"Ooooh, shit, hur är det möööööjligt" gnäller jag och sparkar in badrumsvågen under badrumskåpet efter den avgivit sin inte alltför smickrande dom.   

Maken tittar på mig, låter blicken vandra från chipspåsen i min hand till den tomma semletallriken på bordet, vidare till det tomma pappret som lindat in en ljuvlig dubbel Fransk Nougat en timme tidigare. Han säger ingenting, höjer inte ens ögonbrynen.

Jag har mina perioder, han är van. Både vid perioderna och mitt gnäll.

En eller ett par dagar i månaden, bottenlösa dagar - jag har inget stopp! Sen kan jag låta bli månadens alla övriga dagar men när jag drabbas kan ingenting stoppa mig... Jag äter ALLT som är ätbart! Frosseri på högsta nivå.

Dessvärre landar just de här två dagarna alltid på vågen, de övriga märks liksom inte... Det är lite orättvist när man är gift med en karl som kan äta bottenlöst 28 dagar i månaden och ändå måste göra ett nytt hål i livremmen!   

Jag tjurar lite på honom ibland för att han kan men inte jag. Han tjurar aldrig på mig.

"Du är finast i världen" säger han bara, vare sig jag pendlar tio upp eller tio ner.

Darlingen...   

Jag hävdar ofta att jag är väldigt osentimental vilket alla som sett mig in action, hulkande och ulkande på skolavslutningar eller otröstlig efter ett avsnitt ur Lilla Huset på Prärien starkt dementerar.

Och jag erkänner - i vissa ordinära sammanhang kan jag bli aningen, aningen blödig och sentimental. Okej. Men inte så ofta.

Igår drabbades jag dock av en släng sentimentalitet och dessutom slog en dödssynd ner i mitt undermedvetna - avundsjukan... O. Ouh...   

Lillfis skulle hem till kompis och leka, och de kunde leka fram till en viss tid för sedan skulle kompisen "hem till mormor och äta kroppkakor". Inga konstigheter. Lämnade sonen, körde hem och kände plötsligt att jag  också ville ta med mina barn till deras mormor och äta kroppkakor!! Mina barn äter inte ens kroppkakor, men det är ju för att de inte har nån mormor som lagar kroppkakor! (Hon gjorde inte ens kroppkakor medan hon levde, men det är ju en bagatell i sammanhanget...)

Mina barn har inga morföräldrar alls, de har inget "mammas föräldrahem", de har inga välbekanta rötter alls på mammas sida. (Det har inte deras mamma heller).

Det var väl ungefär här i resonemanget som jag upptäckte att jag a) är avundsjuk på alla som har en mormor som gör kroppkakor och b) att jag inte är så osentimental som jag tror.

Jag har en väggbonad som kommer från min farmor. När jag ser på den

äter jag havremust ur blåmönstrade tallrikar med jättestor sked, ligger i en randig hängmatta, förnimmer konsumglasspinnar, såna där chokladdoppade vaniljglassar. Jag dricker starkt te sittande på hennes knarrande köksstolar runt det runda bordet eller sitter under skrivbordet i utställningshallen på Kosta Glasbruk där hon jobbade som guide. Den bonaden är jätteviktig för mig, har följt med mig i mina olika hem under alla år. Märkligt, men var jag än bott har det alltid funnits en självklar plats att hänga den på!

Mitt barndomshem är sålt, prylarna borta och ingen vet väl egentligen vart. Det intresserar mig inte heller egentligen, det är helheten jag saknar. Det barndomshemmet var inte helt utan mamma i alla fall.

Det är femton år sedan min mamma dog, och jag är fortfarande på väg att ringa henne ibland. Hejdar mig på väg till telefonen och kommer på att det är nog ingen idé, jag har inte numret...

Mina barn kommer klara sig bra utan mormor och mammas barndomshem. Det är inget de saknar. Men det hade varit en guldstjärna i kanten i deras tillvaro som jag hade velat att de fick. Jag vill att de också ska ha en väggbonad som förmedlar dofter, smaker och känslointryck!

Äh. Min image är förstörd. Jag har blivit en sentimental kärring...    

Mellanfisen har plötsligt, åtminstone sista två veckorna, fått nån form av vårenergi tror jag och börjat komma upp för egen maskin om mornarna! Det är fullkomligt underbart, även om jag har en känsla av att det beror på hans bärbara dator... Han hinner surfa ut på nån kul spelsajt innan han drar till skolan om han vaknar i tid. Men jag vill helst tro att det beror på att han lärt sig ta ansvar, att han börjar bli äldre och att våra många års vedermödor med uppfostran börjar ge resultat.

Vad gäller den biten verkar vi nu kunna ta lite kompledigt efter många övertidtimmars gräl, tjat och gnäll! Jag är sååå stolt över honom - det är inte så himla lätt att släpa sig upp klockan sex varje morgon för att åka buss innan sju när man är 13 år. Jag tycker synd om honom, alla har vi varit där och alla vet vi hur kul det är...

Lillfisen däremot har lagt sig till med de mest märkliga natt- och morgonvanor. Han vaknar med förkärlek klockan fem och smyger ner och sätter på TV:n... Sen ligger han där till vi andra kliver upp. Det är väl inget stort problem, han är glad och pigg. Värre är det när han vaknar klockan tre på natten och gör likadant, med skillnaden att han kollar på TV till fem och sen somnar om. Det är inte så kul att få liv i honom klockan sju då.

Saken är ju att vi har ingen aning om att han smyger sig ner till TV:n, vi sover vid den tiden som alla andra normala människor. Vi märker det först när vi inte hittar honom inlindand under täcken, kuddar och gosedjur i sängen klockan sju och sen försöker blåsa liv i en sten på soffan i vardagsrummet.

Nu har vi givit tydlig information om saken - du FÅR inte gå ner och sätta på TV:n!! Okej? Om du vaknar, vänd dig om och somna om!

Så nu när han vaknar på natten kommer han med sin kudde och kryper upp i vår säng. Vid tre. På natten. Somnar om. Ägnar 4 timmar åt att sparka, slå och knuffa på mig, varför jag vaknar ur min dvallika sömn klockan sju och helst vill sticka en brödkniv i något lämpligt objekt... Att inte få sova väcker konstiga känslor hos mig.

Nu ska jag köra till jobbet. Efter ungefär tre timmars sömn. Det blir ingen rolig historia...