Vet inte hur det är hos er, men hos oss i vår familj är den enklaste sak i världen fullkomligt omöjlig att genomföra på ett normalt sätt!

Igår skulle hela family gå och beskåda makens och min stora favvo, Lasse Tennander. Alla tre arvingarna och vi.

Mot alla odds lyckades vi komma iväg i TID, vi stod bland de första i kön och hamnade således inte bland alla de som fick vända och gå hem för att det blev fullt. So far, so good!

Vi kom in, vi fick perfekta platser och redan där borde jag anat ugglor i mossen. Det var helt enkelt för bra för att vara sant!

Arrangörerna, gruppen Visministeriet, började och de är bara sååå duktiga! Innan de ens hunnit färdigt meddelade maken att han nog fått värmeslag efter en dag på golfbanan och höll på att tuppa av. Alltså var han tvungen att avlägsna sig hem till storsonens lägenhet och gå och lägga sig... Öh, okej. Han fick väl gå då...

Nu började lillfisen vrida och vända och för att hålla honom på mattan fick han spela spel på min mobil. Mellanfisen utstrålade lika mycket engagemang och entusiasm som en död gråsten och jag kände mig mer och mer stressad över deras uppförande.

Lasse Tennander kom, han sjöng och han segrade! Men i pausen insåg jag det omöjliga i situationen och med gråten i halsen försökte jag ringa maken för att vi skulle åka hem. Han svarade inte. Förmodligen hade han väl svimmat på väg till sonens lägenhet, tänkte jag och det vore väl typiskt! Måste han tuppa av just IKVÄLL????

Jag tog en arvinge under vardera arm och marscherade ut men lämnade kvar den äldste som deklarerade att detta var bland det bästa han sett! Grattis - lite kulturbildning har landat hos en av tre, det är bättre än ingenting!

Nåväl, utanför porten stötte jag ihop med maken som mådde lite bättre så han förbarmade sig över sina två små och jag kunde återvända in och avnjuta andra halvlek.

Det var så jävla braaaaaa!!!!

När det var slut sprang vi dessutom ihop med storsonens gamla dagmamma som vi inte träffat på flera år, det blev liksom pricken över I på något vis. Hon blev lika glad som vi och upprepade gång efter annan hur gullig och underbar storsonen var när han var liten. Det var hon också, gullig och underbar!

På vägen hem var jag helt lyrisk över kvällens uppträde medan maken var lite mindre lyrisk över att ha pyntat 100 spänn för två korvar med pommes till barnen i Klockstapelgrillen. Jag höll med, det var svindyrt.

Att vi betalat 150 spänn biljetter till alla familjemedlemmar som inte ens såg Tennander ville jag inte dra upp...

Saker som är så enkelt för andra blir så konstigt hos oss. När vi träffades, maken och jag, snurrade Tennander på skivtallriken hela nätterna igenom. Undrar om det måhända är hans fel...?   

Men trots allt väcks lite nostalgikärlek när man flyttas 22 år bak i tiden.  Till maken alltså...  

Haha, har kollat igenom mina senaste inlägg och inser att värmen slår sig på både tangentbord och tankebanor - störande upprepningar och osammanhängande inlägg är tydligen några av konsekvenserna! Jaja, det är som det är och får va så...

Men i alla fall.

Hela familjen lever och har hälsan och ingen har - vad jag har märkt - utvecklat vampyrtänder eller vingar, alltså har någon fladdermus inte bitit oss än. Visserligen har vi inte heller hittat den lille gynnaren, men eftersom han inte ger sig tillkänna låtsas vi helt enkelt att han inte finns! Brabra.

Dagarna har varit fullspäckade med sol och bad som för alla andra, lite party i goda vänners sällskap har vi lyckats åstadkomma och idag är det en sån där "göra ingenting-dag" på schemat. Maken är på golfbanan och jag tänkte vika tvätt, men annars är det lugna gatan. Ikväll, däremot, är det Lasse Tennander som lockar med visafton och hela familjen ska stå först i biljettkön. Det har jag bestämt.

Det mer djupsinniga filosoferandet för närvarande handlar om hur det kommer sig att tvättstugan är full av tvätt trots att man i princip inte använder några kläder och varför FI eldade upp 100 000 kronor?! Jag menar, får jag högre lön nu då? Jag är visserligen nöjd med min egenhändigt förhandlade lön, men jag är ju uppenbarligen förtryckt och eftersatt och har dessutom inte förmåga att löneförhandla om jag ska tro på vad som sägs om verkligheten. Men ärligt talat, det finns människor som tvingas gå till kyrkan för att få hjälp med mat åt sina barn. Hade det inte varit bättre att ge dem ett bidrag...?

Det är inte bra att kvinnor och män har olika lön för lika arbete. Det är fullkomligt vansinne. Men något som är ännu värre än det är att man eldar upp pengar framför ögonen på folk som inte har någon lön alls!

Littorin ja... Jag orkar för tillfället inte utveckla mina åsikter om sexköpslagen, jag väljer den enkla vägen; sexköp är enligt lag förbjudet och det är osedvanligt klantigt att som framstående politiker i ledande position begå lagbrott, vad det än gäller. Nu säger jag inte att han HAR köpt sex för jag var inte med och vet inte om det är sant, men rent generellt - OM det nu är så är det ju lika klantigt att beskylla massmedia för att ha drivit häxjakt på ens barn när det visar sig att det inte är sant. För det blir tsunamieffekt, massmedia backar och kommer tillbaka med ännu större kraft!

Jag väljer också att småle lite grann åt Maria Wetterstrands kommentar att ingen är dömd förrän den är dömd. Bra, insiktsfullt och intelligent uttalat! *fniss*

Annars är jag i det läget att jag faktiskt skiter fullständigt i både Littorin, horor och sexköp, det är för varmt för att bry sig.

Tacka vet jag Stenebos bok "Sanningen om IKEA", den bok som för tillfället surrar i mina öron uppläst av Reine Brynolfsson.

Ni som inte läst den men är intresserade av fenomenet makt, företagsekonomi och manipulation av en hel värld - gör det! Det är ingen hatbok av en missförstådd f d IKEA-chef, det är en nyanserad välbalanserad kritik och hyllning till företaget och dess organisation. Alla som tycker Ingvar Kamprad är som en borkommen mysfarbror - det gör man för att han vill att vi ska göra det. Strategi!

Nu orkar jag inte tänka mer för tillfället, på återhörande!

Vet inte riktigt hur jag ska börja det här... Med makens långa ben kanske. Som kom älgande förbi mig där jag stod och skurade golv. I full galopp kom han, svischade förbi dörröppningen där jag stod och vidare in i tvättstugan. Det gick så snabbt så jag bara noterade det som en mycket hastig rörelse i ögonvrån.

Jag skurade och skurade, fullt inbegripen i mitt lyssnande på en bra bok genom MP3-spelarens hörlurar och gjorde en sån där vansinnig reflektion; "jaha, där kom lilleman springande..." När jag tänkte tanken en gång till slog det mig att det var ju konstigt, för vad gjorde han uppe klockan ett på natten och dessutom inrusande i tvättstugan...? Jag vaknade liksom till och gick ut i tvättstugan jag också. Det var inte lilleman, det var Maken. Han stod och stirrade på mig med runda, skräckslagna ögon och såg mer eller mindre chockad ut.

Ja, naturligtvis frågade jag vad han höll på med?

- F-f-f-fladd... f-fladdermus i huset...

Han smög sig mot köksdörren och tittade in, stängde hastigt dörren och vände sig mot mig.

- Fladdermus i huset. Vad gör vi???

Min smarta lösning att han skulle hämta ett tennisracket dissade han direkt och smög sig sedan in, babystep by babystep.

- Jamen de är ju inte FARLIGA, sa jag, de bits inte! (Ärligt talat - jag har inte den blekaste aning om ifall det är sant, men jag kände att det var det bästa att säga just då).

Sen blev det Fläddermousehunt! Mellanfis, Make och jag har letat igenom HELA huset, varv på varv. Hittar vi någon fläddermouse?

Nope.

- Jag vill inte sova däruppe inatt, säger maken nu eftersom han är övertygad om att den lilla sötnosen flög upp på övervåningen.

- Såså, du är ju en stor stark karl, du behöver inte vara rädd, försökte jag.

- Finns bara en sak som är värre än att ha en fladdermus i huset, sa maken dystert. Nämligen att inte hitta den...

Nu ska jag gå och lägga mig och hålla honom i handen. Hörs vi inte igen har mr Flad der Mus ätit upp oss!   

Aaaahhh, vi kom till Öland i alla fall... En dag senare men ändå! Och allt funkade smärtfritt? Onej, onej... Men det var det väl ingen som trodde heller.

Vi kom iväg som vi skulle, so far so good. Vi passerade Ölandsbron och mitt hjärta började klappa lite snabbare - som när man återser en stark kärlek efter en lång tids separation. Sen skulle vi bada och vi började med Talluddens camping. Inte en chans att hitta parkeringsplats, man kunde inte klämma in ett framdäck ens! Okej, inga problem, vi fortsätter till nästa. Där cirkulerade vi runt runt en längre stund men nope - ingenstans att ställa bilen om man inte ville promenera flera kilometer i 35 graders värme. Och det ville vi inte.

"Ska vi prova andra sidan?" frågade jag. "Det brukar vara mindre folk där."

Sagt och gjort, vi blåste rätt över ön och för att göra en lång historia kort körde vi runt i en timme utan att hitta något vettigt badställe... Oljelampan började lysa, bensinmätaren närma sig röda markeringar. När lillfisen började gråta i baksätet för att han vill ju baaadaaaa, storfisen suckande frågade vad det var för speciellt med Öland - vägar genom skogar och byar kunde vi ju se hemma, och mellanfisen var den enda som höll sig på mattan körde vi över ön igen och hamnade slutligen på Haga Park. En camping som jag faktiskt har missat på södra Öland, och jag fattar inte hur jag kunnat göra det!

Sen tillbringade vi dagen guppande på vågorna i det absolut mest underbara vatten jag varit med om. Det var fullkomligt underbart och alla var goa och glada och jag kände mig så otroligt rik! Jag menar, kan man känna annorlunda när alla arvingar tillsammans med maken och mig far runt som valrossar i vattnet i flera timmar och allihop samtidigt! Det är inte ofta vi lyckas sy ihop den konstallationen men desto mer värdefullt när det väl händer.

Så mycket kärlek på en och samma gång...   

Jag är beroende av Öland. Det är något magiskt över den ön och jag har tillbringat sommarperioder där varenda sommar sedan jag var 13 år. Något hemskt, fruktansvärt år var vi bara där en enda gång, över dagen, och sen mådde jag dåligt hela hösten.

Det är dofterna, ljuset, atmosfären, vattnet, stränderna - allt! Nu för tiden handlar det om matställena, ljuset, konstgallerier, hantverksateljéer och allt det där. Förr handlade det om fest, kompisar, sol och bad. Fokus har liksom flyttats i takt med åldern.

Snart ska vi dit igen, till vår hyrda favoritstuga och jag längtar som en tok. Ölandstok.   

Dagen som varit i en Normal Familj:

Mamman vaknar i sin säng, kliver upp och säger att det hade väl varit skönt att åka till Öland och bada och sola idag? Lillfisen ska på kalas och vi kan göra oss klara och åka direkt när vi hämtar honom?

Maken tycker det är en strålande idé, mamman väcker övriga barn och meddelar att "tio i ett åker vi". Alla blir jätteglada och står färdiga redan kvart i ett, naturligtvis.

Sen åker Normala Familjen till Öland, hämtar kalasbarn på vägen och tillbringar en angenäm dag tillsammans och har det jättemysigt!

Eller hur, så funkar det i alla familjer - utom i Dysfunktionella Familjen.

Dagen i Dysfunktionella Familjen:

Mamman vaknar på soffan efter att ha somnat framför filmen som alla tittade på igår kväll (som f ö var en film mamman själv hett önskat se och sett fram emot länge. Mamman såg ca 20 minuter... Övriga familjen påstår att den var helt okej). Hon föreslår en sol- och baddag på Öland och maken tycker det är en bra idé. Arvingarna väcks med meddelande om att "tio i ett åker vi".

Sen tillbringar mamman en timme med att bre mackor, packa badsaker och göra sig själv iordning och halv ett är hon klar.

Tjugo minuter i ett kommer maken och säger sig leta efter en handduk - han ska duscha... "NU?" säger mamman i Dysfunktionella Familjen. "Vi ska ju åka nu!"

Pappan mumlar att han haft noll koll på klockan och stressar in i duschen. Bra idé att duscha innan man åker till stranden, verkligen!

Medan mamman sitter och väntar på att han duschat klart kommer mellanfisen och börjar plocka fram mat... Mackor och grejer. "Va GÖR du" frågar mamman, "vi ska ju ÅKA NU!!" Då visar det sig att mellanfisen inte ätit frukost. Klockan tio i ett. "Nä, lägg ner, du får ta en macka av dem jag brett till stranden" säger mamman varvid sonen blir galet sur för "ingen har sagt vi skulle åka tio i ett minsann...".

Till slut, fem i ett, står alla och stampar och ska iväg och då låser mellanfis in sig på toaletten. Lillfisens kalas slutar ett och det tar minst tio minuter att köra dit... "Man ska du meeeeed eller?" frågar irriterade mamman varvid mellanfis svarar "Nä".

Mamman blir skogstokig, ropar till övriga familjemedlemmar som lastar bilen att de kan ta in allt igen för det blir inget åkande och sen drar hon iväg i hundraförti för att hämta lillfis på kalas.

På kvinnors vis anser hon naturligtvis att maken förstår och inser att hans roll nu är att packa sin bil, ha allt klart till hon kommer hem och att han skaffat kontroll över allt.

När hon kommer tillbaka visar det sig att han inte förstått någonting...

Visserligen SA hon inget om sina önskemål men vaffan - nåt borde han väl begripa själv?? I rena ilskan över att ständigt bli missförstådd och att ingen i hela världen tycker om henne drog mamman iväg med hunden ut i skogen. Detta var ingen lysande bra idé med tanke på att termometern stod på 32 grader i skuggan och där går väl gränsen även för mammor som är martyrer av födsel och ohejdad vana...

Nåväl, efter diskussioner och snack kommer även Dysfunktionella
Familjen iväg. Förvisso inte till Öland, klockan var lite väl mycket för den utflykten, men väl till stranden. Och det var varmt i vattnet, alla var snälla mot varandra (även mamman blev snäll efter lite guppande i havet) och barnen grävde ner varandra i sanden.

(Undrar om inte mamman i Dysfunktionella Familjen övervägde möjligheten att låta bli att gräva upp dem igen, men det tror jag inte).

En dag på stranden - hur svårt kan det va?   

Skrivbordet är - TOMT!!!

Jag går HEM!!

Jag kommer inte tillbaka förrän om FYRA veckor!!!

Hit alltså. Imorron ska jag göra samma sak på mitt andra jobb.

Men från Midlövs Bygg säger jag bara: Trevlig semester killar, vi ses i augusti!

Pöss o kraaaaaam!   

Egentligen borde jag ha jobbat idag på min lediga dag. Ni minns kanske att jag utlovade ett rent skrivbord på fredag eftermiddag? Jupp. Det KAN nu bli så att det ligger något litet papper kvar, okej? Varför? Tja, vad hade ni valt om ni fått välja på

1) jobba ledig dag

2) en dag som den här;

Jamen precis, jag menar det!

Så valde jag också!

Imorron ska jag jobba jäääätteläääänge!

Jag är inte generellt förtjust i glass. Jag äter glass, men jag kan lika gärna vara utan. Ingenting jag direkt frågar efter eller har nån craving för alltså. Bjuds det så visst, men annars - inget jag tänker på.

Nåväl.

Har ni sett de där små, exklusiva glassburkarna i specialfrysen i affärerna? Små, godisfyllda glassburkar som heter Tom å Jerry eller Ben Hur eller vadenuva... Ben & Jerry var det nog. Helt vanliga glassburkar i papper men som kostar lika mycket som saffran eller ett par nya guldörhängen ungefär...

Sånt gör mig lite nyfiken! Jag menar, en liten pytteburk med glass som kostar en förmögenhet måste ju bara vara som att äta guld, eller hur?

Mot alla mina grundläggande principer köpte jag glassen. TVÅ burkar. Á 50 kronor styck. Japp, jag skäms, men jag måste erkänna, annars kan jag inte fullfölja det här inlägget.

När jag kom hem gömde jag burkarna i frysen och meddelade mina barn att de fick hålla sig till BigPacken i tresmak för detta var "mammaopappaglass".

Jag öppnade nyss båda burkarna, satte mig väl tillrätta och förberedde mig för en glassupplevelse bortom denna värld. Jag menar, det är väl det det minsta man kan begära för DET priset!

Till alla er som inte provat - köp ni lugnt ett paket GB gräddglass även i fortsättningen.

Ben & Jerry smakade - glass! Den var kall, den var glassig och just nu önskar jag bara att någon ville vara vänlig nog att informera mig om anledningen till detta fullkomliga vansinnespris för ett sketet glasspaket!!??

Gott? Jodå.

100 spänn gott? Nej.

Jag går och lägger mig och skäms i ett hörn.