På andra sidan vägen har vi en stor, jättestoooor, kohage. I mitten av kohagen finns en kulle, lagom hög att åka pulka utför om man är sex år.

Innan jul gjorde lillfisen ett tappert försök att göra just detta, vilket jag vet med mig att jag nämnde i förbigående ungefär här... http://sajberlena.bloggplatsen.se/2009/12/19/

Nåväl. Sedan dess har det tjatats och gnatats om att han vill dit igen, då han är fullkomligt övertygad om att granarna numera är borttagna. Jag har, på ett pedagogiskt, övertygande och enträget sätt försökt att få sonen att förstå att man KAN inte gå till kullen i fem meters snö och det GÅR inte att åka pulka utför kullen nu!

Han har inte köpt mina argument.

Idag skulle han då överbevisas, varför hela familjen inklusive hund skulle ta sig över detta oändliga hav av snö, medsläpande snowracer, för att han med egna ögon skulle få upptäcka det omöjliga i hela operationen.

Nu, såhär i efterhand, kan jag inte låta bli att undra hur i hela friden vi kunde få för oss nåt så dumt!

Vi gick. Vi kröp. Vi kravlade. Vi simmade. Hunden drunknade. Henne fick jag bära hela vägen! Snön gick mig upp till halva låren och halvvägs la jag mig ner i snön och ville bara grina. "Jag oohhoorkaahahar iiihhiinte" väste jag fram mellan hårt hopbitna käkar medan jag kände hur jag sakta sjönk ner i snöhelvetet. Det var som kvicksand och jag lovar - just då, en kort stund, såg jag hela mitt liv passera revy.

Bakom mig vadade lillfisen fram och flämtade då och då "titta, ser du nu att det gick mamma, det går att gå här - glubbglubbglubb, host host - det går visst".

De andra två telningarna sa just inte så mycket alls, äldste sonen skakade mest på huvudet och såg ut som om han undrade om han var adopterad.

Vi gjorde det! Vi lyckades! Vi kom fram, levande, och slängde oss raklåga i snön högst upp på Mount Kulle i Kohagen i Skruvemåla. Lillfisen satte sig på sin snowracer, man kunde nästan höra filmmusik i öronen, ni vet sån där pampig "nu-är-saken-klar-musik" med stråkar och harmonier. Han lyfte upp benen, maken gav honom en knuff och han for iväg...! En halvmeter. Sen tog det stopp.

Efter en liten stund gav han upp och ville hem. Vi samlade mod och kraft ett tag till och påbörjade expedition hemresa. Med hunden på snowracern. Jag skojar inte, hon stod på den - hela vägen hem.

Hon lär inte vilja gå ut mer förrän till midsommar. Tidigast.

Sen åt vi pizza och kollade på film.

Vi är behäftade med en kåk med väldigt liten taklutning. Nästan ingen alls, faktiskt.

Det har snöat - känns det som i alla fall - oavbrutet i ett halvår eller nåt. Mycket snö blir det på taket... Tung, blöt snö. Inte bra alls.

Maken är en tapper varelse, han har redan skottat bort det värsta en gång. Men nu måste det göras igen. Han har mobiliserat kraft ett tag, klätt på sig och givit sig ut för att se döden i vitögat. Upp på taket med skyfflar och grejer, familjens hjälte.

Själv har jag tagit en tuff match med att hitta fram till diskbänken och lyckades, om jag får säga det själv, ganska bra.

Ni hör själva, vi snackar teamwork på hög nivå här alltså! Samarbete, laganda och att hjälpa varandra. Precis som svenska skidlaget gjorde igår!
Vilken grej! Det var så fint så man blir alldeles tårögd!   

Vad som är mindre fint är ibland OS-deltagarnas sparkdräkter... Såg nån utförsåkningstävling där det plötsligt uppenbarade sig en tävlande i form av en gigantisk polkagris bakom den där lilla startpinnen! När detta hände låg maken och jag i sängen, aptrötta och totalt utflippade och allt blev ju sådär hysteriskt roligt som det kan bli då. Polkagrisen kastade sig med dödsförakt ut i backen och kommentatorn konstaterade att han i en viss kurva låg på runt 110 km/timmen. "Tur han har hjälm..." konstaterade maken torrt och jag skrattade hysteriskt i tio minuter.    

Dödsolyckan som inträffade innan tävlingarna startade är en tragisk historia, fruktansvärt hemsk på alla sätt.

Men jag kan ändå inte låta bli att fundera... För kan någon vänlig själ förklara för mig varför man alls utsätter sig för att lägga sig på en bräda och susa nerför i 145 km/timmen iklädd sparkdräkt och hjälm??? Sen följer en het debatt om vems fel det är... Kan möjligen kombinationen människa, 145 km/timmen, bräda och en vansinnig idé ge en hint?

Men vad begriper jag.... Nu ska jag plocka ur diskmaskinen!