Vi brukar månadshandla. Det innebär att ungefär när lönen gör sin snabbvisit på kontot väljer vi en för tillfället lämplig s k stormarknad, handlar en rågad kundvagn med mat och andra förnödenheter, fyller frysar, kyl och skafferi och sen kompletteringshandlar vi mjölk, bröd och godis fram till nästa månad. Det är för de flesta en ganska ospännande aktivitet men av någon anledning blir det oftast en ganska händelserik happening hos oss...

I fredags var det dags igen. Kvällen innan sitter jag och planerar, botaniserar på diverse hemsidor, inventerar och skriver A4-sida upp och ner av nödvändigheter. Maken och jag diskuterar möjligheterna till samarbete, kan han följa med, kan vi handla tillsammans, hinner vi hem innan barnen svultit/frusit ihjäl, kan flextid tillämpas und so weiter.

Vi bestämde att vi skulle göra en "smash and grab" på lunchen. Listan var klar, vi tar den affär där vi kan scanna själva och tjohej - vi hinner på en timme! På fredagen var Lillfisen sjuk och jag kände att det var bättre att jobba undan, skippa lunch och sticka en halvtimme tidigare istället. Det kunde inte maken. Alltså fick jag handla själv. Okej. Dessutom hade jag beställt grejer inne i stan - något jag glömt berätta för maken - och behövde åka dit och hämta också. Helst själv.

Så jag ringde maken och sa att jag fixar själv efter jobbet, du behöver inte följa med!

När jag lagt på luren upptäckte jag att jag kört ifrån plånboken hemma... Nytt samtal till maken. "Kan jag komma förbi och hämta din plånbok?". Maken erbjöd sig att köra upp till mig med lunch istället. Bra make! Han kom, vi åt, han lämnade sitt bankkort och körde.

Jag jobbade vidare, hann inte sluta tidigare, åkte till stan och hämtade prylarna. På vägen hem skulle jag då stanna vid den stormarknad där jag har självscanningskort. Men... kortet låg i min plånbok. Hemma. Glöm självscanningen alltså. Då, tänkte jag, kan jag lika gärna välja den andra stormarknaden, den där jag trivs bättre. Vägen dit var avstängd på grund av vägarbete.... Så, efter en nätt runda om en mils omväg, hamnade jag så i kön. Kön ner till parkeringen alltså... Under tre varv på parkeringen ingsåg jag att jag inte hade en sketen spänn till kundvagnen! Klockan var nu halv fem, jag var trött, hjärtat började skena, svetten bröt fram och då! Då hittade jag äntligen en parkeringsplats.

Jag körde in bilen, stängde av den och satt kvar och tänkte. Förvisso hade affären säkerligen en plastbricka att skänka mig till kundvagnen - men orkade jag gå in, stå i kö för att erhålla dyrgripen, gå ut igen, hämta en vagn, handla i en timme, packa upp allt på bandet, stoppa allt i kassar, släpa ut allt till bilen, köra tillbaka kundvagnen, köra hem och laga middag? Ringde maken för att kolla om han kunde sluta och komma till undsättning. Inget svar. Nä, han satt ju i telefonmöte...

Nej. Jag orkade faktiskt inte!

Jag körde helt sonika hem, stannade och köpte det mest nödvändiga inför helgen, lagade mat och såg på Hypnotisören. Konstaterade att Mikael Persbrandt inte är sån hunk som alla säger och att boken var bättre än filmen.

På måndag ska vi handla. Efter jobbet. Om vi orkar....