På andra sidan vägen har vi en stor, jättestoooor, kohage. I mitten av kohagen finns en kulle, lagom hög att åka pulka utför om man är sex år.

Innan jul gjorde lillfisen ett tappert försök att göra just detta, vilket jag vet med mig att jag nämnde i förbigående ungefär här... http://sajberlena.bloggplatsen.se/2009/12/19/

Nåväl. Sedan dess har det tjatats och gnatats om att han vill dit igen, då han är fullkomligt övertygad om att granarna numera är borttagna. Jag har, på ett pedagogiskt, övertygande och enträget sätt försökt att få sonen att förstå att man KAN inte gå till kullen i fem meters snö och det GÅR inte att åka pulka utför kullen nu!

Han har inte köpt mina argument.

Idag skulle han då överbevisas, varför hela familjen inklusive hund skulle ta sig över detta oändliga hav av snö, medsläpande snowracer, för att han med egna ögon skulle få upptäcka det omöjliga i hela operationen.

Nu, såhär i efterhand, kan jag inte låta bli att undra hur i hela friden vi kunde få för oss nåt så dumt!

Vi gick. Vi kröp. Vi kravlade. Vi simmade. Hunden drunknade. Henne fick jag bära hela vägen! Snön gick mig upp till halva låren och halvvägs la jag mig ner i snön och ville bara grina. "Jag oohhoorkaahahar iiihhiinte" väste jag fram mellan hårt hopbitna käkar medan jag kände hur jag sakta sjönk ner i snöhelvetet. Det var som kvicksand och jag lovar - just då, en kort stund, såg jag hela mitt liv passera revy.

Bakom mig vadade lillfisen fram och flämtade då och då "titta, ser du nu att det gick mamma, det går att gå här - glubbglubbglubb, host host - det går visst".

De andra två telningarna sa just inte så mycket alls, äldste sonen skakade mest på huvudet och såg ut som om han undrade om han var adopterad.

Vi gjorde det! Vi lyckades! Vi kom fram, levande, och slängde oss raklåga i snön högst upp på Mount Kulle i Kohagen i Skruvemåla. Lillfisen satte sig på sin snowracer, man kunde nästan höra filmmusik i öronen, ni vet sån där pampig "nu-är-saken-klar-musik" med stråkar och harmonier. Han lyfte upp benen, maken gav honom en knuff och han for iväg...! En halvmeter. Sen tog det stopp.

Efter en liten stund gav han upp och ville hem. Vi samlade mod och kraft ett tag till och påbörjade expedition hemresa. Med hunden på snowracern. Jag skojar inte, hon stod på den - hela vägen hem.

Hon lär inte vilja gå ut mer förrän till midsommar. Tidigast.

Sen åt vi pizza och kollade på film.

 

Anna

22 februari 2010 13:05

Herregud, jag skrattar så jag gråter. Kan se det hela mycket tydligt framför mig. Tack för att du gjort min dag, nu kan jag jobba till sena kvällen :-)

/Anna

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hörrni, jag har flyttat nu.   Ni hittar mig här!   www.sajberlena.blogspot.se   ...

Jo, vi är ju skogsägare då... Jaså, visste ni inte det? Nämen oj, har jag glömt berätta det... Förlåt mig. Jomen vi har ju en skog. Med träd. Och buskar och blåbärsris och en upptrampad stig. Den är inte så stor kanske, men den är hög. Fullt tillräck...

Är ni lika trött på mig som jag är? Jag har flamsat och tramsat och haft mig i flera år nu, först på freewebs.com och sedan här.   Jag funderar allvarligt på att flytta härifrån. Gjorde ett försök för länge sedan, men den nya fungerade inget vida...

Åkte till jobbet. Kom dit innan nio - måste nästan vara OB-tillägg på sånt va? Jag menar, att jobba mitt i nätterna? Sen jobbade jag och jobbade och jobbade ÖVER! Jobbade så länge att de hann tömma postlådorna innan jag hunnit få med mina fakturor......

När jag har en blogg men skiter i att blogga på flera dagar så hamnar jag i läget att det finns så mycket att berätta så man inte vet var jag ska börja, och det blir jättejobbigt att sortera ut så jag hoppar över det en dag till. Och en till. Och en ...