsin soffa.

- Stäääääda, vrålade jag.

Båda två såg totalt oförstående på mig;

-Va, vaddå????

Det visar sig att de aldrig städar på torsdagar... Det är bara maken som plockar undan.

Men det är ju bra - nu kan jag ju sluta förvånas över att jag måste dammsuga igen redan på lördagar. Jag som varit så orolig över hur mycket vi skitar ner på kort tid!

Det händer mycket ute i världen nu, betydligt mer än det händer här i min lilla sfär i alla fall.

Alltså blir det fokus på alla världsomspännande händelser istället.

FN ska besluta om en flygförbjuden zon över Libyen.(???)

Nu undrar jag - vad är det för vits med det? På vilket sätt blir vi av med K-Ghadaffi med hjälp av att vi inte får flyga i en zon? Eller vilka ÄR det som inte får flyga i zonen? Vilken zon talar vi om? Vore det inte bättre att besluta att världen ska vara en K-Ghadaffi-fri zon istället?

Sen undrar jag varför vi BARA pratar om härdsmältor i Japan som ännu inte hänt - dessutom med den intressanta inriktningen att eftersom det varit jordbävning och tsunami där borde vi genast avveckla kärnkraften här i Sverige (?) - men totalt slutat prata om situationen som råder efter en av världens största naturkatastrofer? Var finns empatin, sympatin och förfasningen över tiotusentals döda, skadade och försvunna japaner?

De behöver väl hjälp NU, varför väntar vi på att ännu fler ska behöva det innan vi talar om den saken?