Har ägnat en dag eller två åt lite uppdatering på livsfilosofipunkten. Min egen livsfilosofi alltså. Inte den generella, det överlåter jag åt socionompluggande sonen i Lund. Han är bra på det.

Kerstin Thorvall avled som bekant nyligen. Jag gillade henne. Kommer ihåg att den första av hennes böcker jag läste var "Vart ska du gå? Ut." någon gång i min gröna ungdom. Titeln imponerade djupt på mig - så hade jag aldrig vågat svara min mamma om hon frågat mig!

Nu, som vuxen, säger man inte så. Dels är det ingen som frågar; alla som bör veta vet redan vart man ska när man ska någonstans. Dels går man inte längre bara "ut". Man har alltid ett mål och syfte när man passerar ytterdörren.

Däremot använder man sig av ungefär samma, korkade svar ändå fast på ett annat sätt! "Vad gör du? Ingenting...". Jag menar, hur ofta gör man "ingenting"? Ändå kommer jag ofta på mig själv med att svara precis så. De allra flesta måtte ju gå omkring och tro att jag aldrig gör någonting!

Slentrianmässigt svar? Nejdå, inte alls. I sammanhanget betyder ordet "ingenting" bara att "det jag håller på med just nu är så ebarmligt tråkigt, obetydligt och ointressant för omvärdlen så jag tänker inte ens tala om vad jag gör". Det är förmodligen dammsugning, tvättvikande, diskande, matlagning eller någon text som skall skrivas, läxläsning - kort sagt vardagliga, grå och ointressanta göromål. Dessa sammanfattas av mig ofta som "ingenting".   

Den här bloggen handlar om "ingenting". Ser ni sammanhanget här? Jag har bloggat i över ett år, fyllt inlägg efter inlägg men i min värld handlar den fortfarande om "ingenting".

Börjar fundera över om mitt liv verkligen är så nollat som jag tror eller om jag helt enkelt undervärderar alla vardagliga, triviala småsaker som får dagarna att svischa förbi innan jag ens hunnit uppfatta att de finns... Kanske borde jag börja uppskatta mitt "ingenting-liv" och se hur rikt det egentligen är? Inte för någon annan, naturligtvis inte, men för mig!

Inte ska jag väl sitta som pigg 80-åring och sammanfatta mitt liv till "ingenting"?

Att prata med barnen, skratta med maken, blåsa på skrubbsår, diskutera med vänner, att klippa klorna på hunden - det är inte ingenting, det är rikedom! Att dricka kaffe med vänner, att äta lunch med kollegor, att gå på alla dessa möten - det är minsann inte "ingenting".

Shit, jag lever ett rikare liv än man kan ana och ändå minimerar jag det till "ingenting". Jämt.

Upprinnelsen till hela mitt funderande kom sig av att jag fördjupade mig i bloggen http://denstarkastestjarnan.blogg.se/ häromkvällen. Jag har läst HELA. Från början.   

Mitt liv är så otroligt rikt, lyckligt och fyllt med innehåll så jag knäar av ödmjuket.

Ibland kan det vara bra att inse, även om jag har tendens att bli lite jobbig när det händer. Har ni tur har det gått över till imorgon och så är allt som vanligt igen!     

 

Annakarinsol

20 april 2010 17:27

God morgon hjärtat!
Sovit gott???
STORA varma kramar ifrån ingemansland...;)

 

Lena herself and no other

20 april 2010 19:19

Haha, jatack! Men somligas idoga flit gör mig alldeles matt igen... Duktiga du! Kram tebax :D

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hörrni, jag har flyttat nu.   Ni hittar mig här!   www.sajberlena.blogspot.se   ...

Jo, vi är ju skogsägare då... Jaså, visste ni inte det? Nämen oj, har jag glömt berätta det... Förlåt mig. Jomen vi har ju en skog. Med träd. Och buskar och blåbärsris och en upptrampad stig. Den är inte så stor kanske, men den är hög. Fullt tillräck...

Är ni lika trött på mig som jag är? Jag har flamsat och tramsat och haft mig i flera år nu, först på freewebs.com och sedan här.   Jag funderar allvarligt på att flytta härifrån. Gjorde ett försök för länge sedan, men den nya fungerade inget vida...

Åkte till jobbet. Kom dit innan nio - måste nästan vara OB-tillägg på sånt va? Jag menar, att jobba mitt i nätterna? Sen jobbade jag och jobbade och jobbade ÖVER! Jobbade så länge att de hann tömma postlådorna innan jag hunnit få med mina fakturor......

När jag har en blogg men skiter i att blogga på flera dagar så hamnar jag i läget att det finns så mycket att berätta så man inte vet var jag ska börja, och det blir jättejobbigt att sortera ut så jag hoppar över det en dag till. Och en till. Och en ...