"Hej, jag heter Kim och är feminist och hen"

"Hej, jag heter Lena och är människa och kvinna"

Hur länge har inte jag formulerat ett blogginlägg om svårigheten i att ständigt ha kravet på sig att vara politiskt korrekt? Att inte tycka eller uttrycka fel saker för att undvika att kränka någon... Det är ju det hetaste nu, kränkningsdiskussionerna. Och mitt i mina tankemässiga formuleringar tar jag en paus, sätter mig och kollar på Mia på Grötö och hör henne, som ett eko av mig själv, säga en av de saker jag funderat över så länge. Halleluja moment.

Hur kommer det sig att när det handlar om feminism så måste man ta uttalad ställning? Och gör man inte det så är man alltsomoftast att betrakta som emot! Eller ännu värre - tar man aktiv ställning MOT så är man en förtryckande, demoniserande skitstövel som det är okej att fördöma och kasta skit på. Fråga Mia Skäringer, hon vet.

Experten, (vilken enligt Aftonbladet beskriver sig som bögfeministisk knullreporter vad DET nu är och varför man gör det, varför inte helt enkelt bara feminist och reporter?)  som anser henne demoniserat feminismen genom att säga att hon inte kan kalla sig feminist för att hon blandar in rakning av benen. Det ska tydligen inte ha med feminism att göra, säger han.

Nähä. Men kan någon förklara för mig varför det är så himla viktigt för vissa framträdande feminister att tydligt deklarera att de inte raka benen och håret under armarna? (Lady Dahmer exempelvis). Jag menar, jag har inget behov av att tala om ATT jag rakar benen, jag tycker det är ganska ointressant...? Varför är det så viktigt att för vissa tala om vad man gör för att bekräfta sitt ställningstagande? "Jag är kvinna och hemma hos oss är det jag som håller i skruvdragaren när vi renoverar". Öh, jaha? Ja, jag förutsätter att den som är bäst på att skruva göra det - hos oss är det maken! Jag blir varken imponerad, förvånad eller reagerar nämnvärt på sådant. Kvinnor kan allt! Det kan män också! Det är bara en fråga om individuella intresseområden och förutsättningar... Varför göra en så stor sak av det då? Det behöver man väl inte vara feminist för att förstå, det räcker med att vara människa!

När människor själva lyfter fram statements som bekräftar deras ställningstagande är det ju inte så konstigt att det kommer med i mottagarens ställningstagande.
Jag anser att kroppsbehåringens vara eller icke vara är något som feministerna delvis själva vävt in i debatten - fokuseringen på den egentligen totalt ointressanta frågan kommer många gånger inifrån deras egna led. Precis som frigörelsedebatten på 60-talet då allt handlade om brända BH-ar... Än idag kopplar jag ihop kvinnans frigörelse med frigjorda bröst. Det är inte mitt fel.

Att öppet säga att man INTE är feminist är inte politiskt korrekt. Det är att säga att man är kvinnoförtryckare, bakåtsträvande, gammalmodig och komplett idiot. Vilket i sig är lika fel som att påstå att feminism bara handlar om att raka benen. De som inte förstått DET är i så fall lika korkade som Mia Skäringer sägs vara. Man kan nämligen uttrycka att man inte är feminist och ändå vara en hyfsat okej människa...

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Jag är inte feminist. Jag är inte för genusneutralitet, kvoteringar, hälften/hälften eller hindrandet av mina barns typiska pojklekar. Jag är inte heller kvinnoförtryckare, bakåtsträvande, gammalmodig (nåja) och definitivt inte en komplett idiot. Jag är människa!

En människa som är för indiviualism. Allas rätt till sin åsikt, utan att fördömas, förlöjligas och idiotförklaras. Allas rätt att uttala sin åsikt. Lika lön för lika arbete, rätt människa på rätt plats inom yrkes- och affärsliv; oavsett om det är en man eller kvinna! Allas likhet och rättighet inför lagar och regler. Jag är för allas rätt att klä sina söner i rosa men också för de som väljer rosa och glitter till sina flickor! Jag är emot sexiga underkläder till femåringar, vilket ingår i mitt generellt starka motstånd till att barn skall se ut som vuxna.

Tvångsdelning av föräldraledigheten... Vi delade inte föräldraledigheten. Inte för att det inte gick, utan för att jag var mamma. Visst klarar pappor av att vara hemma med sina barn - men det gör mammor också. Visst är det bra för barn att vara hemma med sina pappor - men det är lika bra för dem att vara hemma med sina mammor också. Dessutom tjänade maken mer pengar än jag. Inte för att han är man utan för att han har ett bättre betalt jobb. Det har han inte heller för att han är man utan för sin lämplighet och kompetens. Precis som jag. Men mitt är inte lika avancerat och genererar inte lika hög lön. Simple as that.

Vem for nu illa av detta? Barnen? Jag? Maken? Nä, inte speciellt.

Därtill var vi två vuxna, hyfsat socialt begåvade och intelligenta människor som fattade ett gemensamt beslut! Vi kunde själva! Det tror jag flera kan, utan att regeringen behöver hjälpa till.

Jag känner att jag skulle kunna skriva flera sidor om det här men jag lovar att inte göra det. Inte idag.

Mia Skäringer - du har mitt fulla stöd i den här frågan. I love you.

Det planeras Stockholmsresa minsann minsann. För de flesta är det ingen stor sak - Stockholm i fyra dagar, två familjer (brorsans och min) och allt torde väl vara frid och fröjd? Jag menar, lördagen är vikt för dop med hela släkteriet och det handlar egentligen bara om EN dags förlustelser, två dagar går ju till resdagar.

Jojo, det kan man tro! Men si, icke.

Först insåg maken att han faktiskt inte kunde följa med. Det är minusgrader och måste eldas... Sen började mellansonen och tjata. "Varför måste jaaag följa meeeeeeed..." Dessutom skall renoveringsarbete återupptas av det som återstår på övervåningen. Maken bedyrade; om jag stannar hemma så fixar jag det!

Jag kontaktade storsonen i Norrland. "Följ med mig och Lillfisen?" Han följer med. Honom kan man alltid lita på.

Tågbiljetter från Norr och Söder bokades. Och vad ska vi hitta på nu då?

Jag vill gå på Moderna museet. De har en vad jag tror jättespännande utställning, giganternas kamp; Picasso vs Duchamp! Eftersom jag är en omtänksam, vänlig själ som tror jag vet att resten av family/släkteriet inte är intresserade av dylika utställningar kom svägerskan och jag överens om att istället avlägga en visit på Kungliga slottet.

Nu börjar brorsan. Med uttryck som "jag kan slåss med dig i åtta dar utan att ta av mig västen och det gör jag om jag tvingas gå på muesum" har han klargjort att han inte vill ägna sig åt kulturell verksamhet. Varför han lägger fram det med det uttryckssättet beror nog bara på att han hittat ett youtube-klipp av Raskens.

Storsonen vill gå på Naturhistoriska. Det vill jag med. Det vill inte brorsan. Han vill gå på hockey. Det vill inte jag.

Jag kan tänka mig att ägna en heldag åt shopping. Svägerskan också. Det vill inte brorsan, storsonen, lillfisen eller minilillfisen (brorsonen). Fast jag tror jag kan lura med dem - om jag säger att vi bara ska gå och se på stan och sen slinker in här och där, då förstår de nog inte att de faktiskt är på shoppingtur! Jag är så smart...
Blir lillebror grinig så trycker vi bara in honom på en pub nånstans och ger honom en öl så blir han snart snäll igen, det vet jag.

Jag har nämligen slagits med honom längre än åtta dar utan att ta av mig västen...

Huvudvärken sitter i. Bara så ni vet.