Men är det inte så förbaskat innerligt underligt!

För ett och ett halvt år sedan mådde jag inget vidare, vilket tydligt avspeglade sig på min vikt. Jag tappade lite fotfäste i tillvaron och var blev därigenom JÄTTEsmal! Fick köpa en helt ny garderob, stackars mig...   

Inget ont som inte har något gott med sig!

Nuförtiden mår jag otroligt bra och tillvaron ter sig lyckligare än någonsin - vilket tydligt avspelgar sig på min vikt. Jag har återgått till en Barbamamma med generöst tilltagna kurvor och väldigt hårt åtsittande kläder...

Men KAN man få må bra både in- och utvärtes nån jäkla gång eller vaddå?   

Förvisso var det kanske lite VÄL bra då när det var dåligt, eftersom alla trodde jag hade fått en släng av anorexi eller närmade mig mitt yttersta. Sen fick jag ju för mig att sluta röka, vilket hastigt förändrade det hela och gjorde att jag utan vidare tungt arbete fyllde ut rynkorna i ansiktet utan dyra krämer. En del fyller läpparna med fett och rynkorna med botox, jag fyller hela ansiktet men naturligt, kan man säga.

För säkerhets skull började jag röka igen, allt för att hejda den galopperande viktökningen med sex kilo på fyra veckor, men den spurtade på med fyra kilo till av bara farten.

Alltså kan alla vara trygga med att ju fler yttre kilo jag drar på mig desto bättre mår jag inombords. Och tvärtom. Nu är ju då frågan hur lycklig jag vågar bli, för mer än 10 kilo lycklig vill jag nog inte vara faktiskt.

Kunde man få vara både lycklig och i lagom vikt eller är det förbjudet kanske?   

Får fundera på det medan jag äter en pralin eller två...

Har haft diskussioner med kompis idag och blivit lite irriterad.

Jag är ingen hönsmamma. Ingen curlingmamma, ingen ”jag lever mitt liv genom mina barn- mamma”, jag är bara en vanlig människa som fött tre barn och alltså en vanlig mamma.

Som en frekvent internetanvändare är jag ganska välinformerad om vikten av att bevaka mina barns internetanvändande. Och då pratar vi inte bara om antalet timmar framför datorn, utan främst vad barnen GÖR på internet.

Min äldsta son fyller 21 i år (själv är jag därigenom ett mirakel eftersom jag själv bara är 25, men sånt hände ju även på Jesus tid. Mirakel alltså.) och redan när han upptäckte internet hade jag koll. Inte så jag bevakade allt han skrev och chattade om men jag gjorde stickprov med jämna mellanrum. Men jag gör det inte i smyg utan är helt öppen med det. "Du får använda internet men bara så du vet - jag kollar vad du gör på nätet".

Jisses vad skit jag fick! Jag behandlar son no 2 på precis samma sätt och får fortfarande samma skit.

Vänner och bekanta och kreti och pleti i uppror – hur KUNDE jag läsa min sons inlägg på Lunastorm, hur KUNDE jag bevaka hans blogg och övriga inlägg på nätet??? Det angår väl inte mig, jag ska låta min son vara ifred! Hur har jag mage?

Det är inte svårt alls – that´s what mothers are for!

Minsann, ljöd skällsropen, har min son RÄTT till ett PRIVATLIV!

”Kiss my ass”, sa jag. ”När min son stämmer träff med Mr Childmurderer, då bryr jag mig inte om det då för det är hans ”privatliv”?”

När vi hittar min 13-årige son strimlad och kastad i Sunnaån, då skiter jag i det för det var ju hans privatliv? När han börjar supa, röka och slutar komma hem på nätterna – är det hans privatliv? Om han hittar på skit, ska jag rycka på axlarna då och säga att "det lägger jag mig inte i för det är hans privaaatliiiiiv"?

Skulle inte tro det…

Dessutom, vilket jag noga påtalat för mina arvingar, om min minderårige son har ett skriande behov av ”privatliv” är nog inte internet det optimala stället att bedriva det på. Skriv en hemlig dagbok i word och lösenordsskydda det!

Jag har naturligtvis – suck - fått den obligatoriska frågan; ”när sonen hånglar med första flickvännen, ska du hålla honom i handen då med?”

Om första flickvännen kallar sig Amanda, 15 år men visar sig heta Mr Pedofil, är 53 år och står i begrepp att hångla med min ovetande och nätkära son så – absolut ska jag det! Men inte för att hålla sonen i handen kanske, utan mer för att sakta såga mig igenom Mr Pedofils ädlare kroppsdelar med en slö kniv…

Om första flickvännen däremot verkligen ÄR en Amanda 15 år, då har jag koll på det och då vet jag att sonen kan hångla på i lugn och ro, utan min närvaro.

När mina barn fyller 18 år är de myndiga. Då avtar min rätt att lägga mig i deras liv. Men fram till den dagen är deras liv mitt ansvar. Det har noga inpräntats mig, sådana är reglerna. Det är mitt ansvar att de har tak över huvudet, kläder på kroppen och mat för dagen.  Hittar de på jävelskap är det mitt ansvar, bär de sig illa åt ska jag skämmas för att jag inte har koll på mina ungar – men surfar de runt på nätet, skriver inlägg i forum och konverserar med okända Amandor 15 år då angår det inte mig?

Sorry – så funkar inte mina regler.

Och här, hemma hos oss, så är det faktiskt mina regler som gäller. När de flyttat hemifrån så får de upprätta precis vilka regler de vill, men fram till dess – nä.

Trots min kränkande behandling av mina barn artar de sig till ganska schyssta medborgare. Måhända måste de gå i terapi när de landar i sina livskriser, säkert kommer mycket av dessa kriser bero på mig och en urusel uppväxt. Men jag tvivlar på att det är min koll på deras internetanvändande som den dagen är den grundläggande orsaken till deras ohälsa. Då har jag nog gjort betydligt värre fel än så!

Barn mördas i Sverige av assholes de ”lär känna” på internet. Jag beklagar djupt och tror det finns föräldrar i landet som önskar att de hade haft stenkoll på deras barns ”privatliv”…

Ute skiner solen, vinden är varm och här - här sitter jag och gör projektbudget. På ett kontor. Inomhus. Genom fönstret ser jag en frodig park full med glassätande människor, liggandes på gräsmattor och sittandes på bänkar.

Hemma står en jättesäck med matjord, en jättesäck med dekorationssten och en gigantisk hög med grus för vägrenovering och väntar på att få komma till användning.

Ni hör själva - jag har hamnat fel här va? Det måste ju vara okej att åka hem nu? Hämta barnen, fixa lite käk och sen jaga ut hela familjen med spadar, räfsor och krattor! Visst är det så?

Ah, visste väl jag kunde lita på er...   

Då gör jag så!   

SOLivederci!

Sjuåringar är också underbara varelser. De är sådär lagom stora för att vara små men ändå inte mindre än att de kan vara lite större.

Men på senare tid har jag märkt att jag allt oftare utsätts för "jag testar dig -testet" och jag vet inte riktigt hur om jag ska ta det på allvar eller om min kära arvinge driver med mig...   

Exempel: häromnyligen låg familjen utslängda i soffor och fåtöljer och betraktade något förmodligen dåligt på TV och rätt som det är säger lillfisen; Mamma, tycker du mer om hunden än om mig?

Eftersom det var första gången saken kom på tal reagerade jag som man väl läst eller hört att man borde, med ett "na-tur-ligt-vis inte, jag älskar dig mestmestmest i hela världen och universum, du är min finaste sjuåring jag har!!"

Lillfis såg nöjd och belåten ut och hans självförtroende uppfiskat. Tror jag.

Något tag senare kom han ut till mig i köket där jag lagade mat. (Om värma varmkorv i vattenbad och micra korvbröd nu kan kallas laga mat, men det lät bra...!)

"Mamma, vem av dina barn tycker du om mest?"

Återigen - "Bland mina sjuåringar älskar jag dig mest, bland mina 13-åringar din bror mest och bland mina 20-åringarna din andra bror mest i hela världen".

Han såg ut att fundera lite över detta men lämnade sedan köket med hoppsasteg, nöjd och glad. Han låg fortfarande på topp, bra så!

Funderade lite och letade frenetiskt i tankarna efter vad Nanny-reglerna säger om sånthär; har jag försummat mitt barn? Känner han sig inte älskad? Är det en naturlig fas av bekräftelsebehov som behöver tillfredsställas? Har jag gjort fel? Kommer barnavårdsnämnden och hämtar honom nu?

För ett par kvällar sedan satt vi åter bänkade framför TV:n, nu med något som tydligen var värt att se åtminstone för den äldre delen av familjen. Lillfisen tröttnade och sprang fram och tillbaka framför TV:n och till slut sa jag åt honom att sätta sig ner och hålla sig lugn - jag såg inte TV:n annars.

Han tittade sorgset på mig, med stora runda blå ögon och sa;

"Betyder verkligen TV:n mer än jag mamma...?"

Tadaaa. Genomskådad.

Stor lättnad - ungen driver med mig. Helt klart - han är behäftad med samma sjuka humor som resten av familjen. Så enkelt är det.   

Hoppas jag.

Vet inte vad det är för mumlande varelser egentligen, 13-åringar, men av erfarenhet har jag lärt mig att det är bara att låta dem vara som de är och älska dem gränslöst så blir det folk av dem också så småningom.   

Min alldeles egen 13-åring mumlar lite ibland och under senare tid har jag lyckats uppfatta ordet "skolshow" bland mummelorden. Orden har inte utvecklats vidare, men jag började ana ugglor i mossen när huset invaderades av likartade, mumlande 13- och 14-åringar i olika hårlängd och ögonfärg. Dessutom hade de alla gitarrer och elbaser eller andra nyttiga föremål inom den musikaliska genren med sig. De förpassade sig ut till "replokalen" och jag antar att de spelade på instrumenten... Då och då vill säga, annars åt de godis och spelade TV-spel.   

Detta fenomen upprepades gång på gång och för det mesta har egna sonens rum belamrats med luftmadrasser och sovsäckar och övernattande musiker - alla lika trevliga och goa.

Sista helgen har det tydligen varit väldigt aktuellt med musicerandet, för det har varit ungdomsgård här nästan hela helgen. Någonstans började jag misstänka att ordet "skolshow" innebar mer än mummel, så jag frågade.

Jodå, jätteshow med två föreställningar minsann, först för skolans övriga elever och sedan - för föräldrarna! "Jahaaaja", sa jag och försökte att inte låta alltför ovetande, "till skolavslutningen då"?

"*mummel mummel* Nä *mummel mummel* på tisdag..."

Öh...

Efter lite lirkande kom det fram att killarna övade till ett framträdande för 7:ans show och att numret skulle framföras idag tisdag. Aha, okej. Skulle vi vara med och titta på? Jorå. Om vi ville så visst...

Klart vi ville! Så vi var där, vi betalade 20 spänn för hela familjen och placerade oss i en fullsatt salong, fortfarande lite ovetande om vad vi egentligen skulle få se.

Fatta att vi satt i en och en halv timme och fick se hela åk 7 framföra värsta musikshowen!! Låten som repats här hemma sista tiden var bara EN av ett antal nummer som unge herr mummelson medverkade i - vi hade ingen aning om att han skulle vara med i flera.

Så jag har faktiskt haft en väldigt väldigt trevlig kväll, helt utan längre förvarning.

Wow. Ni äger ungdomar. Ni äger!   

Vår tomt gränsar till en hästhage. I hästhagen (i bästa fall) går 11 New Forest-ponnyer.

Normal sett gillar jag hästar. Mycket t o m. Jag gillar min tomt också. Den är stor, den är "naturisch" och den är väldigt mycket gräsplan.

Däremot gillar jag inte lika mycket kombinationen 11 New Forst-ponnyer PÅ min naturischtomt. Framför allt inte när de skenar runt i 18 vida cirklar, gör så mycket och stora hål de bara kan i min gräsplan och sedan rymmer till skogs en fredagskväll klockan tio. Det är liksom inte riktigt så jag ser på min lugna, tysta och harmoniska lantidyll.   

Grannar, hästägare och undertecknad gick man ur huset, rustade med sopkvastar, ficklampor, pelletshinkar och gummistövlar för att bedriva hästjakt under två timmar. Vaktposteringar, spanare och strategier sattes ut och gjordes upp. 11 hästar var som uppslukade av jorden!   

Man tror inte det är möjligt, men det varken hördes eller syntes ett spår av dem. Inte en fnysning, inte ett hovtramp! Jag ger mig fanken på att de stod bakom tallarna och låssades vara uppstoppade medan de höll sig för mularna för att inte kvävas av skrattsalvor medan vi rasslade med hinkar, visslade och ropade "hästarna, kom så hästarna".

Nåväl, de återfanns i alla fall, tagna på bar gärning nån kilometer bort och föstes vänligt men bestämt tillbaka till hagen. Har ni stått i mitten, omgiven av 11 hästar med en foderhink i handen mitt i kolsvarta natten nån gång? Ni som vet vad jag talar om - tror ni man känt sig så liten nån gång som just då? Nä, precis...

Kvar är nu en sargad trädgård, en make som tappat all den lilla förståelse han hade för detta ädla gjurs existensberättigande och som på mornarna slänger ett öga genom fönstret mot hagen och muttrar så det osar bränt i hela huset.

Stackars hästägaren var här med både lagningsjord och gräsfrön, men det var mer hål än gräs kvar så vi får nog köpa ett helt lass med matjord för att få ordning på eländet.

Fast egentligen var det ganska bra att det hände.   

För nu sitter jag och ska beställa matjord, natrukross för att laga vägen med (ett behov som funnits sedan länge), och natursten för att pryda landen med! Det ena ger det andra liksom...

Nu övergår vi från trädgårdsland till land med stenbädd och krukor, en länge närd dröm i min värld. Inte helt, nåt litet land ska allt få vara kvar, jag har fått löfte om bistånd av en kompis som kan sånt där med blommor.  Men mördarsniglarna kan börja leta sig bortåt hästhagen istället, för här ska inte matas fler nu!

Nästa helg sätter vi igång med det vi skjutit upp i flera år.

"Tack hästarna" är väl att ta i men ändå...!   

Jag sliter mitt hår, dunkar mitt huvud i skrivbordet och spelar på läpparna med rullande ögon. Nä, med fingrarna, men ögon rullar också. Samtidigt som jag inte kan låta bli att skratta högt - detta är fullständigt sjukt, så sjukt att man inte kan låta bli att se humorn i det hela.

Nu följer den osannolika historien om hur ett litet företag, utan någon som helst egen förskyllan, hamnar mellan stolarna på två företag i dagens moderna outsorurcing- och centraliseringstrend. Om någon sedan undrar varför jag motarbetar centralisering och förbilligande affärsmetoder och istället jobbar för småskalighet och leverantörer på hemmaplan behöver ni inte göra det länge till.

Såhär började det:

Det lilla företag jag arbetar på hyr en lokal och ett garage. Hyresavtal tecknades för tre respektive två år sedan med en mycket trevlig, lokal hyresvärd på orten där jag jobbar. Hyra betalades, hyresvärden var nöjd och livet lekte.

Hyresvärden sålde fastigheterna till Akelius Fastigheter i samma stad. Detta innebar inga större förändringar mer än att hyresavierna kom med annan logga på fakturorna. Bra så, inga problem.

Akelius fastigheter fick plötsligt för sig att outsourca hyresaviseringen till ett helt annat företag - Q-park. I Stockholm. Utan någon som helst information till oss som hyresgäster. NU blev det bekymmer.

För plötsligt dök det upp hyresavier från ett företag som hette Q-Park istället, något jag aldrig hört talas om. Därtill kom det fortfarande avier från Akelius på samma hyresobjekt. Hmhm, nu var det något som inte stämde här va...?

Akelius kontaktades och jag påtalade att vi inte ingått något avtal med Q-Park och att jag avsåg att tills vidare fortsätta betala våra hyror till det företag med vilket vi hade avtal - Akelius. Därtill fick jag även kontakta Q-Park och meddela att vi, såvitt jag visste, inte hade några hyresavtal med dessa och därför inte tänkte betala några hyror dit.

Nu kom det påminnelser från Q-Park. Lång fax- och mailkorrespondens på detta, tror hela ämnet är tillräckligt tråkigt för att hoppa över ytterligare trista detaljer.

Det var tyst ett tag, sedan damp det ner ett "Välkommen till oss-avtal" i brevlådan från Q-park... Öh, okej? Med bifogade hyresavier.

Jag skrev ett likalydande brev till båda dessa företag att jag minsann inte tänkte lägga en minut av min dyrbara tid på detta längre, att företagen själva fick reda ut saken och återkomma med besked om vem som skulle ha vilken hyra. Tills vidare, meddelade jag igen, betalar vi hyra till Akelius. Tjoflöjt.

Ingen återkom från något av företagen. Inte ett knäpp, inga besked, inga "vi beklagar men nu gör vi såhär...".

I samband med att min chef talade med representant från Akelius om något helt annat fick han reda på att jo, det var Q-Park som skulle ha hand om hyresavierna. Strax därefter kom avier från Q-Park igen, men den här gången kom inga från Akelius. Bra bra, betala betala och alla nöjda och glada. Ha. Ha.

Efter ytterligare en tid kom hotfulla inkassobrev från - Akelius! Minsann hade vi inte betalat hyra och minsann nu skulle vi vräkas och kronofogden och jag vet inte allt.

Tidigare brev och avier från Akelius var avsända från Stockholm, den här gången från Helsingborg och dessutom fick jag ett kontaktnamn. Jag mailade denne kontaktman, förklarade och bifogade all tidigare korrespondens. Jag tror faktiskt jag lyckades väcka hans sympatier, han ringde mig och han lovade ta tag i denna förvirrade historia. När han återkom var allt fixat - si och så och garaget till Q-Park och lokalen till Akelius och jag var glad som en lärka!

Jag betalade hyror efter konstens alla regler, rätt belopp till rätt företag och nu, nu var det ordning på torpet igen.

Idag fick jag ett inkassobrev från Akelius i Helsingborg avseeende hyror i Karlskrona som jag betalat till Q-park i Stockholm. Jag har inte fått några avier, bara inkassobrevet. Med hot om vräkning, kronofogden och räntebelopp. På hyror jag redan betalat. Till det företag de själva valt att outsourca hyresdebiteringen till. Klockan är bara 10 på förmiddagen och jag vill åka hem.

Idag är det måndag...

Fick ässemmäss av storsonen, socionomstudenten i Lund.

Ni vet, han som precis var en vecka i Paris och roat sig. Han som ska jobba och bo i Karlskrona i sommar och som i ett obevakat ögonblick fick sina föräldrar att gå med på att betala hans hyra i sommar så han kan behålla sin lön. Han som inte behöver betala sin studielitteratur själv för hans föräldrar gör det åt honom. Det vill säga, när de kommer ihåg det men innan räkningarna når Kronofogden i alla fall... 

Mhm, han ja.

Han skrev om hur att han saknade oss, älskade oss och längtade efter att få träffa oss. Underbara unge!   Han berättade också om att han mådde bra även om det var lite tungt rent ekonomiskt att vara student. Sådär i förbifarten liksom.

Hmhmhm…

Inte kan han väl mena…? Ni tror väl inte…? Svälter han? Har ungen ingen mat?   

Det KAN ju vara så att han ligger halvdöd av svält i sitt rum och inte orkar dra sig till nästa föreläsning men istället för att be om hjälp vill han bara tala om hur mycket han saknar oss innan han svälter ihjäl! Eller hur?

Naturligtvis kopplas ett blödande modershjärta in med navelsträngen utan längre betänketid. Här måste ageras, mitt barn behöver hjälp!

Nu är bara frågan – vilken smak på nudlar ska jag skicka? Det finns ju hur många sorter som helst att välja på…?!