Min mamma hade en allvarlig leversjukdom. Hon gick till doktorn. Doktorn skrev ett brev till henne. I brevet stod det att hade en sjukdom och att "din sjukdom är mycket farlig!" Typ så.  Lät hälsa att "om hon undrade något var hon naturligtvis välkommen att höra av sig". Sedan skrev han att hon skulle öka sin medicindos från nuvarande intag till 100 ggr så mycket. Det var en felskrivning - naturligtvis - han menade 10 ggr så mycket. Hade hon inte hängt med där och begripit bättre så hade hon dött av medicinen...

Detta är snart 27 år sedan.

Jag skrev ett brev till mammas läkare. I brevet undrade jag hur man som läkare kan meddela en patient att hon led av en mycket farlig sjukdom per brev. Dessutom utan att vidare utveckla vad som menades med "farlig". Skulle hon dö? Jag berättade också för honom att han fick brevet av mig eftersom min mamma låg och hyperventilerade av dödsångest på en soffa efter hans brev, oförmögen att skriva själv. Jag minns också hur jag försökte förklara för den här läkaren hur hans brev hade påverkat hela familjen. Försökte få honom att förstå hur många som påverkades av hans otydlighet, hans oklara upplysningar och klantliga formuleringar.

Väluppfostrad som jag var tackade jag naturligtvis för att hon var välkommen att höra av sig om hon undrade något... Hon undrade ganska mycket, precis som hennes fem barn gjorde. Bland annat undrade vi om inte en mer taktisk och psykologisk läkare kanske kunde ha en positiv inverkan på mammas sjukdomstillstånd. En läkare som inte gav besked om dödliga sjukdomar i ett signerat brev med rekommendationer om dödliga doser medicin, bara som ett exempel?

Läkaren svarade på mitt brev. Han sa att han tagit del av innehållet och "inte vidare ämnade kommentera saken", men att min mamma nu hade fått en annan läkare. Det kändes som en högvinst. Den nya läkaren var en helt annan typ och allt blev så mycket enklare. Men det är en annan historia.

Det är just den där känslan av familjemedlemmar med ett eventuellt allvarligt sjukdomstillstånd som gör sig påmind här just nu. Däshavy liksom. Fast nu gäller det inte "samma" familjesammansättning.

Nu har storsonen varit hos läkare efter att ha mått dåligt en längre tid. De tar EKG och blodtryck och läkaren säger "Ojdå! Såhär dåliga resultat har jag aldrig sett hos någon under 30 år". Sen rynkar hon pannan och skakar på huvudet. "Det KAN vara hormonellt, sköldkörteln men lutar mest åt att det är något med hjärtat. Förmodligen en förstorad hjärtkammare".

Sen tar de miljoner prover som säger att jo, det lutar mest åt hjärtat. Det skall göras ett ultraljud. Väntetiden är en månad... Minst.

Det skall tas ett 24-timmarsblodtryck. Väntetiden är ca 2 veckor.

Under tiden får han åka och ta blodtryck och EKG en gång i veckan. Sjuksköterskan som tar det skakar på huvudet åt resultatet och frågar om han fått medicin för sitt höga blodtryck? Nej. Eftersom ingen vet vad som är fel kan ingen medicin skrivas ut... Alla ser bekymrade ut, hela vägen.

Sedan får vi vänta. Vi väntar på ett ultraljud. Medan vi väntar vet vi ingenting, för vi vet egentligen inte ens vad vi väntar på. Sonen ligger på soffan, kan inte sköta skola, kan inte bo hemma hos sig och kan inte göra någonting. Han orkar inte, han är iskall om händer och fötter och hjärtat slår i precis vilken takt det vill och när det vill. Benen bär inte och blodet syresätts inte som det ska.

Vi försöker säga att det är lugnt, hade det varit alarmerande akut hade han inte legat här, då hade han varit på sjukhuset nu! Vi försöker, utan att ha en jävla aning om någonting, få honom att släppa på ångest och oro eftersom vi misstänker att det har en negativ påverkan på vad-det-nu-är som är fel.

Vi vet att sjukpersonalen är bekymrade, att alla värden är fel och att 22-åringar inte ska ha sådana resultat, att det är en månads väntetid på ett ultraljud. Vi vet bara inte hur vi ska hantera den månadens ovisshet.

(PS. Tack till Anna och Josephine - er modell är det enda som i dagsläget är glasklart...)

Undrar varför jag tenderar till att bli manisk varenda gång jag upptäcker någon ny, rolig sysselsättning?

Som det här med stickandet. Det har blivit en sån grej som jag nu planerar hela min vardag efter! "Om jag skyndar mig hem så hinner jag sticka en halvtimme innan jag ska laga mat. Jag gör något som tar lång tid att koka och som sköter sig självt så att jag hinner sticka under tiden. Om jag lägger i en maskin tvätt nu så hinner jag sticka en och en halv timme innan det blir klart."

Lite så tänker jag och låssas att jag inte alls har stickont i både fingrar, axlar och nacke.

Gjorde misstaget att läsa slutet av mönstret - jag insåg snabbt att jag fattade ingen.ting Tydligen skall stickningen delas upp och stickas fram och tillbaka hit och dit och upp och ner när det är siochså långt?!
Men jag tänker att det löser sig nog, om inte annat så fixar mina goa vänner det hela åt mig...!

Dessvärre blev vi inte insnöade heller, inte än i alla fall. Annars hade det ju varit lägligt nu då, nu när jag verkligen har ett insnöningsprojekt på G.

Jag har satt upp ett par delmål jag vill uppnå i mitt stickande;

a) jag vill kunna lyfta blicken från stickorna och se på TV samtidigt som en tröja växer fram.

b) jag vill kunna sticka så fort att det låter

c) jag vill kunna läsa en sticksbeskrivning en gång och förstå vad det står. Nu måste jag läsa den igen och igen och igen och igen, översätta texten till begriplighet och lägga massor av tid på att tänka hur de egentligen menar.

Nu är jag bara lite nervös - jag är inte säker på att tröjan kommer att passa. Det går liksom inte att prova när man stickar på rundstickor... Fast å andra sidan har jag inte mycket tid över till att äta och mula in godis numera. Det går liksom inte att äta och sticka samtidigt så då får det vara med ätandet! Eventuellt kommer jag vara jättesmal när tröjan är klar.

"Nämen guuuuuu va du har gått ner i vikt - är det LCHF?"
"Nä. Det är stickdieten. Massor av bommullsfibrer och två pinnar..."

Det är svarta rubriker i tidningen idag - Varning! Åk inte ut om du inte måste! Nu kommer det!

Över mitt län blinkar en Klass II-varning. Klass II!!

Jag pratar om snön. Det ska komma massor av snö. Kanske uppmot 30 cm. Det är vinter, det är kallt och vi har en Klass II-varning hängande över våra liv.

Det kommande vädret har aviserats i ett par dagar nu. På radion hörde jag ett inslag från Öland där människor förbereder sig genom bunkring och mat, batterier och stearinljus. De låter lite deppiga, dystra och någon meddelar att "nä, jag tycker inte om vintern". 80 personer har frysit ihjäl i Ukraina. 20 i Polen. Och tidningarna talar om att "rysskylan" har slagit sitt grepp om oss och kommer att stanna.

Ibland får jag problem med att sortera informationen. Den är så intensiv att mina sinnen hamnar på en nivå jämställd med ett annalkande krigsutbrott.

Det är massmedias ordval som får mig att reagera så. Varning! Kaos! Stanna inne! Förbered dig! Mobilisering! Ond, bråd död väntar runt hörnet.

Och livet rullar på som i ett vacum där vi väntar på det stora krigsutbrottet. Tågen kommer att ställas in, gå sönder och människor kommer bli vansinniga. Bilar kommer fastna i lössnö och vattenledningar frysa sönder.

Det är en kris i antågande.

Det ska snöa. Mitt i vintern. Och alla är vi förberedda, laddade till tänderna för att försvara våra liv. Kom an, snöhelvete, kom an! Vi har mat, stearinljus och ved. Kom igen!

Sen hötter vi med näven mot... SMHI kanske... ställer in planerade utflykter och kurar inomhus medan vi väntar.

Och jag tänker att kommer det nu inte 30 cm snö, om kaoset uteblir och strömmen stannar så blir jag lite besviken... Jag har nämligen planerat lite stickning i skenet av stearinljusen för att fördriva tiden i min annalkande, insnöade tillvaro.

...körde jag ner till Lund och höll storsonen sällskap. Medan jag satt där och sällskapade så stickade jag på min tröja. Å jag stickade, och jag stickade och jag stickade!

Det blev så bra!!!

Sen var jag klar med sju centimeter och det var dags att börja planera för en ny färg. Jag lade arbetet tillrätta för att börja räkna och fibbla. Men det var väl fanken vad svårt det var att få det att ligga som det skulle!! Jag vände och vred och snodde och snodde tillbaka men ändå såg det konstigt ut?!

Nu får ni inte fråga hur det gått till för jag har faktiskt ingen aning. Men någonstans under stickfrenesin har jag lyckats vränga arbetet så det snodde sig. Som en åtta liksom. Svårt att förklara, men fel var det! Helt klart. Ärligt talat tror jag inte ens det är praktiskt möjligt att åstadkomma det jag lyckats med. Faktiskt. Det var i alla fall inte möjligt att vränga det tillbaka, den saken är säker.

Dessutom noterade jag att jag stickat ett varv fel. Istället för avigt stickade jag det rätt så nu var det någon skum kant mitt på mudden.

Sååååå... jagrevuppalltochbörjadeom.   

Igår var det dags för flyttetapp no II; storson i Lund, projekt komplettera möbler i ny lägenhet.

Den gick till så att vi åkte till Ikea, köpte massa platta paket och några värmeljus och sen skulle detta köras till Lund som igår då. Plötsligt ville två små bröder åka med också och det fick de ju, naturligtvis. Fast... nu kunde bara halva baksätet fällas eftersom barn inte får transporteras som platta Ikea-paket i bagageluckan.

Men vi stuvade och stuvade om och det gick bra! Och då, när allt var stuvat, kom storsonen på att han ville ha med sig en TV också! Älskade barn, vad gjorde man utan dem? Tja. Möjligen slapp man stuva och stuva om ett helt bohag i en Toyotakombi så många gånger...

Vi fick med oss TV:n, och bilen rullade till Lund med framänden en halv dm ovanför vägbanan och nästan fyra timmar efter planerad avgångstid! Bra så!

"Har ni pengar och så?" frågade maken. "Jaaaadååå" svarade jag.

Sen stannade vi på vägen och handlade lite förnödenheter (godis och läsk, det är långt till Lund), och då hade jag inga pengar för jag hade kört ifrån mitt kort. Storsonen löste ut mig från affären och skämdes i flera mil. Känsliga, de där barnen!

Eftersom vi skulle skruva upp hyllor och sånt så hade maken varit snäll nog att packa ner slagborrmaskin, skruvdragare, skruvar, pluggar, vattenpass och diverse annat smått å gott. Han är allt bra å ha den där maken!

Vi kom fram, jag började mäta gardiner och storsonen skruvade ihop ett soffbord. Duktig är han! Sen öppnade han lådan med TV-bänken och när jag hört honom sucka, stöna, klia sig i huvudet och vända på alla bitarna femtioelva varv så frågade jag om han behövde hjälp? Sen satte jag ihop eländet, visserligen med lite fel grejer här och där men ändå! Storsonen skruvade ihop ett nattduksbord. Det tog lika lång tid som TV-bänken. Möjligen finns det en anledning till att han valt ett mindre praktiskt yrke...?

Å så var det hyllorna då... Det finns betongväggar och det finns armerade stålväggar, ytbelagda med låssasbetong eller nåt. Förmodligen var det en sådan vägg han hade för det var lögn att borra några hål i den. Jag stod där med slagborrmaskinen och hävde alla mina XX kilo över den och när vi alla var lomhörda för några veckor framåt hade jag borrat en halv centimeter!

Nu fanns det en trävägg också, så vi tog den istället. Sen hoppas vi väl bara att hyllorna inte ramlar ner...

Jag sydde upp en gardin, sydde mig i fingret och blödde som en gris. Lite synd att de beiga, fina gardinerna nu är bitvis rödfärgade, men ingen kan säga annat än att jag offrat blod, svett och tårar på mina barn! Good parent!

Jaaa... sen åkte vi hem.

Plötsligt, från ingenstans, hörde jag röster. "Sticka. Måste sticka! MÅSTE sticka - en tröja!!!"

Det hela är inte mindre intressant eftersom jag anser mig inte kunna sticka, men rösten brydde sig inte. "Du kan en avig och en rät, good enough" mullrade den.

Så jag googlade, hittade en tröja jag ville ha, skrev ner garnbehovet och for till lämplig affär i Kalmar, en förort till min bostadsmetropol. Familjen såg skeptisk ut. "Ska du? Sticka?" sa den och såg misstänksamma ut.

Nu hade inte garnaffären så mycket garn som gick åt till min tröja (jag behövde en stoooor tröja) men hon lovade skicka resten. Brabra! Service service!

Det hela innebar också en världspremiär då jag kom hem och kunde betrakta mig själv som ägare till den magiska RUNDSTICKAN! Jäklar i havet så proffsigt, äga en rundsticka liksom...

Med tungan i mungipan sattes projektet igång så fort jag förvissat mig om att jag levde omgiven av duktiga stickmänniskor som kunde hjälpa mig om jag körde fast.

Jag kollade mönstret. "Lägg upp 204 maskor". 204? Tvåhundrafyra. 204 maskor är väääääääldigt många maskor. Men jag räknade och jag räknade och jag lade upp 204 maskor. Det tog lite tid, men det blev bra!

Å så började jag sticka! Ett varv avigt, ett varv rätt. Efter ett antal timmar pausade jag för att skaka mina stela leder och blåsa på mina ömma händer. Tre centimeter.... Det hade blivit tre centimeter. Jag hade förväntat mig en halv tröja, minst! Betraktade mina fjuttcentimetrar och blev trots allt ganska nöjd. Det var fina tre centimetrar, jämna och... Men vänta nu, längst ner i början av 204 maskor och tre centimeter tröja fanns ett... ett.... hål??? Var kom DET ifrån??!!

Först tänkte jag att "äh, det får väl va där!" och avsåg att glatt sticka vidare. Men det gnagde liksom... Vad var det nu flickorna på syjuntan mumlat om? "Repa upp, göra om" eller nåt...

Samvetet segrade. Jag rev upp eländet och började om. 204 maskor. Tiddelipom. Nya timmar, ännu fler timmar, en hel natt sittande i sängen, Sticketisticketistick.

Kollade jobbet när jag vaknade efter ett par timmars sömnt.  Wow!!! FEM CENTIMETER!!! Min fiiiiiinfina tröja hade blivit FEM centimeter!! Snygga, fina, hålfria centimeter dessutom!

Jag bredde ut mitt fina jobb på bordet och betraktade det, rörd till tårar. Nu var första delmålet nått, mudden var klar! Ny mönsterläsning. "Sätt en markör efter siochså många maskor för att markera höger och vänster sida" stod det.

Vilka puckon! Det var väl ganska självklart vad som var höger och vänster sida liksom! Eller... Vänta här nu...

Rundstickor. Vad var det för vits med rundstickor? Kunde det möjligen vara så att...? Skulle man inte sticka fram och tillbaka? Vaddå, nu blev det ju konstigt här...

Jag tittade på mina fina centimetrar, tittade på mönstret, scrollade ner till "Montering".

Sakta, sakta gick den hemska sanningen upp för mig... Jag hade missat att sticka ihop skiten. Jag stickade inte en snygg tröja i form av en tunnel, jag stickade en ful halsduk som mätte typ en meter i bredd...

Jag svor, spottade och fräste och slet ut stickhelvetet ur den assnygga mudden, rev upp, nystade ett helt nystan, snöt mig och satte mig tillrätta. 204 maskor.

Nu mäter min eventuella tröja 3 centimeter igen. Och någonstans kan jag i masktätheten skönja en viss affekt.

Jag kommer aldrig kunna använda den tröjan utan att tänka "612 satans maskor. 612..."

Frågan är väl om jag någonstin kommer att kunna använda den alls...?

Morgonens vision om dagen:

Jobba. Köra till Kalmar med Storson och Lillfis och köpa garn, mat och möbler till storsonen. Komma hem till en make som under tiden kört mellansonen till avgångsbussen till helgens flygvapenövning, eldat och är lite ensam och glad att se oss. Laga god mat, dricka gott vin tillsammans med hemmavarande barn och make i godan ro och sedan påbörja stickande av en fin tröja.

Ni hänger med? Bra.

Kvällens summering av dagen:

Försovning. Kört Lillfis till skolan. Jobbat. Städat bilen. Kört till Kalmar en timme efter planerad tid. Köpt tillräckligt med garn för att lägga upp maskor - det fanns inte mer. Kommer i slutet av nästa vecka... Hm. Köpte möbler och mat. Nemas problemas(!!). Ringt hem till maken som precis stod i begrepp att köra Mellansonen. Kört hem typ två timmar efter planerad tid. Kom hem jättejättesent... Ringt maken flera gånger på hemvägen men ingen svarar. Kommer hem, lastar ur bilen. Alla är trötta och griniga och maken är inte hemma!? Ringt maken igen på mobilen, nu är klockan över åtta på kvällen och bussen skulle gått för 40 minuter sedan - var är han??? Det har inte kommit någon buss... Han står med Mellansonen, dennes kompis och kompisens pappa och fryser.

Slängt in allting från bilen, packt upp alla miljoner kassar SAMTIDIGT som jag eldat, lagat mat och försökt få igång min nyinköpta köksradio som inte ville fungera såsom jag tycker den borde göra. Fick fram mat klockan 21.30, en i mitt tycke utmärkt tid för att äta middag på men som övriga familjen tycker är aningen sent... Känsliga typer i den där familjen...

Maken ringde och då lade telefonen av (TEEEEEELIAAAAA - NU ÄR DET FEL IGEEEEEN!!! SAMMA SOM FÖRRA GÅNGEN!!!!!!) så jag hörde varken vad han ville eller sa. Hittade en lucka mellan trädtopparna och lyckades ringa honom från min mobil. De var halvvägs till platsen för flygvapenövningen han och den andra pappan, det kom aldrig någon buss och ingen övningsledare kunde förklara varför.

Intog min middag ensam framför brasans sprakande medan arvingarna åt i vardagsrummet framför en dålig film på TV.

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Och om någon timme hoppas jag maken ska komma hem igen!

Å den som vill använda uttryck som "fredagsmys" - fredagsmys in maj äss!!!!

Läser Aftonbladet; "Så vet du om du lever med en psykopat" med stort intresse. Uppenbarligen lever inte jag med en psykopat - men min man gör! Jag hade ingen aning...

Jodå, hör här:

Utmärkande för en psykopat är följande;

Hon är ytligt charmig och tror att hon är viktigare än andra. (Frågor på detta?)

Hon manipulerar andra för egen­ ­vinnings skull. Hon ljuger och bedrar utan svårigheter. Hon är likgiltig inför att åka fast. (Det är väl många år sedan jag sanningsenligt berättade vad min shopping kostar EGENTLIGEN. Och OM maken nu kommer på mig så gör det inget, jag flashar lite med ögonfransarna och snart äter han ur min hand igen).

Hon visar lite ånger eller skuld. Ibland kommer hon att säga förlåt, men det är bara för att slippa ­andras tjat. (Jag har ingen ånger eller skuld att visa! Fast jag säger aldrig förlåt för jag har aldrig fel, det vet ju alla!)

Hon är hjärtlös och känner inget medlidande. (Nä! Det är väl mig man ska känna medlidande med? Som t ex när maken slet av hälsenan tre dagar innan julafton för några år sedan - vem fick sitta och vila i en stol i en vecka medan jag slet häcken av mig? Precis. Medlidande in my ass - om jag inte slitit ut det...)

Hon lever av andra eller har en aggressiv attityd. (Vaddårå? Maken tjänar mer än jag och det är klart man blir ARG när han inte gör som man vill och säger???)

Hon har dålig självkontroll och är promiskuös.(Här haltar det möjligen en aning - kriteriet promiskuös ger mig lite Psykopat Light-stämpel. Självkontrollen är obefintlig, annars hade jag ju både varit smal, rökfri och vunnit maraton...)

Hon hade beteende­problem redan som ung och satt i arresten innan hon ens fyllt 18. (Bortsett från arresten så... Möjligen klarade jag mig undan den för att jag var tillräcklig smart och psykopatisk redan då!?)

Hon har en impulsiv livsstil. Hon är en risktagare. (I rest my case!)

Det är befriande med diagnoser. Att få känna sig insorterad i rätt fack liksom. Tillhörighet.

Psykopat...

Mhm, känn på den! Undrar om jag kan gå med i någon intresseförening?