Befinner mig på norrländskt territorium. Bortsett från dialekter, tidigare höst och otroliga regnmängder så är det inte så stor skillnad mot mina södra hemtrakter egentligen. Möjligen upplever jag ibland att folk generellt är väldigt trevliga här, men det kan bero på dialekten. Lite som i Norge. Det spelar ingen roll hur arga, irriterade eller otrevliga de är - det hörs inte! Alltså går jag omkring och tänker att alla ÄR alltid så vansinnigt trevliga.

Igår var jag på IKEA hela dagen med söner och svåger. Killen i IKEA-restaurangens kassan sa att jag skulle "ha än trävli da!" och med hans sätt att uttala orden lät det verkligen som om han menade det! Goa människor.

Hur som helst så hade jag, i ett svagt ögonblick, lovat Lillfisen någon form av aktivitet som han själv skulle få bestämma. "Vi kan gå på bio, köra go-cart, bowla - bestäm du" sa jag generöst. Jag såg mig själv småslumra i biomörkret, helt okej aktivitet. Go-cart är det ingen av arvingarna som räknar med att jag ska köra, så där hade jag kunnat sitta och dricka lite öl medan de körde runt... Bowling är ju helt okej, jag brukar få spela med de där väggarna uppe så det brukar gå bra.

Nu blev det ju inte riktigt som jag tänkt mig... I maskopi med övrig släkt och familj förkunnades plötsligt att vi skulle åka och leka allihop.

Lasergame. Mhm, you heard me.

Lasergame... Och vi blev precis två lag med fyra mot fyra, familj mot familj. Men då var jag tvungen att vara med...

Jag, en medelålders kvinna med något överdriven rondör och taskig rygg. Med kondition som en åttioåring och smidighet som en övervintrad dinosaurie. Med värsta influensan genom tiderna i kroppen, hörsel på ett öra och luftrörsbaciller som gör att det låter som en ostämd symfoniorkester varje gång jag andas.

Det kostar på att vara förälder, familjemedlem eller - som maken, euforisk över sonens önskemål mantrade om och om igen - "klanmedlem".

Jag fick helt enkelt ikläda mig rollen som good parent och ställa upp. Jomen. Eller, som de säger häruppe på inandning; jo.

Det höll på att gå i stöpet eftersom jag timmen innan vi skulle börja smätte ett tre cm brett, maximalt utdraget resårband rätt i mitt vänstra öga och var golvad ett tag, men synen la bara av när det var ljust, i mörker funkade det.

Så. Utan hörsel, oförmögen att andas och utan syn transformerades jag till en grönblinkande robot och fick ett lasergevär i näven. "GO GO GO GO GO GO" vrålade en robotröst från nån högtalare på magen och jag sprang. In i kolsvarta världen, uppför trappor och ramper, bakom svarta väggar och in i okända vrår. Jag gömde mig bakom tunnor, sprang hukande bakom väggar och backade proffsigt runt hörn med mitt vapen i högsta hugg. Allt enligt värsta agentromanen. Och hela tiden gapade min robotröst att jag var skjuten?! Å jag hade ingen aning om vem som sköt mig eller var de gömde sig. Jag hostade och svettades och pulsen låg konstant på 480.

Jag tyckte faktiskt att jag gjorde ett mycket bra jobb! För ibland blandades informationen om att jag var skjuten upp med ett "GOOOD JOOB!" eller liknande.

I vanlig ordning när jag får ynnesten att vara med på sånt som maken och arvingarna gör så var det ingen som precis informerade mig om hur det hela gick till. Så när jag sprang ihop med maken vid ett tillfälle och han väste att "svågern var samma färg som vårt lag" trodde jag det var fel på robotvästen så jag sköt på alla med samma färg som jag och fick massor av fullträffar - på mitt eget lag. Det var tydligen så att svågern hade fått nåt tillfälligt "skydd" och att vi skulle bli lurade i 30 sekunder men den lilla detaljern glömde man bort att berätta för mig.

Istället utsattes jag av mina egna lagkamraters djupt förrorättade kommentarer när de fick resultatet och såg hur många gånger jag skjutit dem...

När allt var över efter 40 minuters kamp hade sönerna och maken i alla fall upprätthållit familjehedern och vi hade fler poäng så vi fick öl!

Jag kunde nu lägga ett blödande knä till min redan gedigna lista över åkommor och jag framlever nu en period med två illgröna plåster på samma knä.

Imorron ska vi åka hem. Men först ska jag på shoppingtur för min EGEN del i stan.

Jag tycker jag är värd det!