Alltså, jag tror aldrig det hänt förut!

Jag har jobbat i sju timmar och inte ETT enda telefonsamtal på hela dagen! Inte ens på mobilen!

Inte minsta lilla försäljare... Inga kunder, varken glada eller oglada. Ingenting! Nä, det HAR nog aldrig hänt förr.

Å andra sidan har jag fått jobba i lugn och ro, det är ju aldrig fel. Men efter några timmar börjar man liksom undra om man är på riktigt... Om världen utanför gått under eller om man blivit osynlig. Man kanske inte finns?

Testade telefonen ett par gånger, den kanske var sönder? Nä. Funkade.

Det har t o m varit hur lugnt som helst på hemmafronten också! Förstår ni? Måste vara något lurt med det här. Väntar förmodligen någon katastrof runt hörnet. Det här är inte okej! Kom ihåg var ni hörde det först.

På mitt jobb har vi under ganska lång tid använt oss av "gratisversionen" av "nästan" Officepaketet, d v s Open Office.

Under nästan lika lång tid har jag svurit, skällt, tjurat och bråkat för att vi inte haft riktigt office. Chefen har också, under nästan lika lång tid, sagt "jamen KÖP skiten dårå". Ja, och sen har det liksom inte blitt av...

Förrän nu då!

Förra veckan klicketiklickade jag mig in på försäljningssajter, klick-klick och KÖP. Dagen efter var den lilla lådan här! Det var dessvärre inte jag, så den gick tillbaka till postens utlämningsställe varvid det tog ytterligare en dag att få hit lappen. Den dagen lappen kom hann jag inte hämta paketet, men för att göra en lång historia kort - nu har jag hämtat lilla låddan!!

Väl på kontoret öppnade jag den, andäktigt, plockade fram en hårdplastbehållare med tjusig design och ägnade sedan tio minuter åt att försöka få upp densamma. Det fanns ritat på behållaren hur man öppnade den, jag gjorde som det stod men nä. Ingen Pandoras ask alltså.

Efter svettiga bräckanden och slitanden noterade jag att den lapp på vilken man ritat öppningsinstruktionerna var en tejpbit. Denna tejpbit höll ihop hela asken. Alltså - för att öppna asken var man tvungen att dra bort tejpen där instruktionen om HUR man öppnade asken var uppritade... Smart! Eller inte.

Nåväl, tejpbit bort, asken TADAAAAA flög upp som ingenting och där låg de, de så hett efterlängtade skivorna! Office, businessversionen. Tjohoo.

I med skiva 1. Tuggelitugg, klickklick, surr surr - installation påbörjad. Produckt key trycktrycktryck.

Ny ruta. "Söker tidigare installerade Officeversioner". Hm, jaha, okej. Ja, sök på du, du lär inte hitta nån...

Mycket riktigt. Ny ruta. "Tidigare Officeversioner ej funna". Öh, nä, jag SA ju det!

Började undersöka asken. Hittar en liten textruta i hörnet.  "Uppgradering. för befintliga användare av någon av de Microsoft-produkter som anges på sidan av förpackningen."

Angiven "sida på förpackningen" meddelar mig att jag, för att kunna använda den nu inköpta produkten, måste ha tidigare version installerad.

Suck. Tror jag åker hem...

Gårdagen innebar - förutom öppet hus på och firande av skolans 90-årsdag - en inspektion av Karlskronas tre nyaste ställen; Harrys, gamla-O´learys-som-jag-nu-glömt-vad-det-heter-som-nyöppnat och hotell Scandic.

Ja, först ägnade vi oss åt att kasta bollar på pinnar, tror det kallas bowling, en ganska kul sysselsättning - men tänk om någon vänlig själ kunde förbarma sig över att förklara reglerna för mig! Jag har provat på det förr men begriper inte hur man räknar, jag läser bara slutresultatet och det blev rätt okej. Visserligen kom jag sent så chefen hade spelat åt mig större delen av kvällen, det KAN ha påverkat resultatet men förmodligen inte.

Sen vart det Harrys där det tog väääääldigt lång tid att få in maten men den var helt suveränt god när den väl kom.

Nattklubben öppnade och båda dansgolven inspekterades och konstaterades vara lite för ungdomliga för min smak. Maken och jag diskuterade det fenomenet idag, det där att saker blir för "ungdomligt". Det är inte en negativ sak egentligen, det är bara en naturlig del av processen - man byter fokus, krav och önskemål i olika åldersfaser. Jag gillar att dansa, men inte till technosamplad 90-talsmusik.

Vi drog vidare till nästa nya ställ som jag nu glömt vad det heter, men det är gamla O´learys. Blev lite förvånad över det otroliga ljus man hade i lokalen! Det var liksom dagsljus, kändes inte alls som en bar på kvällen på nåt vis. Enligt hörsägen skulle detta vara en väg för att ha bättre koll på allt otillåtet tafsande på dansgolvet, inte vet jag om det stämmer men i så fall är det i mitt tycke helt okej. Annorlunda var det i alla fall.

Sen avslutade jag kvällen med att inta nattsömnen på Scandic hotell. Det var - ingenting. Själlöst, intetsägande, opersonligt och tråkigt. Där var inte mycket nytänk inte...

Men täckena var som det skulle, hotell-fluffiga och nytt är ju alltid fräscht. Sen var det som sagt allt man kan säga om det hotellet - fräscht.

Personligen anser jag att om man nu skulle smälla upp den byggnaden där den står kunde man ju åtminstone ha givit det hela någon form av marint tema. Att döpa konferensrum efter skärgårdsöarna var inte speciellt spännande. Nu fanns inget tema alls mer än "vi bygger ett hotell utan någon som helst själ" men det kanske är intressant för en del det också, vad begriper jag.

Tror Scandic skulle ha en del att lära av t ex Kosta Arthotel.

Sammanfattningsvis hade jag en trevlig kväll ihop med trevliga människor och idag kan man väl säga att jag tar det ganska lugnt!   

Fascinerande det där med att ha olika åsikter.

Jag gillar oftast när man har olika åsikter i sakfrågor, det är det som ger intressanta diskussioner och stärker - eller försvagar - ens ståndpunkt. Ni vet; en idiot ändrar sig aldrig. Förmodligen hänger det ihop med att jag älskar att diskutera och det blir inte så bra diskussioner när alla tycker likadant.

Men jag har svårt för att en del människor inte kan skilja på sak och person. Att i serösa diskussioner bli bemött med tillmälen som "du är ju dum i huvudet" är t ex så under min värdighet att jag lägger ner direkt. Den nivån vägrar jag diskutera på.

Ikväll har jag kommit på en sak till som provocerar mig något oerhört! Det är när människor påstår att de inte fått komma till tals och sedan, på något konstigt sätt, vänder det till att det är "någon annans fel".   

Under våra stridsår för en fungerande barnomsorg i bygden har jag, som ibland hittar sakfrågor som jag verkligen brinner för, varit ganska aktiv. Naturligtvis har jag använt de forum som finns att tillgå i form av insändare, skrivelser och tidningskommentarer, dummare än så är jag inte.

Det finns nu de som påstår att den sida som inte håller med "deras åsikt kom inte fram". Öh... Vänta här nu. Nähä, varför inte då? Vill man något får man agera. Vill man nå ut med ett budskap så får man presentera det.

Gör man inte det så kan det knappast vara någon annans fel.

Det finns inga dörrvakter som öppnar och stänger för åsikter och tankar! Det handlar om att ta den plats man vill ha. Det kostar massor av tid, kraft och energi. Ibland är det väldigt dyrt. Men lev inte i villfarelsen att andra ska kliva tillbaka för att släppa fram dig gratis - så fungerar det inte.

Hundratals människor har sedan 2007 dunkat mig i ryggen och tackat för mitt engagemang. Jättekul, ger massor av energi och motivation att köra på.

Är det inte märkligt hur en liten, dum, anonym kommentar kan få en att totalt tappa den energin? Jag blir jättetrött!   

Nu är jag sur, grinig och trött. Igår jobbade jag i samma ställning, på samma stol framför samma dataskärm i 14 timmar. Nu ska jag gå å lägga mig så kanske, kanske jag blir snäll imorgon igen... För då har jag samlat ny energi igen.

Jaha. Nu vet vi! Nu är det ute! Ni har väl hört det mest omvälvande, mest intressanta och så viktiga att det tarvar förstaplatsen på aftonbladet.se???

Jonas Bergström har bedragit Prinsessan Madde... Och detta meddelas genom mistressen herself. För att hon "tycker Madeleine har rätt att veta". Så ädelt av henne! Men den ädla tanken förtogs lite om man ser till forumet för hennes otroliga rättstänk här; en norsk skvallerblaska.

Ursäkta mig - hade det inte varit enklare att ringa Madeleine och berätta bara? För jag ifrågasätter om JAG har rätt att veta. VILL jag ens veta? Angår detta mig?

Nä.

Jag vill veta hur man tänker lösa arbetslösheten, ekonomiska krisen och hur vi ska lösa den globala miljökatastrofen och hur vi ska lösa skola och barnomsorg i vår lilla bygd. Saker som angår, berör och har direkt påverkan på mig och mitt liv. Inte vem någon för mig okänd Jonas Bergström eventuellt sätter på när han är på skidsemester i Åre... För med en liten fot i advokatbranschen vill jag också tillägga; alla är oskyldiga till dess motsatsen bevisats.

För helv... Låt berörda parter reda ut sin skitiga tvätt utan att engagera hela landet genom svarta "extraextraextra"-rubriker i pressen! Tror de har det jobbigt nog som det är. Överlåt den där typen av sensationsskvaller åt tidningar som har som jobb att rota i eländet och som jag utan problem kan välja bort.

För mig känns det som om jag får reda på skvaller som får mig att känna mig obekväm. Det blir pinsamt. Mer info än jag vill ha.

Och tänk... tänk om det inte är sant...

Har ägnat en dag eller två åt lite uppdatering på livsfilosofipunkten. Min egen livsfilosofi alltså. Inte den generella, det överlåter jag åt socionompluggande sonen i Lund. Han är bra på det.

Kerstin Thorvall avled som bekant nyligen. Jag gillade henne. Kommer ihåg att den första av hennes böcker jag läste var "Vart ska du gå? Ut." någon gång i min gröna ungdom. Titeln imponerade djupt på mig - så hade jag aldrig vågat svara min mamma om hon frågat mig!

Nu, som vuxen, säger man inte så. Dels är det ingen som frågar; alla som bör veta vet redan vart man ska när man ska någonstans. Dels går man inte längre bara "ut". Man har alltid ett mål och syfte när man passerar ytterdörren.

Däremot använder man sig av ungefär samma, korkade svar ändå fast på ett annat sätt! "Vad gör du? Ingenting...". Jag menar, hur ofta gör man "ingenting"? Ändå kommer jag ofta på mig själv med att svara precis så. De allra flesta måtte ju gå omkring och tro att jag aldrig gör någonting!

Slentrianmässigt svar? Nejdå, inte alls. I sammanhanget betyder ordet "ingenting" bara att "det jag håller på med just nu är så ebarmligt tråkigt, obetydligt och ointressant för omvärdlen så jag tänker inte ens tala om vad jag gör". Det är förmodligen dammsugning, tvättvikande, diskande, matlagning eller någon text som skall skrivas, läxläsning - kort sagt vardagliga, grå och ointressanta göromål. Dessa sammanfattas av mig ofta som "ingenting".   

Den här bloggen handlar om "ingenting". Ser ni sammanhanget här? Jag har bloggat i över ett år, fyllt inlägg efter inlägg men i min värld handlar den fortfarande om "ingenting".

Börjar fundera över om mitt liv verkligen är så nollat som jag tror eller om jag helt enkelt undervärderar alla vardagliga, triviala småsaker som får dagarna att svischa förbi innan jag ens hunnit uppfatta att de finns... Kanske borde jag börja uppskatta mitt "ingenting-liv" och se hur rikt det egentligen är? Inte för någon annan, naturligtvis inte, men för mig!

Inte ska jag väl sitta som pigg 80-åring och sammanfatta mitt liv till "ingenting"?

Att prata med barnen, skratta med maken, blåsa på skrubbsår, diskutera med vänner, att klippa klorna på hunden - det är inte ingenting, det är rikedom! Att dricka kaffe med vänner, att äta lunch med kollegor, att gå på alla dessa möten - det är minsann inte "ingenting".

Shit, jag lever ett rikare liv än man kan ana och ändå minimerar jag det till "ingenting". Jämt.

Upprinnelsen till hela mitt funderande kom sig av att jag fördjupade mig i bloggen http://denstarkastestjarnan.blogg.se/ häromkvällen. Jag har läst HELA. Från början.   

Mitt liv är så otroligt rikt, lyckligt och fyllt med innehåll så jag knäar av ödmjuket.

Ibland kan det vara bra att inse, även om jag har tendens att bli lite jobbig när det händer. Har ni tur har det gått över till imorgon och så är allt som vanligt igen!     

Så, det var det! Yngste sonens sjuårskalas är over and done! Ett års prat, tjat, förväntande och planerande som var över på två timmar. En femma på att han imorgon börjar prata om sitt åttaårskalas...

Det gick fantastiskt bra, nästan så vi själva kände att två timmar var lite i kortaste laget. Framför allt med tanke på all matnyttig information vi numera fått ta del av genom att övervaka barnens konversationer vid kalasbordet;

- Om min tjej får en unge när jag blir stor så flyttar jag direkt!

- Killar är så fan-tas-tiskt KONSTIGA!

- Jag kan rapa högst av alla - BLLLLUUUUUUUUUUUURRRRRRRRPPPP!!

- Kolla, jag kan spela trummor på huvudet!

- Vi körde på en galt med bilen och den sket i diket...

And so on. Jag vet inte vilka som skrattade högst och mest, maken och jag eller ungarna själva.

Tack och lov var det väder för utelekar, ibland är det ganska skönt med stor tomt.

Sonen var jättenöjd med dagen, och vi med. Så nöjda att vi efter kalaset satte oss på hela ryggen framför TV:n en stund, allihop. Där har vi nu tillbringat eftermiddagen under begreppet "lugn och ro". Jättemysigt.

Bortsett från ett makalöst jobbigt ryggont har min kära infektion nu beslutat sig för att lämna mig verkar det som. Ingen uppslitande skilsmässa på något sätt. Red en liten liten stund igår men fick lägga av på grund av ryggen, och idag känns det som om jag har ett ryggskott light. Men annars blir det bara bättre och bättre!

Nu lite förberedelser inför ny vecka och sen - sen ska jag sova. För jag tror faktiskt att jag är så frisk så jag kan sova en hel natt utan att vakna!! Ska bli underbart...

När barnen är små styr man dem mer eller mindre vart man vill.

När små barn ska ha barnkalas så riggar man ett kalas och ungarna är jättenöjda, hur man än gör.

I takt med att barnen växer förändras scenariot...

Min tanke om dagens kalas;

Två timmar, max.

Bullens varmkorv, saft och glass. Serverat utomhus. Fri lek, studsmatta och godispåsjakt. Sen är kalaset slut.

Sonens tanke om dagens kalas;

Tre timmar, minst.

Tacos till elva barn. Saft. Glasstårta OCH marängtårta med hallongrädde. Organiserade lekar, Tjuven i natten och Bildåre. Godispåsjakt.

Resultatet efter en veckas kompromissande;

Två timmars kalas.

Tacos, saft och glasstårta, ingen marängtårta.

Organiserade lekar.

Godispåsjakt med klurigheter.

Hm. Känns som om vissa fick ge efter mer än andra...

Wish me luck!