Jag fattar ingenting...   

Det enda jag kan tänka på är hur trött jag är! Hur trist allt är, hur jag inte orkar någonting och hur allt som måste göras inte blir gjort - bara för att jag inte orkar... Kan inte uppbåda minsta lilla gnista till någonting. Allt är bara... jobbigt liksom.

Jag ska ju vara på topp nu! Bästa tiden på året för mig. Jag ska plöja mig fram genom lövhögarna i skogen och njuta av luften, se fram emot advent och jul och tända massa ljus hela kvällarna. Istället ligger jag på soffan, gnäller om att jag har ont i ryggen och upptäcker, framåt kvällen, att jag knappt klätt på mig.

Vad ÄR detta?

Och så uppbådar jag all kraft jag har och åker på möte hit och dit och känner bara hur allt vi pratar om känns tråkigt, trist och hur sur och grinig jag är.

Att åka till jobbet brukar vara dagens höjdpunkt; nu är det knappt jag orkar släpa mig ut till bilen! När jag väl kommer dit glor jag på pappershögarna och vill bara åka hem igen.

Jag känner inte igen mig, det här är inte jag! Måste hitta mig själv. Just nu sprider jag bara negativ energi omkring mig och orkar inte ens umgås med mina vänner - vill bara bädda in mig i filtar och låssas som jag inte finns. Är inte någon större tillgång för omgivningen heller så det kanske är lika bra det...   

Hörrni, såhär kan vi inte ha det. Vad är det för fel? Är jag utarbetad? Deppig? Gammal? Behöver jag vitaminer? Ska jag hälsa på ett buddisttempel och meditera mig till energi? Behöver jag en ny hund? Ska jag söka läkare?

Vad är det för fel??   

...fick besök av mig idag. En icke allt för frekvent happening, kan man väl säga.

Men nästan varje gång jag är där så har något med mig hem. Idag, t ex, fick jag den här med mig - och sällan eller aldrig har väl en psalm omslutit mig som en skräddarsydd, varm handske kring en kall hand... Amen!

Psalm 524; Är dagen fylld av oro och bekymmer

Är dagen fylld av oro och bekymmer
och ovisshet gör vägen svår att gå,
Så stanna upp och ge dig tid att lyssna,
ty kanske, kanske skall du finna då:

Guds Ande bor i djupet av ditt hjärta,
och av hans vishet kan du ledning få.

Är sinnet tungt av ängslan, sorg och saknad,

och ensamheten gör dagen kall och grå,

Så stanna upp och ge dig tid att lyssna,
ty kanske, kanske skall du finna då:

Guds Ande bor i djupet av ditt hjärta,

och av hans kärlek kan du värme få.

Är tiden knapp men kraven på dig många,

och stress och trötthet ständigt tränger på,

så stanna dock och ge dig tid att lyssna,

ty kanske, kanske skall du finna då;

Guds Ande bor i djupet av ditt hjärta,

och av hans styrka kan du krafter få.

Känns livet tomt, ja, meningslöst att leva,

och tvivlets skuggor mörka kring dig stå,

så stanna upp ändå en stund i vila,

ty kanske, kanske ska du finna då;

Guds ande bor i djupet av ditt hjärta,

och av hans låga skall du livsmod få.

En inre dialog.

En dialog i okänt antal akter.

Medverkande; Ett bättre jag och Ett sämre jag

Akt 1; En god början?

Ett bättre jag; Men alltså, hallå! Vaffan är det MED dig egentligen? Du är så sur, avig, grinig och trist så jag vet inte vad… Vad är problemet?

Ett sämre jag; Orka… Vet inte.

Ett bättre jag; Vaddå ”orka” och ”vet inte”??? Du ligger som en hög på soffan och glor på Greys Anatomy och gör INGENTING! Kom igen!

Ett sämre jag; Äh, vet inte… Tråkigt. Allt är så erbarmligt tråkigt! Trist, grått och… ja, tråkigt. Och min rygg… min rygg vill mörda mig! Sen är allt bara konflikter! Bråk, tråk och konflikter. Hela livet går tydligen ut på problemlösning, jämt och ständigt. Jag är så trött… trött, trött, trött…

Ett bättre jag; Okej. Vad gäller ryggen så vet både du och jag var problemet ligger. Du RÖR dig för lite! Du ligger här och väntar på att den ska bli bättre. Funkar inte! Och du har aldrig funderat på att försöket att mota trötthet med att ligga på soffan får motsatt effekt? Att bristen på aktivering gör dig ännu tröttare? Va?

Ett sämre jag; Men sluta tjaaaataaaa!!! Du tjatar och tjatar, jämt och ständigt! Jag VET vad som krävs för att bli som du vill men jag ORKAR inte! Jag VILL ligga här och glömma att det finns en grå, trist värld utanför som snurrar på även om jag inte aktivt puttar på! Fatta´ru? Jag VILL det!

Ett bättre jag; Herreguuuuud! Hör du inte själv hur du låter??? Som en obstinat, omogen tonåring! ”Buhubuhu, synd om mig, buhu” liksom. ”Ingen tycker om mig, buhuuu”…

Ett sämre jag; Jag har väl inte sagt att ingen tycker om mig? Jag säger bara att universum snurrar på även om jag inte aktivt deltar hela tiden.

Ett bättre jag; Det är där ditt största problem ligger. Antingen deltar du som om hela universum hänger på dig, eller så skiter du i det fullständigt. Mellanläge finns bara inte! Sen blir det som det blir… Du snurrar på, blir trött och orkar inte ens kliva ur soffan! Och ändå har du inte åstadkommit NÅGONTING av allt det som du föresatt dig! Zipp NADA!

Ett sämre jag; Hörru – har du inte något viktigt för dig? Springa en mil, vika en tvätt, raka benen eller nåt? Gör vad du vill men LÄMNA MIG IFRED! Det enda du gör är att du sitter och knackar mig på axeln dagarna i ända och talar om för mig hur jag BORDE leva. Inte en enda gång är du tillräckligt bra på det för att åstadkomma minsta lilla förändring – fatta att du är så onödig! Kan du kanske begripa att du är en av anledningarna till att jag ligger som en strandad val i soffan kanske? Att hela ditt ständiga malande om hur jag ska vara för att passa dig gör mig ännu tröttare?

Ett bättre jag; Jasså minsann – du tror det? Jag ska be att få tala om för dig att utan mig hade du inte brottats med 15 kilos övervikt utan förmodligen 75! Utan mig hade du inte lyft dig från ditt sofflock över huvudtaget utan legat där som en Jabba de Hut och inte ens KUNNAT resa dig upp. Shit, du hade inte haft kondis att ens lyfta ett finger och byta kanal på TV:n!

Ett sämre jag; Nä, och nu är det så mycket bättre då? Jag orkar både lyfta huvudet och resten från sofflocket och vad möter jag då? Konflikter! Problem! Måsten! Hela världen utanför soffan består bara av en enda sak; måste lösa problem! Jag orkar inte lösa flera problem! Fan, jag har inte ens löst dem som jag redan börjat nysta i…

Ett bättre jag; Nähä. Och du tror att problemen blir färre, lösta eller försvinner för att du inte orkar se dem? Du tror att saker rättar till sig bara för att du stänger dem ute? Du tror att papper skriver sig själva, att mat lagar sig och att du plötsligt ska kunna resa dig till en tillvaro som blivit precis som du vill ha den medan du legat här och väntat?

Ett sämre jag; Nä, det vet jag väl, att det inte funkar så. Jag ligger bara här och väntar på kraft, energi och lust att ta tag i allt det där du säger. Jag har det bara inte just nu.

Ett bättre jag; Hur lång tid tror du det tar? Innan den kommer tillbaka alltså. Lusten och energin.

Ett sämre jag; Har ingen aning. Möjligen kommer den på måndag. Möjligen kommer den efter nästa avsnitt av Greys Anatomy. Eller till advent. Jag vet faktiskt inte…

Ett bättre jag; Hm… Okej. Men om vi säger såhär då; vi tar ett avsnitt till. Eventuellt två. Sen känner vi efter igen? Kanske har det kommit LITE energi då och då använder vi den? Okej?

Ett sämre jag; Mmm. Okej då. Fast jag tror det kan ta tre avsnitt. Faktiskt. Men vi kan ta en paus mellan andra och tredje och plocka ur diskmaskinen. Kanske…

Ett bättre jag; Vi säger väl det då.

Ett sämre jag; Lägg du dig i den andra soffan – det finns en filt där du kan ta.

Ett bättre jag; Okej. Har du en kudde?

Ett sämre jag; Bara den jag behöver själv.

Ett bättre jag; Hämtar en själv. Sådär. Aha, det är det här avsnittet ja… Alltså, jag tycker inte han är så snygg som alla tycker den där läkaren…

Ett sämre jag; Nä, faktiskt inte jag heller… Han var snyggare i säsong 1...

*to be continued*

Hann inte äta lunch idag.

Stannade och handlade på vägen hem, svimfärdig av hunger, körde jättejättejättefort hem (men naturligtvis inte över tillåten hastighetsbegränsning!), packade ur kassarna, skalade potatis och började steka rödspätta.

Maken visade sig inte och jag förutsatte att han satt och jobbade en trappa upp, så jag stekte vidare medan jag tänkte fina tankar om min fina familj. "Vad glada de ska blir nu" tänkte jag, "rödspätta som de gillar så mycket..."

När allt började bli klart och jag rört ihop kall sås och stekt laxbitar till mig kom maken ner för trappan.

"Hej..."

Sen tittade han på kastruller, stekpanna och fiskbitarna, harklade sig lite nervöst och upplyste mig vänligt om att de precis hade ätit... Resterna från igår. Precis innan jag kom hem. Vrålmätta hela högen.

Tänkte annonserat ut hela familjen där ett tag, men besinnade mig. Kände att den tanken kunde bero på att jag var så vansinnigt hungrig.

Nu har jag ätit. Jättemätt. Men tanken har inte släppt taget helt. Ska ta en kopp kaffe också och se om det går över...

Upptäckte att jag nog haft lite många järn i elden sista tiden. Sånt märker jag genom att jag behöver tvätta benen med schampoo för att jag inte hunnit raka dem, mina ovårdade fötter skrapar hål på strumporna och när den mirakulösa rengöringskrämen jag köpte för ett halvår sedan dyker upp, oöppnad, ur en badrumslåda.

Och så tänkte jag att har jag inte haft bättre koll på mig själv så kan man ju bara föreställa sig hur försummad resten av familjen känner sig!

Bot och bättring; good parenting! Pyssellåda "Gör dina egna julkort" plockades fram, limtuber, papper och saxar. "Kom" ropade jag, "vi umgås och gör julkort!"

Sen satt jag där då. Och limmade, klippte och klistrade. Själv. "Nä, jag känner inte för det" sa Lillfisen. "Nä, jag ska till kompis" sa Mellansonen. "Nä, jag är i Afrika" sa inte storsonen men det är inte mindre sanning för det. Maken jobbar...

Min familj har lärt sig att roa sig själva. Jag har lärt mig att det är jobbigt att få bort glitter från datorn.

Ikväll ska jag raka benen, packa in håret och bada fötterna. 

Hur mycket ska vi slå vad om att familjen älskar att umgås med mig precis när jag låst in mig i badrummet...?

Men jag har väldigt fina julkort...

Lyssnade på radion igår där det pratades om gravvård, kyrkogårdar och anhörigas känsla av "tvång" att behöva fixa med gravpyssel. Tvånget grundade sig i "vad ska alla andra säga om jag inte tar hand om min anhörigs grav” och inte pliktkänsla gentemot den avlidna anhöriga. Är det verkligen på allvar? Har "alla andra" rätt att tycka och tänka om mina kyrkogårdsbesök?

Mhm.

De få gånger jag åker till kyrkogården gör jag det främst för att framstå som en god dotter och syster inför... Ja, inför vem?? Det är så jag är uppfostrad, det är så jag framställts under alla år. ”Duktig”. Numera tror jag i och för sig att ingen längre går på det – därtill är jag alltför öppen med vad jag tycker, tänker och känner.

Men jag har väldiga problem med kyrkogården. Eller, alltså, den är inget problem så länge jag inte åker dit – det är när jag falskt och glättigt sätter mig i bilen, lägger kransen i baksätet som en god dotter och syster och med ett påklistrat uttryck av vördnad och sorg som jag får problem. D v s en gång om året. Det är ungefär så ofta jag orkar klistra på den där fasaden.

För mig är varje sådan resa en genomgående känsla av förnedring. Jag rasar ner hela vägen på stegen av stolthet och jag skäms inför mig själv. Det blir samma känsla som att springa efter någon som bett dig dra åt helvete och böna om att bli sedd, uppmärksammad och älskad. Som att bli slagen, resa sig upp och springa efter plågoanden och be om att bli slagen igen. Som att köpa blommor och presenter till människor som inte vill veta av dig. Gång på gång på gång…

Höjden av förnedring, sårad stolthet och idiotiskt. Så känns det.

"Min" grav ligger på andra sidan kyrkogården. På vägen dit passerar jag hundratals gravar med blommor, lyktor, små land, människor som pysslar, gräver, vattnar och viskar. Alla gör det som ska göras med en stillhet, vördnad och sorg.

Själv går jag ganska fort, hoppas bara att jag inte träffar någon jag känner. Jag lägger ner det jag har med mig, tänker arga tankar och vill nästan be om ursäkt över att jag tränger mig på - hade de velat träffa mig hade de inte legat där i pulveriserad form i kalla urnor.

Ännu idag, så många år senare, vill jag sparka på stenen, trampa ner växtligheten och avkräva massor av svar.

Såhär får man inte säga. Det är inte okej. Men jag gör det ändå. För jag är inte duktig. Jag är förbannad. Och nu har jag precis bestämt att jag inte tänker åka dit i år.

Varje år väntar jag på att det ska kännas bättre. Varje år tänker jag att ”nu, nu måste det väl släppt? Alla måste ju förlåta, försonas och gå vidare…” Men nej. Jag är fortfarande lika arg. Och då tänker jag att då får jag vara det då!

Att få vara arg och tala om det är en lättnad. Att tvinga mig själv till förnedring gör mig bitter.

Varje dag är en kamp mot bitterheten. Jag har bestämt mig för att inte hamna där. Därför åker jag inte till kyrkogården.

Okej?

Jag åkte till jobbet. Jag snurrade runt fjorton varv för att hitta en parkering. Jag baxade ur kassar, dator, pärmar och papper. Gick över halva stan. Kom fram till ytterdörren. Upptäckte till min häpnad att jag glömt handväskan med nycklarna kvar i bilen. Gick tillbaka till bilen. Gjorde en ny, häpnadsväckande upptäckt - handväskan var inte i bilen.

Handväskan låg kvar hemma. 40 minuters bilresa ifrån stan.

Nu är jag hemma igen. Ska precis lägga mig ner i ett hörn och gråta en skvätt, förbanna mitt öde och mitt hopplösa jag.

Sen... sen ska jag bita ihop och börja jobba. Vid köksbordet.

Och när jag inte orkar mer ska jag öppna en flaska vin, lägga mig i soffan och somna till Greys Anatomy.

Imorgon ska jag åka till stan och jobba.

Aaaaahhh - lördag! En hel lördag...

Den kan man ju inte låta vara ograverad bara sådär, så jag åker och jobbar lite. Det måste ju vara därför de finns, lördagarna, så att man kan jobba ifatt allt man inte hinner med i veckorna?

Hela den här veckan har varit hopplös... Hela sista tiden har varit hopplös om jag ska vara ärlig. Sjuka barn, en rygg som inte hänger med som jag vill, trött, trött och trött. Tror jag fått en släng av depression...

Egentligen är allt jag håller på med väldigt roligt. Mina jobb är roliga, min familj är rätt kul, bensinmacksarbetet är roligt men allt bara KRÅNGLAR hela tiden!

Barn som blir sjuka gör att jobben krånglar till sig, bensinmacken krånglar för att avtalen krånglar, familjen krånglar för att ingenting blir som det ska, hemmet krånglar för att ingen hinner krångla tillbaka. Nu är det ett krångligt höstlov utanför dörren; hur ska vi på bästa sätt arrangera så att Lillfisen ska få vara ledig utan att det krånglar till våra jobb ännu mer? En av oss jobbar hem den och den dagen, den andra den och den och den tredje får de klara sig själva några timmar. Fix och trix och allt blir oredigt.

Jag blir galen på allt krångel!

Nu har jag bestämt att ta tag i den här krångelhärvan och börja nysta. Det får börja med jobbet - jag lägger helgen på att jobba för att eliminera så mycket kommande krångel som möjligt. Det banar väg för en hyfsat god förutsättning vad gäller resten.

Min mamma sa alltid till mig "Ditt sätt att lättvindigt se på saker och ting och din ovilja att planera kommer ge dig problem en dag. Man kan inte leva för dagen utan struktur, planering och rutiner". Jag tyckte hon var otroligt tråkig, dåligt insatt och vaddå´rå? Bara för att HON inte kunde innebar väl inte att jag inte skulle kunna?

Nu är jag snart 45 år gammal och kanske, eventuellt - har inte bestämt mig än - börjar jag undra om hon inte hade en poäng någonstans i allt det där nonsenssnacket.

Eventuellt kan man inte ha två jobb som båda kräver mer arbetsinsatser än man är villig att ge. Eventuellt funkar inte devisen "det löser sig!" alla gånger... Eventuellt KAN man inte engagera sig i allt som låter kul bara för att det låter just kul. Eventuellt måste man inse att dygnet bara har 24 timmar och att de ska räcka till mer än kuliga saker.

Först då kanske livet kan innefatta mer än jobb, problemlösningar och somnande i soffan fyra kvällar av sju?

Kanske är det på tiden att jag blir - vad heter det där ångestladdade ordet nu igen?

Vuxen...? Ansvarstagande...? Förståndig...? Ordentlig...?

Får klura på det lite.

Nu åker jag, vuxet, ansvarstagande och förståndigt och jobbar. Ordentligt.

Ha en trevlig lördag!