Brödet tog slut. Och jag tänkte att det vore väl gott med hembakat bröd som omväxling, det ska ju vara så billigt och bra har jag läst. När jag for till stan för att hämta storsonen stannade jag och köpte - istället för bröd i bröddisken för 29,90 - sirap, mjöl, smör, jäst, brödkryddor och lite annat välbehövligt till hembakandet. 270 spänn, katching...

Å sen hittade jag ett kul recept på nätet då på hålkakor och så gjorde jag som det stod i receptet. Varför mina hålkakor inte såg ut som de på bilderna har jag ingen aning om, men det var väl inte hela världen... Värre var väl ljudet av betongklum mot diskbänk när jag lade ner dem för avsvalning. Och det där knastret mellan tänderna som gav en förnimmelse av knäckebröd kändes aningen fel med tanke på att det var mjuka, goa hålkakor jag bakat. Maken frågade dessutom om det var fyra olika sorters bröd eftersom ingen av dem såg likadan ut...

Och jag blir så irriterad över att det man bakar hemma ALDRIG blir som det ska FAST man gör PRECIS som det står i recepten!
När jag beklagar mig över livets kökselände så kan och vet alltid alla människor massa trix och knep för att "rädda" bröd och maträtter som blir fel - varför kan inte jag det? Var LÄR sig alla människor hur man gör??? Har de hemliga kurser där inte jag får vara med eller vaddå?

Nåväl. Familjen åt och stoppade i sig och väluppfostrade som de är sa de att brödet var gott. 

Vad jag ska göra med alla ingredienser som blev över för 200 spänn vet jag inte än. Det är i nuläget ytterst tveksamt att jag kommer baka med dem i alla fall...

Igår var en dålig dag när allt bråkade på mig hela dagen och jag var tröttast i världen och tyckte lite synd om mig själv. Så när jag väl kom hem så gjorde jag kycklingpaj som barnen inte gillade och sen glodde vi på TV i vår nya soffa. Fantastisk soffa - alla får plats och ingen bråkar!

Efter ett tag frös jag så jag drog på mig en filt och sjönk ner lite i soffkuddarna. Maken tittade på mig från sin hörna och sa - vilket jag upplevde som lite typigt gjort faktiskt - "Godnatt".

"Men sluta!" fräste jag. "Jag ska väl inte so..... zzzzzzZZZZZZZ"

Å nu har jag vaknat och har helfetiskt ont i ryggen och känner mig som jag passerat en stenkross.

Ja... det var min gårdag, hur var er?

Jag förstår ju att ni alla sitter hemma och sliter ert hår och ligger sömnlösa av frustration och grubbleri - hur GICK det nu med soff-historien? Hur slutade det hela?

Åh, men som alla övriga historier så slutade det naturligtvis i strålande solsken och med en guldkista i slutet av regnbågen, det förstår ni väl!

Först en liten prolog:
Jag erbjuds en soffa och jag vill ha den soffan.
Maken säger att han inte vill ha en så stor soffa, en brun soffa och på det hela taget ingen soffa alls. Typ.
Jag säger att det vill han visst och att han ääääälskar just såna soffor.
Han tror mig och accepterar det hela.
Han lägger dock in förbehållet att "aset till bäddsoffa tänker han inte flytta på" och jag säger att "det behöver du inte jag fixar". Hur att fixa har jag dock ingen aning om, men jag förutsätter att det löser sig.

Där, ungefär, slutade jag nog sist va?

Jag viskar i örat på honom när han sover att "bruna, jättestora soffor is the shit" och plötsligt en kväll går han runt och mäter för att se om den får plats! I´m just soooo good!!

När jag som bäst sitter vid en kursbänk i Stockholm smids det planer härhemma eftersom Mellansonen plötsligt deklarerar att han minsann ALLTID velat ha en bäddsoffa i sitt rum! Ni hajar? SONEN vill ha upp soffan i sitt rum, och eftersom det inte är jag som kläckt idén att bära upp den en våning så är problemet löst! För naturligtvis måste ju ungen få en bäddsoffa om han nu vill...

Så en kväll när jag befinner mig på just nu bortglömd ort utanför hemmet kånkas åbäket upp en våning och sängar byter rum och ungar blir glada och nöjda.

Sen säger kompisen med stora, bruna soffan att vi kan hämta den just den enda kvällen som vi står utan bil med dragkrok (den befinner sig som bekant på bortglömd artontusenmilaservice). Alltså måste soffan hämtas innan just den kvällen. Detta medför dock att kompisen med familj står utan soffa i två dagar och inte har något att sitta på... Dessutom inser vi att soffan i så fall måste hämtas samma kväll, d v s igår.

Vi snackar ihop oss lite och med gemensam kvinnlig list övertygar vi våra äkta hälfter om att hyra släp, köra och hämta soffa, lämna ifrån sig soffa och acceptera att sitta på golvet i två dagar! Och våra älskade makar tycker att de har löst detta på ett kanonbra sätt. Vi skyndar oss att fixa allt innan de kommer på oss.

Jag blev kvar på jobbet så maken fick bära in soffan själv och när jag kom hem stod den där i all sin prakt. Vi nickade och såg nöjt på varandra, det här blev kanonbra!

Maken nyser ett par gånger och slår sig ner i soffans liggdel. Han kliar sig i ögat och nyser lite till. Ingen av oss har tänkt på det faktum att kompisen har katter... Katter som får vara inne. Som förmodligen legat och gonat i soffan i en omfattning vi inte kan föreställa oss. Ögonen börjar muras igen och luftrören pipa betänkligt... Maken är typ väldigt allergisk mot katter. Vi har katter själva men de är aldrig inomhus.

"Du måste göra nåt" konstaterar maken. "Annars får vi slänga ut soffan igen".

Så jag gör det enda raka. Jag kränger av vartenda kudd- och dynöverdrag på soffan som inte tål vattentvätt och slänger in dem i tvättmaskinen. Ylleprogram och 30 grader. Går det så går det.

Sedan ägnade jag halva natten åt att kränga på fuktiga överdrag igen. Och det gick!! Det var ett gediget gympapass men det gick, soffan blev som ny och maken ligger just nu och glor på TV i bästa välmåga.

Kompisen, hennes make och dotter trängs som bäst i en saccosäck i ett tomt vardagsrum... Men de får ny soffa imorron så de kommer också bli lyckliga. Sen.

Storsonen och jag har en gemensam, morbid fascination för död. Ja, alltså, inte för döden i sig, men vad som händer efter... Vi ryser, äcklas och förfasar oss över tanken på att jobba som rättsläkare, obducent och begravningsentreprenör samtidigt som vi inte kan låta bli att fundera på saken. För att inte tala om vår ohöljda beundran för kunskapen att fastställa dödsorsaken på ett till hälften upplöst lik! Det är kanske inte själva kompetensen i sig utan istället mer att vissa besitter förmågan att KLARA att gräva och karva i vaddetnuär de får upp på den rostfria britsen.

Jag har aldrig sett en död människa. Knappt ens på bild. För jag törs inte... Jag vet att hela nätet säkert är fullt om jag letar lite, men jag vågar inte leta.

Vi har diskuterat lite om det där med likstelhet, hur, när och varför. Så jag googlade lite om det och ramlade rätt in i Victorian post mortem-världen. Har ni hört om det?

För länge sedan, under den Viktorianska eran, rasslade man runt och FOTOGRAFERADE sina döda barn, äkta hälfter och övriga släktingar!

Man helt sonika pallade upp dem i stolar och i sängar, iklädda bästa söndagsstassen och ibland omgiven av blommor, siden och sammet. Sen togs det kort och sen var de i all evighet på väggen bevarade. Om det behövdes ritade man ögon utanpå ögonlocken så att det såg ut som de stirrade på en.
Vissa pallade man upp med hjälp av ställningar så att de kunde stå upp, sådär lagom avslappnade och coola...

Och på en del sepiafärgade bilder - hujedamej - står ett dött syskon med armen om ett levande syskon... Eller håller mammor sina döda barn i knäet, som värsta familjeidyllen. Och jag kan inte låta bli att se skräcken i de levande syskonens ögon där de tvingas sitta omslingrade med sin döda bror eller syster - FATTA så sjukt!

Det är i och för sig i många fall väldigt... vackra (?) bilder. Hade jag inte vetat hade jag nog inte sett. Men ändååååå...  

Jag blir alldeles uppslukad av det här och läser och läser... En del som skriver om det försvarar grejen med att "döden var inget dramatiskt egentligen, barnadödlighet var vanligt och människor dog hemma. Det var inget märkligt i att man fotograferade en död, älskad familjemedlem! Lägg där till att det var svindyrt att ta kort och att i de flesta fall FANNS det inga kort alls, detta var liksom sista chansen."

Så såg man det säkert då och där.

Helt sjukt, vridet, galet - och totalt fascinerande ser jag det här och nu.

Frågan är väl vad som är mest vridet; de som gjorde det då eller jag som sitter här och glor på eländet...?

http://thanatos.net/

Jomen alltså, jag har hört att Toyota är en himla bra bil som bara går och går och går dårå...

Naturligtvis är det ju därför jag inte fattat att även dessa behöver lite omvårdnad och pyssel, service och sånt. Jag trodde de var underhållsfria!

Maken har väl hintat en gång eller två och jag har kanske inte lyssnat så noga på vad han sagt, i min värld är ord som "bilverkstad" och "olja" ett minne blott.

Nu fick jag i vilket fall som helst nåt papper om nåt vadenuva, typ besiktning eller vad det nu hette. Så jag tänkte att det är väl kanske bäst att ringa och kolla om det behövdes någon service, bara för säkerhets skull då.

Killen som svarade var en väldigt trevlig kille som svarade och undrade "vad han kunde hjälpa till med". Jo, eventuellt behövde jag kanske en service? Han kollade i datorn och såg ju att det var en bil som varit där förut. "Aha, vi gjorde en service för ett år sedan ja, då hade den gått drygt 16 000 mil, hur långt har den gått nu?"

Jag upplyste honom glatt om att den nu hade en mätarställning om drygt 20 000 mil och då blev den trevliga killen alldeles tyst. "Oj" sa han efter en stund. "Har du inte haft NÅGRA problem alls???"

Inte alls, kvittrade jag, det är en jääääättebraaaa bil!

Jag riktigt hörde hur han kliade sig i huvudet medan han försökte räkna ut vilkent typ av service vi skulle välja nu då. För 18 000 milsservice var en typ och 20 000 milsservice en annan tydligen.

"Jag tror vi får ta 18" sa han efter ett tag. "Men den är ganska dyr..."

Det var inte så svårt att förklara för honom att service, bilverkstäder och dyrt var vardagsmat för mig och att jag kunde det där med att betala för bilreparationer. "Svart bälte" sa jag. "Proffs!"

Sen ringde jag maken och förkunnade glatt att bilen skulle på service och att det skulle kosta maaaaassor! Jag menar - det var ju hans idé att jag skulle ha den här bilen, eller hur?   

Bussen närmar sig Cityterminalen och jag stirrar fascinerat ut genom bussfönstret. Det är 15 år sedan jag var i Stockholm och "gjorde stan" på egen hand och jag försöker hitta tillbaka till det där glädjeruset jag kände då, på den tiden. Jag hittar det inte...

Plötsligt ser jag namnet på mitt hotell! Jag tänker att nu måste jag memorera hur bussen kör så att jag hittar tillbaka. Bussen kör förbi hotellet, svänger in på gatan vid sidan om och stannar. "Cityterminalen" säger chauffören i högtalaren. Jag känner fjorton tons sten faller från mina axlar, tar min väska, går tillbaka 50 meter och viker runt hörnet. Hahaha, hur enkelt som helst ju!

Jag checkar in, får nyckel, tar hissen upp och börjar gå för att komma till mitt rum. Å jag går, å jag går å jag går...

Korridoren tar aldrig slut, och jag fnissar för mig själv när jag ser rumsnumren på dörrarna. Det är stoooora, barnsliga siffror på varje dörr och i korridorerna och jag får en känsla av att jag besöker en förskoleavdelning och inte ett "businesshotel".

Hittar mitt rum, litet men okej och ställer in väskor och hänger upp kläder. Nu är jag vansinnigt hungrig och kollar lite i hotellinformationen efter restaurang, bar eller liknande. Finns ingen... "Vi har ingen egen restaurang men säg till i receptionen så hjälper vi dig att rekommendera och boka bord" står det.

Nåja. Jag ska ändå ut och se om jag hittar min kurslokal, jag köper nåt på vägen!

Jag tar mig tillbaka genom världens längsta hotellkorridor, åker ner och kliver ut genom dörren. Precis när jag ska börja gå utför trottoaren in mot shoppingcentrum slänger jag en blick tvärs över gatan. "VISMA" står det med välkända, röda bokstäver på neonskylten mittemot. Där, mina vänner - där ska jag gå på kurs i två dagar. Det kommer att ta mig, worse case och mycket trafik, 20 sekunder att ta mig dit på mornarna.

Nu nästan dansar jag nerför gatan mot första, bästa hamburgerrestaurang. Jag har återfått kontrollen! Tjoflöjt!

Men det är inte bara jag som är ute och travar såhär på kvällskvisten i Stockholm. Det fullkomligt myllrar av folk överallt, bilar och bussar, rödljus och signalhorn. Jag är så fascinerad av att ingen GÅR. Alla springer hela tiden, helst med mobilen i örat eller pratandes rätt ut i luften. Utanför Oscarsteatern ser jag en känd skådespelare men jag har glömt vad han heter. Fnissfniss. En kändis... Coolt!

Vid övergångsstället är det bara jag som stannar när det är röd gubbe. Alla andra springer förbi mig med sina lurar i öronen, korsar sig fram mellan bilarna som tutar ilsket och jag tänker, där jag lantligt och ensam står kvar och väntar att "hoppas de hinner säga allt viktigt innan de bli påkörda".

Vi har hamburgerestauranger hemma i mina trakter också. Där brukar milkshakemaskinen vara trasig ungefär varannan gång jag är där och handlar. Så när tjejen som tar emot min beställning frågar vad jag vill ha att dricka svarar jag - naturligtvis - som jag gör hemma; "har ni milkshake"?

Tjejen ger mig en lång blick, vänder sig demonstrativt mot milkshakemaskinen och sedan tillbaka mot mig. "Ja" svarar hon med lätt höjda ögonbryn. Jag får min mat och travar tillbaka till hotellet, glad och nöjd över att jag faktiskt klarat mitt uppdrag helt på egen hand!

Sen går jag på kurs i två dagar, lär mig massor av bra grejer och träffar nya, trevliga människor från olika delar av landet. Det är ett par stycken som lever och bor i Stockholm och vi byter intressanta erfarenheter från våra respektive vardagsliv. När jag berättar att vår telefon slutar funka när det regnar och att vi för fem år sedan kunde övergå från uppringt internet till stabilare saker skrattar de så de ramlar av stolarna. När de berättar att de varje morgon och kväll åker kommunala transportmedel dubbelt så lång tid som jag för att komma hälften så långt fnissar jag överlägset och tycker lite synd om dem. Och sådär håller vi på och jag tror att de är de lite mer avis på min tillvaro än jag är på deras i slutändan.

På kvällen efter första kursdagen går jag runt i stan och i affärer i flera timmar.  Jag har ingen tid att passa och jag har inga familjemedlemmar som står och väntar och suckar. Ändå köper jag ingenting. Jag är bara yr i huvudet, drabbas av tunnelseende och känner mig vansinnigt stressad.

Jag avslutar hela sejouren med ett besök hos min älskade moster som lever och bor i mina barndomskvarter i Hässelby. Vi tar en shoppingdag tillsammans, äter lunch och jag måste köpa mig en väska till för att få med mig allt hem. När det är dags att ta sig till flygbussen är jag totalt färdig medan moster ser ut som om hon är på vilohem...

På Arlanda glider jag snyggt fram till Selfservice-apparaten, touchar mig fram till mitt bårdingkard och min väsktägg, droppar mitt bagage på bagagedroppen, köper en tidning och en stor latte i mjölkglas och sätter mig på ett flygfik. Jag gör som alla andra, ringer lite och sitter och pratar rätt ut i luften. När det är dags att gå till gäjten snor de min bortglömda vattenflaska ur handväskan vid säkerhetskontrollen och sen flyger jag hem. Innan vi får gå ombord på planet tvingas jag sitta i en kvart och lyssna på hur göteborgaren bredvid mig pratar med en kollega i telefon. Han berättar om försäljningsresan, om idioter till kunder och han namnger både företag och namn på människor som han typ inte orkar med. Och jag tänker att det är ju en himla tur att vi inte har business ihop, ditt företag om det som jag representerar, för då hade vi nog fått avbryta dem här och nu.

Det första jag gör när jag är tillbaka på måndagen är att boka om fortsättningskursen som jag skulle gått på i april. Jag flyttar fram den till hösten istället. "En sån här resa i halvåret får räcka", tänker jag och älskar mitt liv mer än vanligt.

Jösses - jag har ju inte hunnit berätta om min stora, stora resa till den stora stan och den spännande kursen jue! Hur gick det nu för totallantisen på egen hand i storstan tro? Jorå, tackar som frågar, mina axlar har numera lämnat överkanten av öronen och börjat närma sig örsnibbarna och andningen återgår sakta men säkert från "hyper" till "vanlig stress". Skakningarna i knäna har börjat avta och jag har återgått till att säga "ser du" och "mööögel" istället för "sörru" och "muggel". Men jag har lärt mig massor av andra ord, ni ska få höra.

Ronneby flygplats. Vid parkeringen möts jag av en nedfälld bom och en maskin. "Stoppa in kort" står det på maskinen. Så jag gö det. Maskinen spottar bestämt ut det igen och vill mena att den inte kan läsa mitt kort och vill ha ett annat. Jag svär lite för mig själv i bilen och läser på apparaten att "om du inte har kort som fungerar så tryck här". Inte helt utan anledning far mina tankar till Alice i Underlandet och etiketten "Drick mig". Men jag trycker och får ut en lapp. Vad jag ska göra med lappen har jag då ingen som helst aning om, men tänker att det löser sig väl. Bommen går upp och jag får tydligen tillträde till den heliga p-platsen. Brabra!

Jag släpar in mina väskor och mig själv genom dörrarna, totalt ovetandes om vad jag nu skulle ta mig till. För naturligtvis lydde uppmaningen att checka in via mobilen (vem hade kunnat låta bli liksom, man måste ju prova) ett dygn tidigare och nu då....?

På flygplatsen sitter det massa människor utmed väggarna med resväskor och grejer och jag drar slutsatsen att de alla skulle ut och resa och inte tillhör SAS-personalen. Eller, som det heter numera: Sasstarallajäns. Någon sådan personal syns inte till alls vilket är lite trist kunde jag tycka, för jag hade behövt en nu.

Men jag är ju inte helt bakom flötet, fast jag bor på landet, så jag går runt ett varv och rekar. Hittar en maskin till, "Self Service" står det på den. "Men det måste ju va bra", tänker jag, "self service är bättre än ingen service". Jag touchade lite på touchscreenen (mhm, ni HÖR vad jag kan) och plötsligt surrar det ut en låååååång, grön lapp. En väsktägg heter det, om ni inte visste. "Den känner jag igen" tänker jag. "På den tiden det fanns anställda människor på det här stället brukade de klistra den på min väska..." Så jag drar helt sonika bort pappret från baksidan, trasslar till hela remsan som fastnar i både sig själv och i mig och i värsta Mr Bean-stil står jag så, inklistrad i min väsktägg. Med en dåres tålamod lyckas jag pilla loss den och hjälpligt fästa den runt handtaget på min väska. Och nu då?

Så mycket vet jag ju att jag inte bara kan ställa väskan och gå. Då kommer bombhundar, poliser och andra tråkigheter i ett jehu, så det var inte att tänka på. Och kan man tänka sig - då KOM det en dam i uniform med namnbricka! Jag kastar mig över henne. "Du, nu har jag satt den här på väskan, vad ska jag göra nu då?" ropar jag högt och tydligt över flygplatsen.

"Åh, då får du vänta till det kommer någon till disken vid bagageinlämningen och lämna den där" svarar SAS-damen vänligt och nickar mot en nedsläckt, mörk disk vid bagagebandet.

"Öh... okej. Och vad var då vitsen med att jag skulle checka in och skriva ut gröna remsor själv?" undrar jag förvånat eftersom jag, där och då, inte ser fördelen med maskiner, mobiler och egenhändigt påklistrade remsor. I ögonvrån hör jag hur övriga resenärer plötsligt tystnar och nu lyssnar uppmärksamt.

"Jaaaa..." säger damen tveksamt. "På en del ställen finns ju automatisk bagagedrop men här måste du vänta på personal för annars tar de väskan för dig..."

Jag ser förmodligen lika dum ut som jag känner mig för jag förstår fortfarande inte grejen. Eftersom jag har damen framför mig passar jag på: "Du, sen fick jag en lapp i apparaten vid parkeringen, vad ska jag göra med den? Jag menar, var ska jag betala och så?"

"Åh, det gör du när du kommer tillbaka i den gula apparaten därborta" säger hon tålmodigt.

Nu känner jag mig lite upprörd. "Men jösses, är det apparater till ALLTING?" utbrister jag.

Damen skakar beklagande på huvudet och jag ser på henne att hon inte heller gillar det här. "Ja, det är mycket apparater. Det ska ju vara så numera" säger hon och ser uppriktigt beklagande ut.

Jag suckar och ställer mig vid bagagebandet och väntar. Under tiden reser sig nästan alla andra och börjar gå mot Self Service-apparaten. Jag hör hur de pratar med varandra i mumlande grupper. Och plötsligt inser jag... De hade inte heller någon aning om hur apparatsamhället fungerade! Ett äldre par kommer fram till mig och undrar hur de ska få ut sin remsa och jag visar. "Vi flyger inte så ofta" ursäktar sig mannen. "Nä, inte jag heller" säger jag glatt. "Men det verkar ju som om det förutsätts att vi flyger jämt med tanke på att det stället inte precis är tapetserat med informationsskyltar om hur man gör!" Det äldre paret ser lättade ut och tackar för hjälpen.

Det dyker upp ytterligare en Sasstarallajäns-uniformerad kvinna som tänder upp disken vid bagagebandet. Hon ler ett sånt där trevligt serviceleende, jag ställer min väska med grön klisterremsa på bandet, hon blippar mitt band och väskan åker iväg.

Nu kommer det mer och mer människor som också ska åka till storstan, men det är människor som redan lärt sig apparatsamhället och som inte behöver skriva ut varken boardingcards eller klisterremsor - de har allt sånt i sina Ajfåns.

Som en välvallad fårskock går vi igenom passagen till avgångshallen, blippar våra boardingcards själva i en scanner, låter våra kläder och väskor passera genom röntgenapparaten. och jag får naturligtvis en extracheck eftersom jag piper med skorna.

Ajfåns-resenärerna sticker in sina telefoner i scannern och sen är de klara.

Jag har inte ens hunnit på planet men jag tänker redan att det är ju rent för jävligt att vi lever i ett samhälle där vi tillåter oss att trolla bort oss själva och sedan gnäller över höga arbetslöshetssiffror.

Sen flyger vi, landar och vi hämtar våra väskor. Innan jag åkte köpte jag en flygbussbiljett på nätet som jag skrev ut på skrivaren, vek ihop och tog med mig i väskan. När jag närmar mig bussen är bakdörren öppen och biljettkontrollanten säger att jag kan gå på där om jag vill. Han plockar fram sin mobiltelefon och läser av min biljett och säger varsågod.

Jag sätter mig ner och ser hur de passagerare som kliver på genom framdörren blippar sina biljetter själva. I en scanner. Busschauffören står utanför bussen och pratar med en annan busschaufför. Han behövs inte än, för han behövs bara när vi ska åka.

"Vilken tur att han har kollegor att prata med medan vi blippar", tänker jag och läser på skylten "Samtal med föraren förbjudet under färd". Jag tror att han saknar gamla tider han också, när han fick slänga ett ord eller två med passagerare som köpte biljetter av honom...

Nu ska vi till Cityterminalen och hela vägen surrar det i bussen. Alla verkar prata i sina telefoner. Alla! Jag hör om hur mycket en tjej längtar efter vem-.hon-nu-ska-träffa om en halvtimme, hur mannen bakom mig försöker lugna en kollega som tydligen haft en sjuhelsikesdag på jobbet, hur kvinnan på andra sidan gången pratar med sina barn - ett av dem har tydligen slagit sig i skolan och hon låter orolig.

Denna surrande skara sitter som i en kokong som far genom en vansinnig trafik och hela tiden hörs sirener; det är polisen, sen ambulans, en annan polis... Vi blir stående ett tag eftersom två bilar har krockat och det är vansinnigt mycket bilar, köer och blinkande ljus.

Jag vill bara komma fram och få kliva ur. Och då slår det mig: jag har faktiskt inte en susning om vart jag ska ta vägen när bussen stannar...

- Fortsättning följer -

Jag håller som bäst på att jobba ihjäl mig.

Först på jobbet en åtta-tio timmar, sen lika länge hemma. Det ger mig cirkus 4-5 timmars nattsömn. Jag är trött, jag är sliten och jag är grinig som få.

Det blir så eftersom jag har två deltidsjobb där båda kräver mer arbetstid än jag jobbar. Oftast klarar jag det ändå, precis sådär så att jag har näsan ovanför vattenbrynet, men ibland kör det ihop sig. Som när jag varit sjuk, haft sjuka barn eller varit på kurs.

Grejen är att medan jag hysteriskt försöker jobba ikapp mig så ackumuleras aktuella högar hela tiden. Det fylls på och fylls på och läget blir galet.

Ovanpå detta har jag då sex-sju uppdrag utanför jobbet som kräver massor av tid. Eftersom jag inte hinner med dem heller så växer även dessa högar.

Mina vänner säger till mig att jag måste säga nej. Och jag har funderat en del på det där. För jag förstår inte hur jag hamnat här om det nu är så himla enkelt att bara säga "Nej"?

Grejen är väl den att jag säger inte Ja när situationen ser ut som den gör nu. Jag har accepterat alla åtaganden i stunder när allt har varit bättre och jag inte sett några problem med saken. Där har vi mitt dilemma: har man sagt att man ska fixa något så GÖR man det!

Har jag lovat att göra det och det så återvänder jag inte och säger "nej förresten, jag gör inte det här".

Men nu har jag sagt upp mig från ett av mina jobb. Det är väl också ett sätt att säga nej? Och nu jobbar jag ihjäl mig för att jag sagt nej. För nu måste allt jobbas ifatt, avslutas och en efterträdare måste få en rimlig chans att kunna ta över. Och sen, när alla jobbnätter är slut och jag kan överräcka en snygg och prydlig sammanställning för någon att ta över - DÅ vill man ju fortsätta själv! Då är ju allt okej igen. Hur kul är det liksom?

Medan jag försöker prestera den här prydliga överlämningen så växer alla andra högar... Så när jag är klar, kan gå hem och släppa saken så är det dags att röja lika mycket till.

Vem tackar dig för detta? frågar några stycken.

Ingen, förmodligen. Det behöver ingen göra heller. Vad jag försöker undvika är att alla blir förbannade, sura och ser mig som en svikare som inte gör det hon lovat.

Jag kan dö utan att få tack. Men jag kan inte dö med orden "en svikare som inte uppfyllde sina löften".

Därför, älskade vänner, därför har jag svårt att säga nej. Jag tackar nej till alla nya uppdrag, förslag och önskemål, men jag kan inte säga nej till saker jag redan lovat fixa.

Nu menar jag inte att det är synd om mig på något vis. Det är bara mitt sätt att försöka förklara varför jag inte svarar på mail, svarar i mobilen, ringer tillbaka, kommer och fikar, glömmer möten,  och förtränger allt utanför debet och kredit.

Jag hinner inte, helt enkelt. Inte just nu. Under tiden växer antalet mail i min mapp "Åtgärdas" varje dag. Jag ska. Sen.

För det blir bättre! Sen.