Aaaaahhhh - hemma!

Fågelkvitter, solsken och björksus. Doften av avgas och betong har återfått nyanser av hästskit och jag njuter i fulla drag.

Drag har vi även i vår nya, fiiiiina vedpanna! Jag drog ju då, som bekant, i början av veckan och lämnade maken åt att hämta en vedpanna, få ner den i källaren, organisera VVS-gubbar, murare, besiktningsmän och därutöver ta hand om två sportlovslediga barn. Vid sidan om sitt ordinarie arbete alltså. En, i mitt tycke, fullständigt normal mamma-vecka alltså!

Själv drog jag på hursmorssemester då. Eller kurs, som det också heter. Med hotell, shopping och gratis luncher. Fina grejer!

När jag kom hem igårkväll var nya pannan på plats, rökgasröret inmurat med ny, fin cement och allt ihopkopplat med nya, glänsande rör överallt. Det som förr såg ut som ett kärnkraftverk ser numera ut som två kärnkraftverk. Och idag var det premiärprovning. Muraren sa att vi fick elda efter lunch idag, så jag stod och hoppade vid pannrumsdörren klockan 12.

Högtidligt gick vi ner, tillsammans, och rev sönder en tidning, späntade tändved och sen sa Maken: "Du kan få tända på...".

Ni fattar va? JAG fick äran liksom. Undra på att jag gifte mig med just honom!

Så jag fjuttade på, vi stängde luckor och öppnade spjäll efter konstens alla regler, ställde in rattar och mätare och - sen slocknade skiten.

Tre tidningar och fyra nya tändningar senare så började det väl brinna i alla fall... Jag blev ganska frustrerad över att maken dammade ner den nya pannan hela tiden, för att inte tala om att den blev sotig och askig inuti! Hopplöst...

Men nu brinner den, det är varmt och skönt, vi luftar av och luftar av och än har den inte kokat i alla fall!

På ett sätt börjar jag se min karriär som bloggare nalkas ett slut. Jag menar, utan Spykersaab, trubbel med värmesystemet, pannor som låter och andra intressanta happenings - vad finns mer att berätta? Hur kul är det att blogga om en fullt fungerande Toyota och en vedpanna utan trubbel? Nämen precis.

Mitt liv börjar bli ospännande. Jag ogillar...

Jo, kurs idag då. Himla bra grejer, mitt arbete kommer bli som nytt!

Men jag har lärt mig massor av annat idag också, inte bara hur att samköra löner, fakturering och tidredovisning. Till exempel har jag lärt mig vilket rumsnummer jag har på mitt hotellrum. Det gick av sig självt efter att jag hysteriskt försökt ta mig in i ett helt annat hotellrum - nu glömmer jag aldrig var jag bor.

Vidare har jag lärt mig att jag nog inte ska bekymra mig så mycket i förväg om att hitta lokaler, klocka gångvägar och sånt. Flygbussen stannade utanför hotellingången och när jag klev av och slängde ett öga på andra sidan vägen låg kurslokalen där. Det tar mig i runda slängar 20 sekunder att ta mig dit alltså. Hm.

Det roliga är att jag egentligen hittar ganska bra i Stockholm, framför allt runt Södermalm och Gamla stan. Antalet timmar jag lagt på att strosa runt och känna historiska vingslag där genom årens lopp går inte att räkna. Ändå är jag alltid lika orolig när jag ska hit och har bestämda platser jag måste hitta...

Jag har också lärt mig att hela mänskligheten är på god väg att bytas ut mot maskiner överallt, jag återkommer i detta ämne för där har jag en hel del att säga! Jag kan redan nu säga så mycket som att det är väl för fan inte konstigt att vi har hög arbetslöshet i världen... Det är en ganska självklar konsekvens av att vi så vackert gör allt vi kan för att utplåna oss själva. Men som sagt, det tillhör en mer djupsinnig analys och jag återkommer med den.

Nu ska jag jobba ett par timmar och sen ska jag sova för att tillgodogöra mig ännu en dags viktigt lärande!

Pössåkram!

Jorå, så atte...

Nu stundar stora saker, minsann minsann. Jag ska ut och resa i wide world... Jupp!

Så vansinnigt långt som till Stockholm, ska ni veta. Allde´s själv! På kurs. Mhm. KURS!

Nu är det ju inte första gången jag åker till Stockholm på kurs. Förr i tiden, när jag internutbildades till försäkringstjänsteman (minsann minsann, det visste ni inte!) så åkte jag skytteltraftik till Stockholm och gick på kurs. Grejen är väl bara att det är i runda slängar 25 år sedan. Eller nåt.

På den tiden åkte jag ut till flygplatsen i Växjö, köpte ungdomsbiljett för 200 spänn i en automat, ringde min moster och bad om ett soffhörn att sova på och så for jag.

Numera går det - uppenbarligen - inte alls till på det viset...

Nä, nuförtiden bokas flygbiljetter via nätet, skrivs ut på ett vanligt kopieringspapper, sen får man massa SMS om att "nu kan du checka in"...?????

Och jag, som fick det här SMS:et vid 23.00 igår kväll fick lite spader för jag kände inte att jag ville åka ut till flygplatsen och checka in just då, jag menar - planet lyfter ju inte förrän senare i eftermiddag liksom...

Sen är jag otroligt skeptiskt till att flyga med en biljett som ser ut som om jag skrivit den själv i word och sedan skrivit ut den hemma vid skrivbordet, men det är ju SAS problem antar jag.

För att inte tala om när det ska bokas hotell!! Jiiiizeees.

Jag tänker så mycket när jag ska göra saker, jag måste ha full koll på allt och alla. Kanske är det därför jag inte gillar att resa, jag vet inte, för det blir ganska jobbigt. Eftersom jag har så fullt upp med att tänka hit och dit så glömde jag boka hotellrum. Att glömma boka hotellrum i Stockholm är inte det smartaste liksom... I normala fall, när jag åker till Stockholm på nöjestripp, är det lugna gatan. Men nu är det hålltider, bestämda platser, noga liksom.

Kursen är där och där. Alltså måste jag hitta någonstans att bo i närheten av där och där, för kvällen innan måste jag hinna leta upp vart jag ska vara morgonen efter. Jag måste klocka så jag vet hur lång tid det tar att gå dit och jag måste veta vilken dörr jag ska gå in i. För det finns inte många saker som för mig är så vansinnigt hemska som att komma försent. Framför allt för att jag inte hittar dit- huuuuugaliiigen!!

Nåväl, jag hittade ett hotell på samma gata som kurslokalen, halleluja. Så jag ringde dit då, och som rutinerad sekreterare visste jag naturligtvis att man nuförtiden måste uppge ett kortnummer när det bokas hotellrum. Mycket riktigt, jag rabblade siffror och tjejen på bokningen tackade.

"Vill du bli bonusmedlem" frågar tjejen vänligt.

"Öh... alltså, jag bor på hotell en gång var tionde år va, så det känns inte som ett abslut måste" svarar jag.

"Okej. Nu har vi bara enstaka rum lediga och de är utan fönster, går det bra?"

"Finns det säng, skrivbord och internet?" frågar jag.

Jorå. Ah, okej, men då kan jag leva utan fönster...

Sen slog det mig att jag faktiskt inte kommer ha det här kortet med mig, det vars siffror jag precis rabblat upp.

"Nu kommer jag inte att ha det här kortet med mig för betalning av rummet" säger jag, "men det spelar väl ingen roll va?"

"Nähä" säger tjejen. "Nä, det går bra om du har en kopia på kortets fram och baksida och en påskrift från den som får signera för kortet".

Öh... Är det någon form av problem jag känner analkas här?

"Nämen alltså, jag måste ju kunna betala på annat sätt väl?" säger jag. "Typ med... pengar eller så...?"

"Med pengar?" frågar tjejen.

"Ja. Pengar. Eller annat kort liksom?"

"Aha, du menar så... Jomen det är klart du kan betala med ett annat kort alltså, det här är ju bara en säkerhetsgrej om du INTE betalar..."

"Ah, bra bra, som sagt, jag bor inte på hotell så ofta som sagt, brukar bara boka åt andra... som sagt" säger jag och känner att jag borde sluta säga "som sagt" hela tiden.

"Hahaha, nä, det är helt okej" säger tjejen och jag tycker mig höra hur hon skriver massa noteringar i bokningen. Säkert av modellen "varning, håll koll, lantis på väg, möt upp, bevaka och håll ordning".

Så, nu har jag handväskan full av kopieringspapper på vilka finns noteringar om att det är flygbiljetter, hotellbokning, flygbussbiljett, kartor med adresser till kurslokalen, hotellet, översikt över Cityterminalen för att förvissa mig om vilken uppgång som gäller, vart jag ska köpa t-banebiljetter och dessutom ett boardingcard och en instruktion om hur jag ska, med hjälp av boardingcardet, checka in mitt bagage, få ut bagage-tags och i vilket bagage-drop jag ska lämna min väska.

Å det är bara för att ta mig dit. Om några dagar ska jag ta mig hem också. Det orkar jag inte ens tänka på just nu. Då ska jag dessutom tajma en resa från Hässelby till Arlanda utan att missa flyget!

Jag säger bara en sak: det var betyyyyydligt enklare förr!! Som sagt.

Jag har inte hunnit uppdatera här för jag har varit fullt upptagen med att bråka om vår nya soffa. Om ni undrar alltså.

För jag har blivit erbjuden en soffa av en god vän som ska köpa en ny. Vill vi ha den så kan vi hämta den bara! En jäääättestor soffa, sån där med både fåtölj, säng och sittplats ni vet. Och jag VILL verkligen HA den där soffan, för jag har fått vinterkräksjuka varje gång jag går in i vårt vardagsrum.

Eller jag ska kanske ta det lite mer från början...

Vi köpte en ny soffa när vi flyttade till lägenhet. En tre-soffa och två såna där ligga-och-sova-fåtöljer med gung.

Sen köpte vi ett hus med ett litet och inte alltför möbleringsvänligt vardagsrum. Där blev den där tresoffan och två fåtöljer lite för mycket... Men då kom en annan kompis och frågade om vi ville ha deras soffa, och jag sa "absolut". Sen ringde jag maken som fick åka och hämta den. JAG kunde ju inte veta att det var en soffa av dansk design som vägde ett ton! Dessutom visade det sig vara en bäddsoffa - det visste inte ens kompisen som haft den i flera år. Det tycker jag var lite kul. Att han inte visste det alltså... Men jag var jätteglad, madrassen i den soffan är bättre än den vi har i våra sängar och nu hade vi en extrabädd helt plötsligt! Kollade lite på nätet och upptäckte att den där soffan vi fick betingar ett nyprisvärde om 15 papp, då blev jag ännu gladare! Tänk att vi hade en så fin soffa liksom...

Nåväl.

Nu passar inte den där bäddsoffan så bra ihop med den gamla tresoffan dårå, och fåtöljerna är utplacerade lite här och där i andra rum... Jag vill inte ens vara i vardagsrummet, än mindre släppa in andra människor där för det är så läskigt fult så jag skäms! Samtidigt känner jag att det är komplett vansinne att lägga pengar på en ny soffa när vi inte ens vet hur vi kommer att disponera våra rum när vi renoverat färdigt nångång runt midsommar år 2053 eller nåt. Det finns dessutom miljarder andra, viktigare saker att lägga pengar på när man lever i ett renoveringsobjekt.

Men så kom då erbjudandet från den goda vännen att få deras soffa och jag tyckte det var kanon liksom! Så glad i hågen meddelade jag maken att nu hade jag löst soffbekymret och tänkte att "oh vad glad HAN ska bli då" - och så blev han inte det. Nä, han ville se kort på den... Suck. Så jag fick ett MMS som jag skickade vidare till honom men det dög inte - han ville se den i tydligare format... Suck suck. (Varför inte bara tro mig när jag säger att det blir bra liksom...?)

Å så fick han se den i datorn då men si, nu dög inte färgen! Brun soffa var INTE vad han hade tänkt sig! Öh, nähä? Men nu råkar händelsevis JAG vilja ha en brun soffa (eftersom den nu råkar vara brun, hade den varit turkos hade det varit PRECIS turkos soffa jag ville ha) för jag har bestämt att vi ska HA den här soffan!

Så nu har vi diskuterat fram och tillbaka hela kvällen och då visar det sig att makens problem inte alls är att den är brun, stor, fel sort eller nånting; han orkar bara inte hämta en ny soffa och därtill fundera ut vad vi ska göra med de två andra åbäkena! Snacka om att hitta på problem liksom!

"Inte vet jag" sa jag, "men det löser sig väl..."

Maken har nu deklarerat att HAN tänker då fan inte bära soffor fler gånger och muttrar något om att jag är en pain in the ass med mina soffor, bilar, TV-apparater (jag samlar på tjock-TV-apparater eftersom de är så billiga nu och går sönder hela tiden och man får köpa nya på blocket var och varannan vecka) och jag tycker det är lite orättvist för jag tycker att just the pain in the ass-fenomenet hör till min charm på något sätt.

Så jag sa att "du behöver inte vara inblandad ALLS, jag fixar det här HELT på egen hand" och nu måste jag fundera ut hur bara.

När han inte såg mig så var jag för säkerhets skull inne och mätte vardagsrummet i smyg och nu misstänker jag att den här soffan är ALLDELES för stor för att ens mulas in därinne men det säger jag inte. Inte än. Först måste jag komma på en smartare ursäkt i så fall, för jag kommer ALDRIG erkänna att jag inte kollade den biten först...

Annars är det lugnt!

Nästa vecka ska vi försöka klura ut hur vi ska få ner vår nya panna á 400 kilo till pannrummet, synka en VVS:are som koppar ihop det, en murare som gör hål i murstocken, åka på kurs i Stockholm fyra dagar, ha hit en husvärderingsman och dessutom visade det sig att det tydligen är sportlov?!

De e mycket nu. Hade varit skönt med en soffa att koppla av i...

Whitney Houston. En så vacker, underbar, ful och sorglig historia...

Jag ska erkänna med en gång - jag har ingen relation till Whitney Houston. Jag har hört hennes big hits eftersom de spelats på radio, jag har beundrat hennes röstresurser när jag råkat höra henne och jag har sett Bodyguard men jag kommer inte ihåg den. För övrigt varken kan eller vet jag något om henne, hennes musik eller storhet. Hon har helt enkelt rört sig i en genre som inte lockat mig.

Men som alltid när någon storhet faller ifrån så berörs jag. Det tragiska i det som skulle/borde/kunde varit det mest optimala i en människas liv blir sådana kontraster.

Elvis Presley. Michael Jackson. Whitney Houston, Ann Nichole, Marilyn Monroe, Amy Winehouse, Curt Cobain... bara för att nämna några. De kom till en topp som så många eftersträvar, borde haft den bästa av världar och - så var det inte det...

Det gör mig lessen. För deras skull. Och jag känner att jag så gärna VILL att det ska vara såååå braaaa däruppe på höjden av ära och berömmelse. Att min naiva, romantiserade bild av världskändisskapet ska vara fritt från bekymmer på något vis. Vad är det annars för vits med att lägga en hel värld för sina fötter genom unika talanger?

Ibland tänker jag att det är människor som älskades ihjäl. Ändå dog de mer eller mindre ensamma, sönderdrogade och med massor av problem och bekymmer.

När jag funderar på sånt och vill pigga upp mig så brukar jag tänka på Björn Ulveus och Benny Andersson. De var också där, på toppen. Sen åkte de hem och spelade dragspel och schack och levde lyckliga i alla sina dar. Lyckliga i alla sina dar? Tja, jag trodde det. Ända till Benny Andersson berättade om sina alkoholproblem hos Skavlan...

Det är väl själva fan att ingenting någonsin kan få vara som man vill??

Ahaaaa - long time no seeing!!

Jobbat jobbat jobbat...

Under min värsta hyperventilation i fredags sa maken åt mig att skriva en lista och beta av den helt enkelt. Så jag gjorde det och sen började jag jobba... Å jag fortsatte och sen gick jag och la mig runt två inatt och nu, såhär på måndagskvällen, känns det som om jag börjar få grepp om åtminstone ett par punkter på listan! *vågen*

Men nu är det inte mitt idiotiska yrkesliv som är föremål för dagens analys, utan något helt annat.

Eftersom jag sällan gör något på "normalt" sätt så kan jag här avslöja en av mina hemligheter - när jag jobbar så lyssnar jag på Lilla Huset på prärien. Mhm, lyssnar. Jag har serien på i datorn i bakgrunden, öronsnäckor instoppade halvvägs in i hjärnan och sen jobbar jag. Nu pratar vi inte mer om det.

I alla fall.

Nu har jag lärt mig knepet! Nu vet jag hur man blir en Charles Ingalls-förälder!! Som jag har undrat...

Så fort barnen vill prata, diskutera eller fråga så svarar man "Eat your supper before it gets cold" alternativt "Go to sleep, you need it". Ibland kan man säga "Now eat your supper!" bara, om man är lite irriterad eller så. Ja jösses, sen får vi inte glömma "are your chores done?".

Så enkelt är det.

Så gör Charles Ingalls och hans barn blev ju både välartade och goda samhällsmedborgare! Och vem har inte illusionen om att skapa en Lilla Huset på prärien-familj liksom?

Efter i runda slängar 20 timmars jobbande med Charles uppmaning till "eat your supper" känner jag visserligen en svag irritation över både honom och uttrycket, men ändock.

Och har ni HÖRT vilken otroligt irriterande nasal röst han har, Marys man Adam? Mitt under upptäckten av en kraftig differens i kundreskontran kunde jag strypt karln!! Och vad är Mary för en mespropp?? Inge gajst alls den kvinnan...

Men nu ska jag sticka lite på min tröja, nöjd med mig själv och fast besluten att lägga verifikationerna åt sidan ända tills imorron.

Så, eat your supper before it gets cold my friends så blir världen en bättre plats ska ni se. If you have done your chores förstås...

Nu ska vi prata lite om banker, service och vikten av personliga möten. Och då menar jag inte vilka möten som helst utan om banker som inte vill ha oss, service som inte finns och obefintliga, personliga möten.

Jag pratar om hur en liten, personlig bank - som en gång valdes just för att det VAR en liten, personlig bank - på ett ögonblick går från den genren till att bli det mest opersonliga som finns.

Ändrade taxeringsvärden på hus, renoveringsbehov av större dimensioner och en idé om hur att göra ett upplägg bättre gjorde att den lilla, personliga banken kontaktades. Kunde vi få komma på ett möte med vår personliga bankkontakt? Va, vaddå slutat...? Öh, jaha... Men dess ersättare då, kunde vi få ett möte där kanske?

Nä. Det kunde vi inte. För vi fick minsann gå in och fylla i en blankett på nätet....

"Fylla i en blankett på nätet??? Men vi vill ju PRATA med er, diskutera förändringar, lägga om från topp till botten, snacka framtid och planering..."

"Nä. Fyll i en blankett på nätet så tittar vi på den och återkommer... möööööjligen i slutet av nästa vecka har vi haft tid att läsa blanketten!"

"Hör nu här - vi vill inte skicka in en blankett på nätet! Vi vill diskutera mer saker än så, vi vill ha er syn på saken, vi har tankar och idéer som vi vill ha feedback på... Dessutom vi vill ha en återkoppling till vad vi diskuterade för två år sedan, då vi bestämde att vi skulle göra en ny omläggning ungefär vid den här tiden."

Blankett på nätet. "Det går att skriva lite extra rader där..."

Numera kan vi alltså stå utanför dörren till vår lilla, "personliga" bank, få vända för att åka hem och skicka en blankett på nätet, få ett svar via mail (antar jag, jag har ingen aning om i vilket format eller forum banken återkommer med sina åsikter om vår framtid) när de anser sig ha tid och lust och alla våra planer om framtida privatekonomi ligger och snurrar i sajberspejs...

Å jag undrar - vart fan är världen på väg? Och vad är det för vits med att vara kunder hos ett företag som så uppenbart inte vill träffa oss, tala med oss eller ta i oss med tång?

Fyll i en blankett på nätet. Var sedan bara jävligt tacksam att du inte heter Gammal och är i total avsaknad av både dator och internet...

Det är synd om människan.

Jorå, jag stickar ju då. På nätterna. På kvällarna jobbar jag eller springer på möten. Men nätterna - då stickas det! Med datorn i knäet och i sällskap av  avsnitt efter avsnitt av Lilla huset på prärien blir tröjan längre och längre. Förstår plötsligt att mitt maniska stickande hänger ihop med någon form av stressyndrom. Ungefär som när hunden inte fått sin, enligt henne, tillräckliga dos stimulans och tuggar på naglarna liksom.

Och nu har jag stickat så långt att jag skulle "dela jobbet yadayada, sticka fram och tillbaka yadayada och bygg en rymdraket yadayada" och allt stod på grekiska.

Så jag gjorde efter bästa förmåga och gjorde - fel.

Och jag repade upp och gjorde om och gjorde - fel.

Och jag repade upp och gjorde på annat sätt men det var tydligen också fel. Såvitt man inte gillar tröjor med halssprund i armhålan då alltså.

Sen blev jag väldigt frustrerad och gjorde en professor Baltazar; funderade, och funderade, och funderade... Å så fick jag en idé!!! Kunde de möjligen mena...?

Ah, visst gjorde de! Så nu har jag delat arbetet i ett halssprund!!! Alldeles själv!! Å jag är så OMÅTTLIGT stolt, glad och mallig så hälften kunde varit nog.

Det blir rätt. Inte snyggast, men rätt och heeeeelt okej!

Den här tröjan blir inte världens vackraste. Den lär inte vinna pris för snyggaste handarbetet och den har någon liten miss här och där men den kommer vara en av de viktigaste tröjorna jag någonsin ägt. I varje varv, maska och konstighet bor så många känslor; glädje, frustration, ångest och lycka och varenda centimeter är en centimeter av terapi. Varje rand i tröjan symboliserar något livsavgörande, livsviktigt och någon insikt, alltifrån vad som är väsentligt i livet och vad som faktiskt är betydelselöst. Allt sånt där som jag tänkt, funderat och klurat på medan jag stickat och stickat och stickat och då och då bölat till familjen Ingalls öden och äventyr.

Sista randen jag gör kommer att symbolisera det typiska för mig och mitt liv. Det faktum att jag inte kan göra någonting normalt - jag kan inte ens sticka en tröja som får vara just en tröja utan måste nödvändigtvis transformera den till en terapeut...

Men hey - that´s the way it has to be!

Min mamma hade varit stolt över mig!