Jag hävdar ofta att jag är väldigt osentimental vilket alla som sett mig in action, hulkande och ulkande på skolavslutningar eller otröstlig efter ett avsnitt ur Lilla Huset på Prärien starkt dementerar.

Och jag erkänner - i vissa ordinära sammanhang kan jag bli aningen, aningen blödig och sentimental. Okej. Men inte så ofta.

Igår drabbades jag dock av en släng sentimentalitet och dessutom slog en dödssynd ner i mitt undermedvetna - avundsjukan... O. Ouh...   

Lillfis skulle hem till kompis och leka, och de kunde leka fram till en viss tid för sedan skulle kompisen "hem till mormor och äta kroppkakor". Inga konstigheter. Lämnade sonen, körde hem och kände plötsligt att jag  också ville ta med mina barn till deras mormor och äta kroppkakor!! Mina barn äter inte ens kroppkakor, men det är ju för att de inte har nån mormor som lagar kroppkakor! (Hon gjorde inte ens kroppkakor medan hon levde, men det är ju en bagatell i sammanhanget...)

Mina barn har inga morföräldrar alls, de har inget "mammas föräldrahem", de har inga välbekanta rötter alls på mammas sida. (Det har inte deras mamma heller).

Det var väl ungefär här i resonemanget som jag upptäckte att jag a) är avundsjuk på alla som har en mormor som gör kroppkakor och b) att jag inte är så osentimental som jag tror.

Jag har en väggbonad som kommer från min farmor. När jag ser på den

äter jag havremust ur blåmönstrade tallrikar med jättestor sked, ligger i en randig hängmatta, förnimmer konsumglasspinnar, såna där chokladdoppade vaniljglassar. Jag dricker starkt te sittande på hennes knarrande köksstolar runt det runda bordet eller sitter under skrivbordet i utställningshallen på Kosta Glasbruk där hon jobbade som guide. Den bonaden är jätteviktig för mig, har följt med mig i mina olika hem under alla år. Märkligt, men var jag än bott har det alltid funnits en självklar plats att hänga den på!

Mitt barndomshem är sålt, prylarna borta och ingen vet väl egentligen vart. Det intresserar mig inte heller egentligen, det är helheten jag saknar. Det barndomshemmet var inte helt utan mamma i alla fall.

Det är femton år sedan min mamma dog, och jag är fortfarande på väg att ringa henne ibland. Hejdar mig på väg till telefonen och kommer på att det är nog ingen idé, jag har inte numret...

Mina barn kommer klara sig bra utan mormor och mammas barndomshem. Det är inget de saknar. Men det hade varit en guldstjärna i kanten i deras tillvaro som jag hade velat att de fick. Jag vill att de också ska ha en väggbonad som förmedlar dofter, smaker och känslointryck!

Äh. Min image är förstörd. Jag har blivit en sentimental kärring...    

 

Annakarinsol

15 februari 2010 20:19

Kära sentimentala kärring,
varför förstår jag precis det du säger? Kanske är det som så att sentimentalitet inte är åldersberoende...? Jag menar, JAG är ingen kärring, är DU?:)
Kram hela vägen runt om...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hörrni, jag har flyttat nu.   Ni hittar mig här!   www.sajberlena.blogspot.se   ...

Jo, vi är ju skogsägare då... Jaså, visste ni inte det? Nämen oj, har jag glömt berätta det... Förlåt mig. Jomen vi har ju en skog. Med träd. Och buskar och blåbärsris och en upptrampad stig. Den är inte så stor kanske, men den är hög. Fullt tillräck...

Är ni lika trött på mig som jag är? Jag har flamsat och tramsat och haft mig i flera år nu, först på freewebs.com och sedan här.   Jag funderar allvarligt på att flytta härifrån. Gjorde ett försök för länge sedan, men den nya fungerade inget vida...

Åkte till jobbet. Kom dit innan nio - måste nästan vara OB-tillägg på sånt va? Jag menar, att jobba mitt i nätterna? Sen jobbade jag och jobbade och jobbade ÖVER! Jobbade så länge att de hann tömma postlådorna innan jag hunnit få med mina fakturor......

När jag har en blogg men skiter i att blogga på flera dagar så hamnar jag i läget att det finns så mycket att berätta så man inte vet var jag ska börja, och det blir jättejobbigt att sortera ut så jag hoppar över det en dag till. Och en till. Och en ...