...när man, medan man bläddrar genom 246 sidor projektbalanser för man har en diff i bokföringen, serveras te i en vacker mugg av någon man älskar...

...när man hör en son och hans far, tillbakalutade i soffan, diskutera nässpray och snytmetoder medan man själv sliter sitt hår över projektbalanser...

...när man hittar den förb... diffen och efter några juseringar i excel får en nolla i fältet "diff"...

...när man plockar ihop ett helt års bokföring där allt stämmer, alla diffar är noll och resultatet väldigt bra, stänger av sin dator, duschar och går och lägger sig till hela Macken-serien på DVD...

Ibland är kraven inte så höga men känslan desto mäktigare...

G´natt alla!   

Ett av mina starkaste karaktärsdrag är min enastående förmåga att skjuta upp tråkiga saker till absolut sista minuten. Ibland så mycket att det är en ren bedrift i klass med OS-guld att jag ens lyckas leverera...   

För mig funkar det, jag har många års erfarenhet av att jobba med kniven på strupen. Men omgivningen blir alltid så svettig och nervös, vilket ofta får till följd att jag måste ägna dyrbar tid åt att tala lugnande till den, ta mig tid att klappa på axeln och tala om att "jag fixar det".

Och på nåt vis gör jag det, fast jag inte alltid tycker det är så roligt att sitta nätterna igenom och jobba häcken av mig. Men det är priset jag betalar för min lättja, om det se är värt det kan ju diskuteras.

Idag ska jag som sagt jobba hemma, har varit uppe sen sju men har jag kommit igång än? Nä.   

När jag ska jobba hemma krävs det lite förberedelser. Allt måste vara på plats liksom. Det ska vara undanplockat, bäddat, dammsuget, måste ha en icke-krävande miljö omkring mig.

Mail ska skickas, bloggar läsas, nättidningar gås igenom, kommentarer och reflektioner göras... Det är mycket som ska ramla på plats!

Plockade i diskmaskinen och skickade ut sonen för att kolla så all disk var bortplockad från vardagsrummet. Han återvände med beskedet att så var fallet, ingen disk!

Bra, igen med luckan och på med maskinen.

När jag sedan gick in i vardagsrummet stod där både glas, skedar, tallrikar mm kvar på bordet... "Men här står ju visst massa disk!" utbrast jag. "Ja, men DEN har ju inte JAG ställt där!" Nä, förvisso... Suck och utplock.

Nåväl, nu börjar arbetsplatsen ta form och det är väl bara att... börja... jobba... då...

Ska bara reda ut det där med att jag sagt till äldste sonen att jag inte kan hämta honom på tåget på fredag för jag ska på kurs. För jag ska inte på kurs på fredag, jag ska på kurs nästa fredag, så jag kan visst hämta honom. Och att lilleman kan vara ledig från fritids på fredag. Jag menar nästa fredag. För maken är ledig på tisdag. Och fredag. Nästa vecka. Det är inte jag för jag har glömt säga att jag behöver vara det, för jag ska ju på kurs. Men jag kan inte jobba på torsdagen för då måste jag vara ledig. Nästa vecka. Imorgon måste jag till jobbet. Är det torsdag imorgon? Då har jag möte och måste jobba... När är det sportlov? Undrar om jag satt upp lilleman på fritids på måndag... För då var nog ingen ledig? Jo, JAG! Jag ska bara jobba på tisdag alltså! Wow! Bra för det är möte på måndag kväll. Meeeen... Veterinären på tisdag då??? Undrar vad jag ställt till med här egentligen. Bäst jag ringer runt och kollar vad jag sagt till vem. SEN kan jag nog börja jobba!

Undrar om jag inte behöver strukturera upp min tillvaro lite grann....?   

Igår jobbade jag, jobbade och jobbade och kom inte hem förrän halv tio. Maken hade åkt hem vid middag för att hämta upp sjuk son i skolan - igen. Med mig hem hade jag grillade revben, potatissallad och jox, vi skulle äta lite och kolla OS tänkte vi. Japp.

Jag fixade, la upp på tallrikar, grundande med ruccolasallad, fetaost, cocktailtomater, la upp potatissallad, byggde sådär "kockligt" en hög med revben på varje tallrik... Finfint, snyggt. Ställde in tallrikarna på soffbordet, gick ut i köket och hällde upp ett glas rödvin till mig, ett glas juice till maken.

På väg tillbaka mötte jag hunden. Hon såg lite skärrad ut när hon såg mig och sprang bara förbi...?

Jajamen. Ena tallriken låg där, snyggt på mattan, upp och ner.

Det tog inte så lång tid att skrapa upp käket, och fläckarna angreps omedelbart med Vanish. Tror jag fick bort allt.

Vi konstaterade att det var makens tallrik hon vänt på, kanske mest för att jag var tröttast och hungrigast? Han fick ny mat utan det snygga upplägget och så ett nytt försök.

Brian Fe... F´låt, Björn Ferry (?) tog i alla fall guldmedalj i skidskytte medan vi åt, det var ju roligt! Jag som är så ointresserad av sport är trots allt ganska patriotisk när det väl gäller! Sen var det curling, vi sopade undan det... Tråkig sport.

Nu är det lite mer jobb som väntar, ska sitta hemma med sonen och jobba idag. Efter den här veckan ska allt bli lugnare - då har alla revisorer fått det jag serverar dem, förhoppningsvis utan att det ramlar upp och ner på någon matta...   

"Ooooh, shit, hur är det möööööjligt" gnäller jag och sparkar in badrumsvågen under badrumskåpet efter den avgivit sin inte alltför smickrande dom.   

Maken tittar på mig, låter blicken vandra från chipspåsen i min hand till den tomma semletallriken på bordet, vidare till det tomma pappret som lindat in en ljuvlig dubbel Fransk Nougat en timme tidigare. Han säger ingenting, höjer inte ens ögonbrynen.

Jag har mina perioder, han är van. Både vid perioderna och mitt gnäll.

En eller ett par dagar i månaden, bottenlösa dagar - jag har inget stopp! Sen kan jag låta bli månadens alla övriga dagar men när jag drabbas kan ingenting stoppa mig... Jag äter ALLT som är ätbart! Frosseri på högsta nivå.

Dessvärre landar just de här två dagarna alltid på vågen, de övriga märks liksom inte... Det är lite orättvist när man är gift med en karl som kan äta bottenlöst 28 dagar i månaden och ändå måste göra ett nytt hål i livremmen!   

Jag tjurar lite på honom ibland för att han kan men inte jag. Han tjurar aldrig på mig.

"Du är finast i världen" säger han bara, vare sig jag pendlar tio upp eller tio ner.

Darlingen...   

Jag hävdar ofta att jag är väldigt osentimental vilket alla som sett mig in action, hulkande och ulkande på skolavslutningar eller otröstlig efter ett avsnitt ur Lilla Huset på Prärien starkt dementerar.

Och jag erkänner - i vissa ordinära sammanhang kan jag bli aningen, aningen blödig och sentimental. Okej. Men inte så ofta.

Igår drabbades jag dock av en släng sentimentalitet och dessutom slog en dödssynd ner i mitt undermedvetna - avundsjukan... O. Ouh...   

Lillfis skulle hem till kompis och leka, och de kunde leka fram till en viss tid för sedan skulle kompisen "hem till mormor och äta kroppkakor". Inga konstigheter. Lämnade sonen, körde hem och kände plötsligt att jag  också ville ta med mina barn till deras mormor och äta kroppkakor!! Mina barn äter inte ens kroppkakor, men det är ju för att de inte har nån mormor som lagar kroppkakor! (Hon gjorde inte ens kroppkakor medan hon levde, men det är ju en bagatell i sammanhanget...)

Mina barn har inga morföräldrar alls, de har inget "mammas föräldrahem", de har inga välbekanta rötter alls på mammas sida. (Det har inte deras mamma heller).

Det var väl ungefär här i resonemanget som jag upptäckte att jag a) är avundsjuk på alla som har en mormor som gör kroppkakor och b) att jag inte är så osentimental som jag tror.

Jag har en väggbonad som kommer från min farmor. När jag ser på den

äter jag havremust ur blåmönstrade tallrikar med jättestor sked, ligger i en randig hängmatta, förnimmer konsumglasspinnar, såna där chokladdoppade vaniljglassar. Jag dricker starkt te sittande på hennes knarrande köksstolar runt det runda bordet eller sitter under skrivbordet i utställningshallen på Kosta Glasbruk där hon jobbade som guide. Den bonaden är jätteviktig för mig, har följt med mig i mina olika hem under alla år. Märkligt, men var jag än bott har det alltid funnits en självklar plats att hänga den på!

Mitt barndomshem är sålt, prylarna borta och ingen vet väl egentligen vart. Det intresserar mig inte heller egentligen, det är helheten jag saknar. Det barndomshemmet var inte helt utan mamma i alla fall.

Det är femton år sedan min mamma dog, och jag är fortfarande på väg att ringa henne ibland. Hejdar mig på väg till telefonen och kommer på att det är nog ingen idé, jag har inte numret...

Mina barn kommer klara sig bra utan mormor och mammas barndomshem. Det är inget de saknar. Men det hade varit en guldstjärna i kanten i deras tillvaro som jag hade velat att de fick. Jag vill att de också ska ha en väggbonad som förmedlar dofter, smaker och känslointryck!

Äh. Min image är förstörd. Jag har blivit en sentimental kärring...    

Mellanfisen har plötsligt, åtminstone sista två veckorna, fått nån form av vårenergi tror jag och börjat komma upp för egen maskin om mornarna! Det är fullkomligt underbart, även om jag har en känsla av att det beror på hans bärbara dator... Han hinner surfa ut på nån kul spelsajt innan han drar till skolan om han vaknar i tid. Men jag vill helst tro att det beror på att han lärt sig ta ansvar, att han börjar bli äldre och att våra många års vedermödor med uppfostran börjar ge resultat.

Vad gäller den biten verkar vi nu kunna ta lite kompledigt efter många övertidtimmars gräl, tjat och gnäll! Jag är sååå stolt över honom - det är inte så himla lätt att släpa sig upp klockan sex varje morgon för att åka buss innan sju när man är 13 år. Jag tycker synd om honom, alla har vi varit där och alla vet vi hur kul det är...

Lillfisen däremot har lagt sig till med de mest märkliga natt- och morgonvanor. Han vaknar med förkärlek klockan fem och smyger ner och sätter på TV:n... Sen ligger han där till vi andra kliver upp. Det är väl inget stort problem, han är glad och pigg. Värre är det när han vaknar klockan tre på natten och gör likadant, med skillnaden att han kollar på TV till fem och sen somnar om. Det är inte så kul att få liv i honom klockan sju då.

Saken är ju att vi har ingen aning om att han smyger sig ner till TV:n, vi sover vid den tiden som alla andra normala människor. Vi märker det först när vi inte hittar honom inlindand under täcken, kuddar och gosedjur i sängen klockan sju och sen försöker blåsa liv i en sten på soffan i vardagsrummet.

Nu har vi givit tydlig information om saken - du FÅR inte gå ner och sätta på TV:n!! Okej? Om du vaknar, vänd dig om och somna om!

Så nu när han vaknar på natten kommer han med sin kudde och kryper upp i vår säng. Vid tre. På natten. Somnar om. Ägnar 4 timmar åt att sparka, slå och knuffa på mig, varför jag vaknar ur min dvallika sömn klockan sju och helst vill sticka en brödkniv i något lämpligt objekt... Att inte få sova väcker konstiga känslor hos mig.

Nu ska jag köra till jobbet. Efter ungefär tre timmars sömn. Det blir ingen rolig historia...     

Spacklar jag?

Nope.

Slipar jag?

Nix.

Jag m.å.l.a.r

Dörrposter. Fönsterkarmar. Och snart... mycket snart...

Ska jag tapetsera.

Det går framåt!   

*hosthostharkelhostfnys*

Spackeldamm sätter sig överallt! I näsan, i luftrören, i ögonen, i munnen, i själen.

Sedan vi flyttade hit har det blivit mycket spackeldamm. Så mycket att jag numera anser mig vara totalt allergisk mot eländet. Skinnet svider över hela kroppen, det känns som jag har tvättat mig med stålborste. Det svider när jag blinkar och håret känns som svinto.   

Ändå måste det göras. Kampen mot slipdammet är oundvikligt. Det blir inte bra utan spackel och slipning!

Har under många långa sliptimmar stått och funderat över varför man inte uppfinner gipsskivor som fungerar som pussel istället. Bitar man kan sätta ihop och som sluter tätt så det inte blir några jäkla skarvar som behöver spacklas. Kan ingen anta den utmaningen och fixa det?

Sen blir det ju inte bättre av att man har ett rum som är fullkomligt hopplöst, massor med små väggsnuttar mellan dörröppningar och fönster och element och andra onödiga håltagningar där man måste lappa och lappa för att få en hel vägg.

Har analyserat lite om anledningen till att jag inte mäktat uppbåda någon energi till detta egentligen lilla lilla projekt och att det därför dragit ut så på tiden.

Bristen på motivation beror nog mest på att det är ett "onödigt" rum. Det ska inte användas till något annat än ett genomgångsrum egentligen. Inget rum man använder alltså. Annat är det när man gör iordning rum som fyller ett syfte; sovrum, vardagsrum och sånt. Där har jag inte bangat en sekund för att jobba dygnet runt för att bli klar.

Det utrymme vi använder mest i hela huset är inte ens påbörjat. Men det är å andra sidan en utmaning som jag nästan längtar efter att ta tag i, spackel och slipdamm till trots. Där känner jag mig motiverad. När vi börjar där lovar jag att ni ska få slippa mitt slipgnäll. Kanske.

För övrigt kan jag konstatera att maken och jag är metaforernas mästare när vi diskuterar saker. Värre än bibeln. Eller vad säger ni om den här djupa diskussionen:

Jag:

"Tänk dig en vas som går sönder. Man samlar ihop bitarna och sätter ihop vasen i lösa delar innan man limmar den. Bra, såhär ska den se ut. Nu börjar vi limma. Efter ett tag märker man att en bit egentligen inte passar in där. Jag tar bort biten och försöker med en annan. Du hämtar släggan och försöker slå in den för den ska bara dit! Sån är du."

Han, i lugnt, konstaterande tonfall:

"Nej, du byter inte ut biten mot en annan. Du tar biten, konstaterar att den inte passar och slänger den över axeln och låter det vara ett hål där, vänder på vasen och går vidare. Sån är du..."

Jag säger:

"Va, nääää, sån är jag verligen inte!!!"

Jag tänker:

"Shit, han har kommit på mig..."   

Det är lite enerverande när andra känner en bättre än man gör själv...