Satte mig ner i godan ro efter maten för att fila naglarna och dricka kaffe när lillfisen kom och såg allmänt nere ut.

Utedag i skolan idag och jag fick rycka ut med Spykersaaben som skolskjuts eftersom Mr Snowracer skulle följa med. Nu visade det sig emellertid att det inte var fråga om någon "fri åkning" utan gruppindelningar och lärarledda aktiviteter fast utomhus, grov miss i liten sons tänk om utedag. "Jamen fick du inte åka snowracer då?" undrade jag. "Jooo, men inte bara"... Nähä. Nä, min son, livet är hårt och du lär åka på djupare besvikelser än så är jag rädd. Sa jag förvisso inte, men ibland önskar man att di smau aldrig skulle behöva bli besvikna...

Maken sprang just nu igenom rummet med hälarna hårt dunsande i golvet, demonstrativt på något vis och jag vet inte men jag tror att han med det vill säga att det är dags att spackla omgång två i rummet ovanför trappan... Frågan är om jag ska låssas att jag förstår och masa mig upp eller helt enkelt spela dum... Hmm...   

Äh, för husfridens skull - jag går upp och spacklar en skarv eller två. Jag är ju så fantastiskt duktig på det!   

Oooo, jag har hittat momsdiffen som jag letat efter i två dagar!!!   

En liten felkod i kontoplanen och en liten miss i fakturerandet - halkade någonstans på nån tangent och råkade slå in en liten kassarabatt som inte var momskodad...

Det tog tid att hitta men skam den som ger sig! Nätterna är långa...

Nu - upphämtning av trasig dator för vidaresändning till datasjukhuset. Den har stått för hårddisktömning hos konsult i staun och han lyckades rädda ALLT som jag hunnit mata den med!

Konsulter är fantastiska!

Varenda morgon stapplar jag mer död än levande ur min säng. Jag går blundande genom hall, nerför trappor, sätter mekaniskt på kaffet och halvsover vid köksbordet till det runnit ner. Efter att ha hällt i mig en mugg öppnar jag ögonen och efter påbörjad mugg två öppnas sakta även de övriga sinnen mitt jag är behäftat med. När så tankeverksamheten tickar igång flyger alltid samma tanke genom skallen på mig - "ikväll SKA jag gå och lägga mig klockan nio! När barnen lägger sig i princip! Sen ska jag sova i nio timmar nonstop, och imorgon ska jag vakna innan klockan ens kommit på tanken att börja sitt hysteriska pipande".

Ungefär sådan är min arla morgonrutin.

Och hur många kvällar ligger jag klockan nio tro? Eller tio? Eller tolv? Nä, precis. Ingen alls...

Man kommer hem och man ägnar första timmarna åt återupplivningsförsöken av två söner som ligger halvt ihjälsvultna innanför dörren och skriker efter mat. Man ägnar sig åt sina "sysslor", d v s disk, läxläsning, nattning och såna där andra väsentligheter.

När barnen väl kommit till ro - DÅ vaknar min energi. Runt nio på kvällarna påbörjar jag mina projekt, oavsett vilken typ jag snöat in på just för dagen. Skura golv, fixa jobbhögar man har med sig hem, vika tvätt, stryka - whatever. Maken kan ibland komma med orimliga förslag som att det kanske är dags att sova och sånt, men då vill jag inte gå och lägga mig!

Det är då jag är på G, på hugget, då strömmar kraft och ork som om sova vore livsfarligt! Ända till dagen efter, då jag åter stapplande tar mig ner från övervåningen vill säga... Eftertankens bleka krankhet eller hur det nu var. Men vad är det för fel på mig? Jag som alltid försöker förklara för barnen - som f ö heller aldrig vill gå och lägga sig - att det är lika skönt att sova på kvällen som på mornarna. För jag ljuger så bra.

Ikväll ska jag gå och lägga mig klockan nio!