...jag är döpt i kristi namn...

Så sjöng inte världens finaste Minifisen i lördags, han sjöng faktiskt ingenting. Inte minsta metal-ljud kom ur hans söta mun, bara leenden och roliga grimaser.

Ja, jag tror det i alla fall, för jag hade fullt upp med att böla psalmboken blöt i sedvanlig ordning, så jag såg inte så mycket.

Sen var det lite party med Minifisens båda familjer och deras vänner och det var en myyyycket trevlig tillställning. Ja, jag hade roligt i alla fall och min vana trogen ägnade jag kvällen åt att övertyga alla andra hur vansinnigt kul vi hade tillsammans och jag adopterade väl hela andra familjen utan deras direkta godkännande. Så kan man väl sammanfatta det hela. Sen sjöng jag en snutt för min förtjusande bror som fyllde år och sen gick vi hem och sov hos min nyadopterade mormor. Dagen efter bjöd hon på världens hotellfrukost och var bara sådär underbart snäll och gullig som en mormor kan vara. Tror jag, jag har ju aldrig haft någon.

Nu är det måndag igen och lite ångest pockar på uppmärksamhet; man kanske inte ska tvinga på andra sin gränslösa kärlek bara för att de är så himla trevliga... Men det är ju så svårt att låta bli!

Måndag ja... Fullt röj veckan som kommer.

Lika bra att lägga ångesten åt sidan och hugga i då...