Spacklar jag?

Nope.

Slipar jag?

Nix.

Jag m.å.l.a.r

Dörrposter. Fönsterkarmar. Och snart... mycket snart...

Ska jag tapetsera.

Det går framåt!   

*hosthostharkelhostfnys*

Spackeldamm sätter sig överallt! I näsan, i luftrören, i ögonen, i munnen, i själen.

Sedan vi flyttade hit har det blivit mycket spackeldamm. Så mycket att jag numera anser mig vara totalt allergisk mot eländet. Skinnet svider över hela kroppen, det känns som jag har tvättat mig med stålborste. Det svider när jag blinkar och håret känns som svinto.   

Ändå måste det göras. Kampen mot slipdammet är oundvikligt. Det blir inte bra utan spackel och slipning!

Har under många långa sliptimmar stått och funderat över varför man inte uppfinner gipsskivor som fungerar som pussel istället. Bitar man kan sätta ihop och som sluter tätt så det inte blir några jäkla skarvar som behöver spacklas. Kan ingen anta den utmaningen och fixa det?

Sen blir det ju inte bättre av att man har ett rum som är fullkomligt hopplöst, massor med små väggsnuttar mellan dörröppningar och fönster och element och andra onödiga håltagningar där man måste lappa och lappa för att få en hel vägg.

Har analyserat lite om anledningen till att jag inte mäktat uppbåda någon energi till detta egentligen lilla lilla projekt och att det därför dragit ut så på tiden.

Bristen på motivation beror nog mest på att det är ett "onödigt" rum. Det ska inte användas till något annat än ett genomgångsrum egentligen. Inget rum man använder alltså. Annat är det när man gör iordning rum som fyller ett syfte; sovrum, vardagsrum och sånt. Där har jag inte bangat en sekund för att jobba dygnet runt för att bli klar.

Det utrymme vi använder mest i hela huset är inte ens påbörjat. Men det är å andra sidan en utmaning som jag nästan längtar efter att ta tag i, spackel och slipdamm till trots. Där känner jag mig motiverad. När vi börjar där lovar jag att ni ska få slippa mitt slipgnäll. Kanske.

För övrigt kan jag konstatera att maken och jag är metaforernas mästare när vi diskuterar saker. Värre än bibeln. Eller vad säger ni om den här djupa diskussionen:

Jag:

"Tänk dig en vas som går sönder. Man samlar ihop bitarna och sätter ihop vasen i lösa delar innan man limmar den. Bra, såhär ska den se ut. Nu börjar vi limma. Efter ett tag märker man att en bit egentligen inte passar in där. Jag tar bort biten och försöker med en annan. Du hämtar släggan och försöker slå in den för den ska bara dit! Sån är du."

Han, i lugnt, konstaterande tonfall:

"Nej, du byter inte ut biten mot en annan. Du tar biten, konstaterar att den inte passar och slänger den över axeln och låter det vara ett hål där, vänder på vasen och går vidare. Sån är du..."

Jag säger:

"Va, nääää, sån är jag verligen inte!!!"

Jag tänker:

"Shit, han har kommit på mig..."   

Det är lite enerverande när andra känner en bättre än man gör själv...