Efter en längre tids ohälsa har jag nu tagit det drastiska steget att kontakta vårdcentralen. Eftersom besök hos vårdcentraler brukar utmynna i två tänkbara scenario när det gäller mig ogillar jag att gå dit. Antingen säger de A) Men snälla du, vad gör du här, du är frisk som en nötkärna! (Pinsamt). Eller så säger de B) Du är jättesjuk och varför kom du inte förut för nu kommer du snart att dö (Vill inte veta sånt).

När människor ringer vårdcentralen brukar de - inbillar jag mig - berätta vad de har för fel, få sig en tid tilldelad och sen åker de dit, får medicin och åker hem.

När jag ringer vårdcentralen berättar jag vad det är för fel - so far so good - och gör det stora misstaget att jag nämner mina egna tankegångar; det KAN ha med sockervärden att göra. Eventuellt.

Genast lyfts då frågan om jag varit i kontakt med deras diabetessjuksköterska. "Nä, jag ringde henne i ett års tid och fick aldrig tag i henne. En gång svarade hon och skulle ringa tillbaka men hon ringde aldrig."

Big mistake.

För den mycket snälla och vänliga sjuksköterskan vill nu inte annat än hjälpa mig på alla sätt och erbjuder sig att be diabetessköterskan att kontakta mig! Fast... jag vill inte dit, jag vill till en läkare. Och jag får då ångest över att behöva säga nej, låta otacksam och gnällig och ja ni vet.

Så det var snubblande nära att jag tackade ja till det och la på - men! Jag gjorde inte det! Jag var tuff! "Nämen jag vill gärna träffa en läkare, men jag vill att han tar de prover som behövs för att utesluta socker. OM det visar sig att värdena är för höga så kan jag gå vidare med diabetesspåret efter det!" Hörde ni hur tuff jag var?! Oooh, I´m goood!

Vi utvecklade mina symtom och hon började bli mer och mer övertygad om att jag nog behövde massor av olika prover tagna. Kanske var det bättre att jag fick en akuttid imorgon förmiddag - proverna skickas ju klockan ett och nu fanns det bara tider senare i eftermiddag... Kunde jag ringa igen imorgon bitti?

Återigen - det var nära att jag sa ja till det. Men jag rätade på ryggen och tog ny sats. "Jag är hemma från jobbet idag för att få en tid. Jag är inte sjukare än att jag kan jobba och jag vill inte vara hemma mer än nödvändigt. Jag känner bara att något är fel i huvudet på mig och behöver få veta vad och varför. Alltså vill jag komma idag, behöver läkaren ta mer prover kan jag köra förbi imorgon bitti på väg till jobbet och ta fler prover, eller hur? Visst?" (Ångest ångest ångest, jag är nästan lite otrevlig här och KRÄVER saker, känns inte okej...)

Jag fick en tid idag. 14.20 "Ååååhhh, tack tack" sa jag och skrev på en lapp samtidigt som hon sa det. "13.20 alltså!"

"Öh, näää, 14,20" sa den trevliga sjuksköterskan. Jag tittade på min lapp. 13.20 Jag skrev 13.20

Förstår ni hur knäpp jag är? Jag skriver precis samtidigt som hon säger tiden och skriver fel. Det är DET som är mitt problem. Jag funkar inte! Varken hemma, på jobbet eller nån annanstans. Allt jag gör blir fel - jag tänker rätt och gör fel. Jag glömmer allt, jag är okoncentrerad, jag tappar allt jag håller i och jag funkar inte alls.

Om jag träffar dr Staffan i eftermiddag 14.20 och får höra att jag är kärnfrisk får jag nog ta mig en allvarlig fundera på djupare saker än sockervärden...

Men just nu är jag bara stolt över att jag är så himla tuff!