Lyssnade på radion igår där det pratades om gravvård, kyrkogårdar och anhörigas känsla av "tvång" att behöva fixa med gravpyssel. Tvånget grundade sig i "vad ska alla andra säga om jag inte tar hand om min anhörigs grav” och inte pliktkänsla gentemot den avlidna anhöriga. Är det verkligen på allvar? Har "alla andra" rätt att tycka och tänka om mina kyrkogårdsbesök?

Mhm.

De få gånger jag åker till kyrkogården gör jag det främst för att framstå som en god dotter och syster inför... Ja, inför vem?? Det är så jag är uppfostrad, det är så jag framställts under alla år. ”Duktig”. Numera tror jag i och för sig att ingen längre går på det – därtill är jag alltför öppen med vad jag tycker, tänker och känner.

Men jag har väldiga problem med kyrkogården. Eller, alltså, den är inget problem så länge jag inte åker dit – det är när jag falskt och glättigt sätter mig i bilen, lägger kransen i baksätet som en god dotter och syster och med ett påklistrat uttryck av vördnad och sorg som jag får problem. D v s en gång om året. Det är ungefär så ofta jag orkar klistra på den där fasaden.

För mig är varje sådan resa en genomgående känsla av förnedring. Jag rasar ner hela vägen på stegen av stolthet och jag skäms inför mig själv. Det blir samma känsla som att springa efter någon som bett dig dra åt helvete och böna om att bli sedd, uppmärksammad och älskad. Som att bli slagen, resa sig upp och springa efter plågoanden och be om att bli slagen igen. Som att köpa blommor och presenter till människor som inte vill veta av dig. Gång på gång på gång…

Höjden av förnedring, sårad stolthet och idiotiskt. Så känns det.

"Min" grav ligger på andra sidan kyrkogården. På vägen dit passerar jag hundratals gravar med blommor, lyktor, små land, människor som pysslar, gräver, vattnar och viskar. Alla gör det som ska göras med en stillhet, vördnad och sorg.

Själv går jag ganska fort, hoppas bara att jag inte träffar någon jag känner. Jag lägger ner det jag har med mig, tänker arga tankar och vill nästan be om ursäkt över att jag tränger mig på - hade de velat träffa mig hade de inte legat där i pulveriserad form i kalla urnor.

Ännu idag, så många år senare, vill jag sparka på stenen, trampa ner växtligheten och avkräva massor av svar.

Såhär får man inte säga. Det är inte okej. Men jag gör det ändå. För jag är inte duktig. Jag är förbannad. Och nu har jag precis bestämt att jag inte tänker åka dit i år.

Varje år väntar jag på att det ska kännas bättre. Varje år tänker jag att ”nu, nu måste det väl släppt? Alla måste ju förlåta, försonas och gå vidare…” Men nej. Jag är fortfarande lika arg. Och då tänker jag att då får jag vara det då!

Att få vara arg och tala om det är en lättnad. Att tvinga mig själv till förnedring gör mig bitter.

Varje dag är en kamp mot bitterheten. Jag har bestämt mig för att inte hamna där. Därför åker jag inte till kyrkogården.

Okej?

 

Carola Falk

31 oktober 2011 14:13

Du gör helt rätt....till kyrkogården ska man gå för att man själv vill det...inte för att andra tycker att du ska göra det!!!

Sajberlena

31 oktober 2011 15:57

Du anar inte vad jag uppskattar att höra det från en "expert"!

 

Catten

31 oktober 2011 20:49

Du, det är HELT okej! Under de år jag jobbat som kyrkvaktmästare har jag mött betydligt fler som känner ungefär som du än som åker dit med glädje för att pyssla. Sådant man gör under "tvång" borde man faktiskt inte göra alls....och vad andra tycker och tänker om det ska man skita högaktningsfullt i. Ett av mina favvocitat passar ju ypperligt här: "walk a mile in my shoes before you judge me"

http://catten.bloggplatsen.se

Sajberlena

1 november 2011 10:11

Tack! Jag har också alltid känt att påtvingade omsorgsplikter borde rensas bort. Men någonstans så lever många i en luthersk tagelskjorta och bär den med ett falskt leende och låssas att den inte kliar alls... Jag slänger av mig min nu och se! Världen snurrar på ändå... *ojdå*

 

Annakarinsol

31 oktober 2011 22:21

Kära Lena;
min frånlidne far var lite speciell. Eller mycket, rättare sagt! Han hade lite andra ideér än de flesta... Ett tag höll han på med en företagsidé om att göra gravstenar utav glas. Problemet var bara att man fick "limma" så många glasskivor mot varandra så att det blev tjockt nog innan det gick att blästra i dem...Sedan gick de sönder i alla fall... Tanken var i varje fall vacker då man kunde se rakt igenom... (Har fått ta del av en prototyp nämligen) Gravar går jag till när jag vill annars skiter jag högaktningsfullt i det! (om man nu FÅR det???)Kram allra bästaste!

Sajberlena

1 november 2011 10:22

Men vilken grej! Så otroligt vackert; en kyrkogård med gravstenar i glas... Som en illusion av himlen liksom - solstrålar som bryter genom glasblocken, reflexer som dansar på grannen i graven bredvid...

Har gjort en ytskrapande research om det här med gravliga omsorger. Det är en vääääldig press på väldigt många! Ytterst fascinerande fenomen - känner att jag måste gräva vidare... Kunde varit ett ämne för en uppsats! ;D

Kram kära, vackra vän!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hörrni, jag har flyttat nu.   Ni hittar mig här!   www.sajberlena.blogspot.se   ...

Jo, vi är ju skogsägare då... Jaså, visste ni inte det? Nämen oj, har jag glömt berätta det... Förlåt mig. Jomen vi har ju en skog. Med träd. Och buskar och blåbärsris och en upptrampad stig. Den är inte så stor kanske, men den är hög. Fullt tillräck...

Är ni lika trött på mig som jag är? Jag har flamsat och tramsat och haft mig i flera år nu, först på freewebs.com och sedan här.   Jag funderar allvarligt på att flytta härifrån. Gjorde ett försök för länge sedan, men den nya fungerade inget vida...

Åkte till jobbet. Kom dit innan nio - måste nästan vara OB-tillägg på sånt va? Jag menar, att jobba mitt i nätterna? Sen jobbade jag och jobbade och jobbade ÖVER! Jobbade så länge att de hann tömma postlådorna innan jag hunnit få med mina fakturor......

När jag har en blogg men skiter i att blogga på flera dagar så hamnar jag i läget att det finns så mycket att berätta så man inte vet var jag ska börja, och det blir jättejobbigt att sortera ut så jag hoppar över det en dag till. Och en till. Och en ...