Jag har väl egentligen inga problem med att bli äldre. Jag har i så fall mer problem med att jag ser dåligt, att det går åt dubbelt så mycket krämer och smink på grund för att fylla ut rynkorna och att det gör ont att plocka hakan fri från skäggstrån varenda morgon... Icke att förglömma: det är lite jobbigt att behöva stiga ur sängen en halvtimme tidigare bara för att få fart på kroppen. Det är ungefär den tid det tar att kunna röra sig hyfsat obehindrat utan att hela kroppen låter som en segelskuta i storm på 1800-talet.

Men annars är det lugnt!

Igår kom jag hem mitt i natten efter en julshow med jobbet. Hela familjen sov som små grisar i sina sängar och huset var fullt med julpysslade saker som Lillfisen gjort i skolan.

Jag tog en stunds "sitta och tänka vid köksbordet alldeles själv" medan vinden tjöt utanför och regnet lät som åska mot fönsterrutorna. Jag tänkte på när man var liten och låg och vred sig i sängen dagen före en födelsedag. Hur omöjligt det var att sova, hur spännande allting var och hur förväntningarna kändes som en virvel i magen.

När försvann den där känslan? Var ligger den där gränsen som säger "bästa dagen på året" och "ja visst ja, jag fyller ju år också". Varför känner man inte likadant nu som förr?

Egentligen har ingenting förändrats. Morgonsång, presenter, gratulationer, överraskningar - precis som förr. Ändå...? Varför är ens egna födelsedagar inte lika viktiga bara för att man blir äldre? Det är ju en rolig dag!

Jag saknar den där känslan. Jag önskar jag kunde få ligga sömnlös av spänd förväntan nu också. 

Men jag gör inte det. Jag är cool. Gammal och cool. Chill. Manjana.

Hade jag inte vetat bättre hade jag förmodligen inbillat mig att jag var vuxen också. Men dit är det lång väg kvar!