Jag har levt ungefärligen halva mitt liv i Blekinge, en fjärdedel i Stockholm/Dalsland och en fjärdedel i Småland.

Ändå är jag smålänning i själ och hjärta... Ibland kommer jag på mig själv med att undra hur det kommer sig. Jag menar, jag borde ju känna mig mer som bleking än smålänning! Till Blekinge flyttade jag som 17-åring, där är mina barn födda och där har jag jobbat i hela mitt vuxna liv. Och mina egentliga rötter har jag ju i Stockholm och inte i Småland. 

Men så går jag en runda med min hund såhär i försommarkvällen och tja... svaren bara ramlar över mig. För ingenting känns för mig mer hemma än en smålandsskog, en smålandssjö och en småländsk grusväg tillsammans med en småländsk hund och småländska mygg!

Min ö heter Öland. Men Småland - det är landet!

Smålandssången (Ivar och Linnea Widén)  

Röd lyser stugan bak hängbjörkars slöja,
känner du hemmet från barndomens år.
Näckrosor gunga på skogssjöars bölja
taltrasten sjunger i jublande vår.
Småland är namnet på landet det kära,
släkten där fostras till vilja och tro,
Tro att de steniga tegar må bära,
skördar som skänka åt ålderdom ro.

Sjöarna glittra i sommarens dagar,

glittra och blänka likt stjärnorna i fall.

Furorna susa i ensliga hagar,
sprida sin vällukt av solsken och tall.
Småland är namnet på landet, det kära,
minnes du hemmet från barndomens år?
Skogarnas doft av linnea, den skära.
Talltrastens toner i jublande vår.