Jag är så fruktansvärt less på middagsmat! Att planera, handla och laga mat varenda dag gör mig nästan deprimerad - det är så vaaaansiiiinnigt trist!

Därför blir det samma mat hela tiden. Automatiskt vispar jag ihop nåt, slänger fram tallrikar och när vi sätter oss vid bordet och jag upptäcker att det är spagetti och köttfärssås nu igen vill jag lägga huvudet i tallriken och hålla andan till jag dör.

Så. Jävla. Tråkigt.   

Igår lagade jag så äcklig mat så jag knappt kunde äta den själv - färdig, fryst Kebabkött och pommes. Kebabköttet råkade glömmas i stekpannan så när alla satte sig blev jag ett tag lite uppåt - hade jag stekt fläsk som är så gott? Nä, det hade jag ju inte... Det smakade fullständigt vidrigt.

Efter den middagen satte jag mig vid datorn och gick in på icas hemsida. Där fanns då färdiga middagsförslag med maträtter som jag inte ens visste fanns. Med några klick kunde jag fixa till en egen lista och klick klick så hade jag skrivit ut en låååång inköpslista i storlek A4 också! Wow!! Nu jäklar - nu kör vi på nya maträtter här family!

Jag slutade en timme tidigare för att åka och införskaffa förnödenheterna. Oooo, roligt för en gångs skull! Det var ändå inga konstiga grejer, det var typ falukorv och kyckling och sånt. Men ändå!   

Svek mitt Citygross och anlände till Maxi. Vet inte varför, de har samma varor på Citygross men ah - det blev bara så. Högg en kundvagn, tog min scanner, fram med utskrivna listan och satte fart.

Få se nu då:

500 gram kålrötter.

1 kg kyckling.

1 liter mjölk.

2 purjolökar.

1 burk creme fraiche.

Pasta.

Tomater.

Mango Chutney.

Listan var som sagt väldigt lång men jag tror inte jag behöver skriva mer än så för att ni ser det jag också upptäckte? Precis.

Kålrötter i grönsaksdisken.

Kycklingen typ en kilometer bort.

Mjölk två kilometer bort.

Tillbaka till grönsaksdisken - purjolök.

Pasta - andra änden av stan.

Åter till grönsaksdisken för tomater.

Och var i helvete hittar man Mango Chutney på Maxi?????????

Jag var i affären tjugo minuter i tre. Kvart i fyra gav jag upp, då började ögonen rulla i skallen och jag hade säkert ägnat en kvart åt att leta efter min kundvagn som jag så ordentligt parkerat för att slippa dra runt medan jag sprang fram och tillbaka och tillbaka en gång till. Därtill rasade mina snyggt staplade kassar flera gånger och varför gör man inte kundvagnar som är anpassade för självscanning där kassarna får plats?     

Väl framme i betalterminalen var de upptagna så jag gick fram till manuella utcheckningen. "Har det gått bra" kvittrade kassörskan och jag kunde bara nicka utmattat. Hade det blivit avstämning av det varuberg jag hade lyckats bygga med tungan i mungipan hade hon fått scannern i huvudet tror jag, men det blev det inte.

Vad det blev till middag? Köttfärsgulasch. Barnen tyckte det var äckligt.   

Sedan mellanfisen blev satt på diet för något år sedan har det krävts noggrann läsning av innehållsförteckningarna på allt man handlar. Det var i samband med detta jag uppmärksammade det fruktansvärt oroväckande fenomenet - att jag inte ser ett smack!   

Jag har i hela mitt liv haft utomordentlig syn! Kraftigt långsynt dessutom - alltid sett vägskyltar och registreringsskyltar långt innan andra ens sett skyltarna i sig. Men jag har även sett väldigt bra på nära håll, både stora och små bokstäver.

Nu... nu ser jag liksom bara att det står nåt men inte VAD. Det värsta är att det har gått så himla fort; ena dagen inga problem, nästa dag vit käpp och ledarhund! Vad är det som händer??

Provade såna där läsglasögon för några månader sedan. Blundande, satte dem på näsan, öppnade ögonen och befann mig i en ny värld. Suck. Det var bara att stoppa ner dem, ta med dem till kassan och betala. För säkerhets skull köpte jag även ett sånt där snöre så jag kunde ha dem runt halsen - behöver man dem inte hela tiden så är det ju bra om man vet var de är, tänkte jag.

Omgivningen höll - för vilken gång i ordningen - på att frusta ihjäl sig av återhållna skrattsalvor. Inte åt glasögonen, nej dem var det det inget fel på! Men snöret... Snöret var tydligen vaaaaansinnigt kul...   

Som den tjuriga och obstinata människa jag nu kan vara (ah, nu blev ni förvånade!) så la jag därför snörena på nåt "bra att ha"-ställe och därmed har jag aldrig kunnat använda mina glasögon. Jag hittar dem aldrig.

Men nu är det kris i lägret här alltså. Nu ser jag inte längre vad jag skriver på bildskärmen, kan inte läsa böcker och tidningar och ser inte textremsan på TV.

Vad ska jag göra? Utstå de hånfulla skrattsalvorna och använda mina snören eller helt enkelt låssas att jag ser utan glasögon? Å andra sidan skrattar mina nära och kära åt mig så fort jag visar mig så det gör kanske ingen skillnad... Är det inte kjolen som är nedstoppad i trosorna så är det felknäppta koftor. De är tämligen lättroade i min familj.

Nä, får nog ta tag i det där med ögonen på allvar. Optiker kanske?   

Maken deppar allmänt, storson deppar i synnerhet, mellanfis har ju sina åkommor, lillfisen trött och grinig efter första dagen på fritids på sex veckor. Själv är jag som en urvriden disktrasa ungefär och har ont i foten. Eller nä, inte i foten egentligen, mer i nån nerv som gör att det KÄNNS som om det gör ont i foten fast det inte gör det.

Men annars är det bra!

Allmänna deppläget beror till största del på att alla blivit varse om att sommar, ledighet och dolce vita är slut och till ända, att livet består av annat än sovmornar och tv-spel och kanske lite insikten om att det ordinarie livet inte är så kul som det borde. Eller kunde. Om man hade obegränsat med pengar och kunde leva med semester hela tiden alltså. Fast jag tror man hade tröttnat på det med...

Ja, ni hör ju själva - idel positiva tankegångar!

Själv sitter jag och försöker planera en kräftskiva på lördag och mitt största fokus ligger just nu på hur man kan sitta inne fast ändå ute om ni förstår hur jag menar. D v s vi skall sitta utomhus men ändå i skydd för eventuella regnstormar och helst utan att frysa ihjäl. Och säger någon partytält så kräks jag för vi ska INTE ha något partytält! Min vana trogen vägrar jag att göra som alla andra, ren principsak. Jag har beställt vackert väder och en ljum augustikväll, alltså förutsätter jag att det är precis så det blir. Och blir det inte så hade jag fel men då får jag ordna det ändå, ska bara klura ut hur.

Jojo, man KAN ha kräftskiva inomhus men då blir det liksom inte en riktig kräftskiva och vi kan ju inte ha kräftskiva på låssas! Det gills inte.

Jag har planen hyfsat klar för mig men det saknas några praktiska detaljer. Sen måste jag räkna över hur många filtar vi äger så att ingen behöver frysa ihjäl om det nu blir minusgrader och snöstorm.

Det ska nog bli bra!

Visst är det roligt med fester, jag ääääälskar fester! Hade jag fått bestämma hade vi haft fest varannan helg eller nåt men bor man som vi blir det  som lite marigt att få ihop...

Men jag planerar faktiskt redan för nästa! Har kommit på en så vansinnigt rolig idé, ska bara sy ihop lite trådar så jäklar... Mhm, hemligt!

Nä, back to planning! Ingen fest utan lite happenings!

Jag jobbar mitt i stan. Det betyder att jag varje dag parkerar min lella bil på någon ledig parkeringsplats som stan har att erbjuda. Erbjuda till hutlösa timpriser alltså.

Hela förra året köpte jag parkeringskort för en månad i taget. 250 spänn. No big deal.

Men i januari glömde jag bort det och parkerade utan kort i rutan. Jaaa, tiden gick och det blev liksom inte av att jag köpte något...

Nu har jag parkerat utan parkeringskort, utan att erlägga en spänn i automaterna och utan att få p-böter en enda gång i SJU månader!!! Parkeringskorten hade uppgått till 1 750 spänn. En parkeringsbot kostar 300, ev 400 spänn.

Det känns som om jag kan ta det!    

Frågan är: vad ska jag göra för alla pengar jag sparat?  Och är det så att p-vakterna gör sitt yttersta för att undvika bötfälla en Spykersaab med ny växellåda?   

Som bekant har vi ju äran att inhysa storsonen här i sommar. Jättekul! Verkligen! Framför allt inatt!

Han tycker det händer lite för lite här tror jag, så han skulle in till staden och roa sig lite. Sova hos en kompis. Jupp jupp.

Skjutsade honom till busstationen, vinkade av med vit näsduk och "gör inget som  jag skulle gjort" efter konstens alla regler. (Eller, för att vara helt ärlig, dumpade honom vid ICA´s parkeringsplats och sa att "du får gå resten själv, hejmedej" men det lät inte lika good parenting-aktigt).

Han ringde runt klockan elva på kvällen. Det var inte så kul som han trodde och han var såååå trööööött och det var massa folk och han hade nog druckit lite för mycket. För att släta över lite av p-platsdumpningen erbjöd jag mig lite flyktigt att om han nu prompt ville hem under natten så kunde jag väl kanske hämta honom.

Ett par timmar senare kom ett SMS. Han tyckte det var helt okej om jag ville hämta honom. Suck. Okej. Har man lovat så har man.

På med kläder, in i bilen, 45 minuters bilresa - då kom jag på att jag inte riktigt visste VAR han skulle hämtas. In på en parkeringsplats vid jobbet och ringa... Och ringa... Och ringa... Tror ni han svarade? Nä. Inte ett dugg. Ringer igen och igen och tänker på att det abonnemang jag valt till min fina telefon betingar en kostnad av 99 öre i uppkopplingsavgift för varje samtal... Plötsligt hör jag hur någon svarar, hur någon andas och sedan lägger på i örat på mig!

Så jag sitter där på en parkering i en stad vars stora stadsfestligheter precis avslutats, omgiven av miljoner skrikande och gapande människor som ska hem, klockan är två på natten och jag lovar mig själv att svarar inte ungen så ska jag strypa honom, stuva honom och servera honom till katterna.    Så mycket för good parenting.

Försöker två gånger till och DÅ - tror jag - svarar någon. Det är lite oklart för man hör liksom inte vad han säger. Han sover! Han har alltså lagt sig att sova fast han vet att jag ska hämta honom! Kunde han kanske stannat till dagen efter i alla fall då eller?   
"Ja, jag är HÄR nu" säger jag (fast han vill ha det till att jag skrek men det gjorde jag inte, aaaaaldrig), "var är du?" Han mumlar något om Västra och Prinsgatan, lovar att ställa sig utanför porten och jag kör dit. Ingen storson. Zipp. Nada. None.

Jag kör tre varv runt kvartetet och hoppas att poliserna i polisbilen som står parkerad vid en port inte ska stoppa mig på grund av att jag bara har ett fungerande framlyse. Det gör de inte, puss på dem. Lyckas vid tredje varvet undvika att köra på ett vinglande ungdomsgäng och undvek också bli träffad av den flygande ölburken som landade precis framför motorhuvuen. Ringer igen. "VAR ÄÄÄÄÄR DUUUU????"   

Jodå, han stod utanför porten som han lovat. På ÖSTRA Prinsgatan. Tur för honom att jag var så trött så jag inte orkade praktisera mina mordiska planer när vi kom hem. Halv fyra. På morgonen.   

Glad i hågen svischade jag iväg i Spykersaaben för att hämta upp min nya vän, The Great Mobile, på postutlämnings.... f´låt, posten finns ju inte längre - på OK-utlämningsstället i tätorten.

Hemkommen packar jag med stor iver upp lilla lådan med dyrgripen.

Ooooo så fiiiiiin! Jag visste ju det, det är PRECIS en likadan som mellanfisen precis fått! Eller...? Jomen, det ÄR det väl?

Men vänta här nu. Mellanfisen har ju det näpnaste lilla utdragbara tangentbord på sin. Hur många beståndsdelar jag än monterar ner min lilla svarta i så står något tangentbord icke att finna... Hm. Hm hm. Tja, spelar ingen roll! Vem behöver tangentbord när man har värsta tapp-tapp-på-skärmen-mobilen, jag bara undrar! Coooooolt!

Tapp-tappar lite och sviiiiisch-sviiiischar lite med tummen hit och dit och det känns som man styr hela världen med fingertopparna! Amazing...

Högt Älskade Maken ansluter. Följande upplyftande dialog utspelas:

H Ä M: Får jag se på den?

B M N M (Bimbo Med Ny Mobil): Aaa, vassego!

H Ä M: Men... Varför är det inget tangentbord?

B M N M: Vet inte!

H Ä M: Vet inte?? Men du sa ju att det var en likadan som Mellanfisens?

B M N M: Jo, men det var visst inte det...

H Ä M: Men vaffan - du måste ju veta vad du har KÖPT?

B M N M: Jamen det vet jag ju! Jag trodde kanske men ah... Nämen jag vet inte, den SÅG liksom likadan ut... Å vem behöver tangentbord alltså, man kan sköta hela mobilen med tummen!

H Ä M: Men herreguuuud, du lägger flera tusen på en grej och du vet inte ens vad det ÄR?

B M N M: Vet jag väl visst, jag SÅG den ju på en bild! Den såg ju likadan ut!

H Ä M: Jösses... Du är ju sanslös!

B M N M: Aaa, jag vet! Å så har jag en sanslöst snygg mobil också! Kan du hjälpa mig här och hitta var man SMS:ar?  

*

Jag fick ingen hjälp, men jag kunde själv! Fast första SMS:et gick inte så bra, jag skickade till storsonen och fick tillbaka svaret: Mamma?

Fast jag tror jag får vara lite försiktig närmaste framtiden. Mina bilaffärer och nu moBILaffärer tenderar till att öka Älskade Makens antal grå hår. Han är kanske lite känslig av sig, det får man ju respektera!   

Att skapa och etablera relationer är inte alltid en enkel och självklar sak.

Det blir ofta lite trevande i början innan man lär känna varandra. Man ger lite av sig själv, noterar hur mottagaren bearbetar det givna, sen får man tillbaka lite som man bearbetar själv. Ibland löper det på ganska bra och så plötsligt OOOPS! får man något tillbaka som man inte riktigt vet hur att hantera. Det kräver lite mer bearbetning, tolkning, analyserande. Vad menar vederbörande? Vad vill min nya bekantskap ha av mig nu? Ibland backar man lite innan allt känns klart och man fortsätter sin trevande väg framåt en - förhoppningsvis - bra och långvarig relation.

Jag hör till kategorin som trevar på ganska fort - jag lyssnar, spontanreagerar och kan nog ibland nästan skrämma bort nya bekantskaper som tvekande drar sig tillbaka en liten bit. Men oftast brukar det leda till att relationen fastslås snabbt; det är lätt att lära känna mig och jag har lätt för att lära känna nya bekantskaper.

Det ska nog gå bra den här gången också, även om jag känner att min nyvunna bekant är aningen avog och av komplicerad natur. Reagerar inte riktigt som jag förväntar mig, vilket gör mig lite konfunderad och frustrerad, men eftersom den lika ofta ger positiva överraskningar känns det som om det är värt att bygga vidare.

Vi kommer få en jättebra, givande relation, min nya mobiltelefon och jag! I sinom tid, i sinom tid...   

Sitter och lyssnar på ett radioprogram som tar upp det faktum att vi i Sverige har längst väntetid mellan ett dödsfall och en begravning i förhållande till andra länder. Våra avlidna ligger och ruttnar i bårhusen i genomsnitt under 18 dagar innan de kommer dit de ska.

Det beror inte på att antalet avlidna har ökat, på uppbokade kyrkor eller på att den administrativa processen är för lång.

Nä, det beror på att - hör och häpna - anhöriga har svårt att hitta en lucka i almanackan...

VA??? Vi prioriterar vårt eget liv så till den milda grad att vi inte anser oss ha TID att begrava våra anhöriga!! Skämmes tamejfan!!

Är vi inte fullkomligt snett ute när vi inte begraver våra anhöriga till förmån för konferenser, semestrar eller viktiga möten på jobbet???  Vart är vi på väg i samhället då?

Upprörd blir jag. Det är för jefligt!

Bara så ni vet, arvingar! Jag ska prioriteras FÖRE nöjen och jobb även den dag jag ska begravas. Annars kommer jag inte ge er någon ro så länge ni lever... Semesterresa får ni åka på efteråt!