Onsdag = leeedig!!

Brabra!

I två dagar har jag gått och tänkt; nä, jag gör inte det idag jag väntar till onsdag...

Och nu kommer jag inte ihåg vad det var jag inte gjorde och skulle göra idag?! Eller är det kanske så att listan är så lång att jag inte vet var att börja... Får väl ta tag i mig lite och börja sortera?

Äääääh... Det lät tråkigt.

Förmodligen handlade mina tankar om att jag skulle placera mig i min nyoljade hammock med en kopp kaffe och lösa ett korsord eller två, visst? Men vänta lite. Hammocken är nyoljad, men dynorna... De ligger kvar i källaren. Och bordet står kvar i mitt renoveringsrum där det agerat arbetsbänk för mina fönsterrenoveringar...

För att göra verklighet av mitt - som jag tror - planerade projekt krävs således en massa arbetsinsatser. Uuuuhhhh!   

Dessutom är det inte så fridfullt att sitta i hammocken innan jag är klar med fyllandet av sten i landet, vilket innebär att jag måste ta tag i tvättandet av stenarna. Annars kommer ångesten att gnaga i mig under hela min sittning och korsordet aldrig bli löst. Dubbeluuuuuhhhh!    

Det lutar väl åt att jag måste köra iväg nånstans för att slippa jagas av alla "måste-fixa-borde-vart-klart-för-länge-sen". Problemet är bara att då måste jag ta tag i min Spykersaab som för tillfället är fylld till bredden av diverse "orkar-inte-bära-in-just-nu"-prylar... Dessutom har den stått under nåt läckande träd i stan och döljer sig under en beläggning som påminner om outspädd apelsinsaft. Ska jag åka nånstans kräver det minst lika energiska insatser som allt annat alltså.

Kanske bäst att jag håller mig här vid köksbordet, i lugn och ro, så jag inte upptäcker fler saker jag borde göra men inte vill. Eller ta tag i mitt liv och jaga bort alla måsten genom att helt enkelt bara GÖRA dem?

Får fundera på det medan jag dricker kaffe och löser ett korsord...   

Jag gillar att lära mig nya saker, gillar utveckling och framåtanda - utom på en punkt. Jag gillar inte nya datorprogram...

Vi har haft ett lönesystem på jobbet i många år som funkat okej, men där jag saknat vissa funktioner som jag fått sitta och göra i Excel som komplement.

Men nu kom ett erbjudande om att uppgradera nuvarande system till ett helt nytt och där det verkade som mina saknade bitar fanns med! Jag nappade och införskaffade nyheten fick hem det och genomförde de sedvanliga installationsmomenten. Som ett barn på julafton väntade jag på de gröna stolparna som skulle bli färdiga och tadaaaa - programmet var klart att öppnas! Himla bra, jag fick det precis samma dag som lönerna skulle köras!

Klicketiklick, Sesam öppna dig och där! Ja, vaffan var DET???

Det fanns inte en enda likhet med föregångaren! Inte en liten liten en! Det var liksom en helt ny värld...

Insåg ganska snabbt att jag nog fick köra lönerna i det gamla systemet den här gången också, det skulle inte gå i en handvändning att sätta sig in i det där kaoset.

Men nu har jag suttit hemma och lekt lite, provat mig fram och hittat massor av roliga funktioner som kommer underlätta arbetet massvis. Problemet är bara att jag också hittat en hög roliga grejer som jag inte riktigt vet hur jag ska implementera i just våra löneadministrativa rutiner... Kul grejer som finns men som vi inte använder, lite trist. Kanske kunde jag få killarna att börja tidrapportera via nätet? Hm... Eller inte.

Jag leker vidare lite och hoppas på det bästa! Blir det ingen lön så får de väl vänta till nästa gång, mina förstående och sympatiska snickare, eller visst?!    

- Mammaaaa, han säger att jag ska...

- Lägg av nu!

- Han LYSSNAR ju aldrig!

- Mammaaaaa, han SLOG mig!

- Gjorde jag inte alls! Jag bara SNUDDADE...

- Yyyyyyl tjuuuut snörvel

- Jag blir galen på den ungen!

- Elak du är!

Snart är det semester tillsammans med dessa änglar. Nån som vill ha mina veckor så jag kan få jobba...?

"Vad är det pinsammaste du varit med om?", frågade en vän häromdagen. Berättade om hur jag inför makens prominenta affärsbekanta från hela världen under en fest presenterat festens kock (berömd från TV)  som "one of Swedens most famous cocks". Ett febrilt handviftande uppstod när alla överslätande meddelade mig att jag menade "chef", och maken funderade på om han inte borde skaffa sig en ny fru...

Funderade lite på det där med pinsamheter igår... För saker man gjorde när man var yngre som var så pinsamma så man var helt övertygad om att Man. Skulle. Döööö - de ter sig ofta inte speciellt pinsamma idag! Ni vet, när man var tillsammans med tjejkompisarna och nåt hände och kompisarna flämtade sig knallröda i ansiktet, vek sig dubbla och bröt ut i hysteriska gapflabb och bara ville dra med en därifrån. Eller när man satt några vänner i någons rum, smygkedjerökte och drack te med jordgubbssmak, berättade anektdoter ur sina liv och hamnade som en hög ryamattor på golvet, kiknande av skratt. 

Jag vet hur mina kompisar formligen dog tillsammans med mig när vi gick på högstadiet och jag var oerhört, innerligt och dödens förälskad i en kille i samma klass. På insidan av min biologibok hade jag vackert präntat hans namn med blommor och hjärtan, sådär som man gör (gjorde, man kanske har slutat med sånt nu?) när man drömmer sig bort från tråkiga biologilektioner på högstadiet.

På rasten försökte någon annan klasskompis vara rolig och snodde min bok, kastade den en bit varvid den landade precis framför fötterna på Honom. Det kunde ju varit bra med det, men naturligtvis landade boken så att hela den vackert präntade insidan lyste över hela världen... Det faktum att jag överlevde det har gjort att jag tror mig överleva det mesta här i världen! Dessutom fick jag vackert knalla fram och plocka upp boken, knäböja framför Hans fötter och till ljudet av hjärtslag och blodvinande i öronen gå därifrån med min stackars bok...   

Grejen är att jag än idag minns hur alla bara stannade upp, blev alldeles tysta och just den där sekunden, innan alla bröt ut i ett Ooohååååhahhhahhaaa, wwwoooaaawww, jassåååååå, höhöhööööö - just den sekunden är jag än idag övertygad om att jag faktiskt var död en smula.   

Jag minns också hur någon uttryckte ett menande "höhöööö, jasså du" även till den Gudomlige Killen, varpå han tog ett tag i retstickan och - lika generad som jag - väste något om att "det menades inte mej du!" eller nåt liknande.

Hujedamej.

Vi blev tillsammans sen, Den Gudomlige och jag. Vi var ihop i två veckor, under vilka vi inte såg på varandra eller talade med varandra en enda gång - det var alldeles för genant. Sen gjorde han slut, jag grät floder, snöt upp en rulle toapapper och gick över på nästa projekt...   

Om någon frågar mig vart den här helgen tog vägen kan jag inte svara, för den har svischat förbi snabbare än nånsin. Ändå har den varit så suverän att jag aldrig någonsin kommer glömma den!

Fredagskvällens tidigare del tillbringades tillsammans med sonen, hans nyfunna flickvän och tandpetare med melonbitar, prosciutto och fetaost. Tyvärr var de vanliga coctailpinnarna slut, varför en mild bismak av tandkräm kunde förnimmas i varje tugga... Vem tänkte på att jag använt tandpetare med mentholsmak? Inte jag!

Nåja, ingen sa något förrän lillfisen högg sig en pinne och på barns vis ljudligt kommenterade att melonen smakade mint!

Senare delen av kvällen genomfördes i genuin "tjejsnacksanda" a la high quality med Vackra Anna och Fina Lina på en altan i solnedgång, med underbart god mat (utan mentholsmak) och "lite" vin... Jag åt så mycket mat (?!?!) att jag vid den nattliga cykelturen hem hade svårt att fokusera ficklampan rakt och upplevde att jag cyklade i serpentiner över hela vägen. Lite onödigt med tanke på att vägen hem då blev dubbelt så lång som den egentligen är! Men fort gick det, det var tur att vi pratat öronen varma under kvällen så de klarade stå emot det kalla vinddraget. 

På lördagen var jag ju då bjuden på bröllop hemma i vardagsrummet, och det tackar man ju inte nej till! Lite trött i huvudet var jag allt efter fredagens matfrossa - host host - varför soffläge framför TV:n kändes som en ganska bra idé! Men kvällen skulle bjuda på sommarfest med makens arbete, så jag fick inte se så mycket, det skulle ju lämnas barn hos farfar och fixas och grejas.

Så vi anlände tillsammans med 280 festglada människor till en fest som bestod av femrätters middag till musikunderhållning, vin och öl (och vatten till mig som körde då förstås), förflyttning till en f d flyghangar med uppriggad scen, liveuppträde och underhållning av hög klass och fri bar. Kul för alla som inte körde, verkligen, glad för er skull...   

Sen, rätt som det var, kom Charlotte Perelli och sjöng några trudelutter och hon i sin tur lämnade över mikrofonen till Orup! Och gissa vem som stod längst fram vid scenen, gapade och sjöng och klappade klapp-klapp-klappetiklapp? Jupp! Jag!   

Vi snackar fest här alltså!   

Sen åkte vi hem, stannade vid nattöppetmacken och köpte en hel kasse med godis...

Naturligtvis hade jag spelat in hela bröllopet - eftersom jag faktiskt är med och betalar partajet skulle jag ju banne mej SE det också - och låg i sängen och bölade och tjöt och ulkade och snöt mig halva natten och hela söndagsförmiddagen!   

Sen städade jag, skjutsade barn till kompisar, hämtade barn från stan, oljade en hammock, tvättade en maskin tvätt, lagade middag, red en sväng, nattade barn och nu är det kväll och läggdags!

Jaaa, det var min helg det - vad har ni gjort?   

För ett tag sedan (känns som häromdan) skrev jag ett inlägg om att mina älskade arvingar började a) första klass, b) högstadiet och c) på Lunds universitet.

Imorgon har allihop fullgjort sitt första år. Säger de. Men jag tvivlar på att det är sant. No way att det kan ha gått ett helt år... Jag får inte ihop det!

Det var väl också häromdagen som lillfisen fick sitt nya fina regnställ, det som han nu vägrar använda för att det är bilar på regnjackan och han "är faktiskt liiiite för gammal för sånt nu!"

Jahapp....

Idag fick han en scarf av mig, en sån där rutig som hans allra största storebror brukar ha runt halsen. Hade han fått bestämma hade han haft den på sig när han sover - den är bara sååå cooool juh!

Mellanfisen slutar sjunde klass. Han suckar så fort han ser mig efter att jag frågade om vi inte skulle vara med på skolavslutningen...? Han är lika lång som jag och har precis avverkat sin första Sweden Rock-upplevelse. Irriterar sig över sina avundsvärda lockar i håret, "fluffet" som han ihärdigt sliter i varje morgon för att få bort. Han har börjat diskutera politik, har massor av egna åsikter och vet vad han ska bli.

Storfisen bor hemma nu över sommaren eftersom han jobbar i Karlskrona. Han diskuterar matpriser och hur man gör bästa korvstorganoffen... Igår tog han truckkort a och b och betalar sina egna räkningar. Han är långhårig, skäggig och påminner starkt om bilder på Jesus. Jag sa åt honom att jag kunde klippa honom om han ville och han har fortfarande inte slutat skaka. "Jamen det gjorde jag alltid när du var liten" sa jag. Glömde väl för en stund bort den gången för 18 år sedan när jag vände klippmaskinen på fel håll och rakade bort varenda hårstrå han hade på huvudet. Hur jag nu kunde glömma det, med tanke på att alla andra minns och påminner mig med jämna mellanrum... Sen dess har han klippt sig hos frisören.

Jag undrar bara - var är mina bebisar??? Mina små, knubbiga, blöjkissdoftande, varma småfisar? De där som kom lullande mitt i nätterna och inte orkade krypa längre upp än till fotänden av min säng utan somnade om där... Som blev alldeles fulla med studs i sina små fötter när man öppnade diskmaskinen, den mest spännande grejen i hela huset.

Söner ska växa upp, de ska utvecklas och de ska bli stora, vuxna och få håriga ben. Jag vet det.

Men måste det gå så vansinnigt, himla fort?   

Imorron är det skolavslutning! I kyrkan!!!   Med både Den blomstertid nu kommer och I denna ljuva sommartid. Å jag ska, som den traditionsbundna person jag nu är, böla och tjuta och sen åka hem och fika med barnen och deras farfar. Barnens farfar har varit med på varenda skolavslutning sedan storfisen började första klass tror jag! Möjligen har han missat en, lite osäker...

Å den 24 augusti börjar ett nytt, fräscht läsår som skall svischa förbi min som en tromb och göra både mig och barnen ännu äldre, klockare och förståndigare.

Och jag har ingen ny att skola in på dagis...   

Har under några dagars tid kastat mig in i backflashes från svunna dagar tillsammans med Kusin von Värmland.

Vi har inte träffats på "riktigt" (förutom att vi morsade på varandra på en begravning för några år sedan typ) på ungefär 30 år eller nåt sånt. Innan våra vägar skildes genom att vi blev äldre, sedan vuxna och skapade oss egna liv var umgänget tämligen frekvent.

Jag är inte någon ihärdig släktsocial människa. Det har tyvärr blivit så, den geografiska spridningen och mentala men från barndomen har spärrat den biten lite grann. Man har haft koll på varandra genom andra gemensamma släktingar men inte mer.

Men efter de här dagarna kan jag bara säga - fan vad underbart kul det är att ha människor i livet som man faktiskt delar en bit historia med! Inte bara att man minns och börjar meningar med "kommer du ihåg..." även om det är kul det också, men att man vid djupare analyser av saker och ting inser att man inte är ensam om att ha präglats av en gemensam historia. Som man gör med sina syskon men sett med andra glasögon på något vis. Hur man i vissa lägen ser bitar av sig själv i någon som man egentligen inte ens känner!

Saker man aldrig kan förklara riktigt för utomstående blir plötsligt självklara och behöver inte alltid ens nämnas i diskussionen. Det goes without saying.

Tänk att det finns fler som nästan är lika galna som jag därute i världen...   

Det har varit så roligt - och nyttigt - och nu ska jag vara glad i flera dagar!

Lillfisens läxa den här veckan har varit att lära in sångerna som skall framföras på skolavslutningen.

Han satt och sjöng för sig själv igår med sina texter framför sig. När han skulle sjunga för mig sjöng han två av tre, sen tystnade han och plockade undan det tredje pappret.

-Jamen du ska väl sjunga den med? frågade jag.

-Nä, jag tänker inte öva på den.

-Nähä? Kan du den redan?

-Nä, jag tycker inte om den!

-Tycker inte om... Jamen du måste ju lära dig den ändå...

-Nä, tänker jag inte. För jag tänker inte sjunga med i den. Jag tycker den är urdålig!

-....okej....

Sista veckan i skolan. Sista läxan innan sommarlovet.

Nog klarar de sig utan att han sjunger med i en urdålig sång va?