Efter gårdagens lilla utbrott har naturligtvis en god moders samvete gnagt hela natten.

Ska inte ett stackars, litet barn få hembakade kanelbullar på idiot-skit-Kanelbullens dag liksom?

Klart han ska!

Noggranna förberedelser togs; middagsmat förbereddes så att tid till bakandet skulle finnas, tidsschema sattes och allt vart tajmat och klart in i minsta detalj.

Med känslan av förväntansfullt hemlighetsmakeri smet jag in på affären på väg till jobbet och köpte jäst. Eftersom jag sällan eller aldrig använder mjöl så vet jag sällan eller aldrig om jag har det hemma. Lika bra att ta det med alltså. Och mjölk. Mjölk ska man ha både i och till bullar.

For hem från jobbet i tid - nu jäklar skulle det bakas bullar!

När jag kom till Fritids verkade förtjusande son inte så pigg på att åka hem. "Skyyynda diiig" kvittrade jag och lät bomben brisera. "Vi ska hem och BAKA!"

Tystnaden som följde fick mig att inse att jag inte skulle få några jubelrop till svar. Ingen kom och slängde sig om halsen på mig, inget litet ansikte sprack upp i glädjestrålande leende.

Tvärtom; mörka ögon blängde på mig och ett litet kryp hördes tjurigt fräsa; "Vi SKULLE ju´nte baka, vi skulle ju äta FÄRDIGA bullar". Krypet stampade ut ur rummet, hämtade sina grejer och försvann ut i bilen.

Själv stod jag kvar, bet mig i knogarna och räknade till tio. Sakta.

Nåväl, tjurandet gick över och när vi kom hem var allt frid och fröjd. Åtminstone i fem minuter.

"Ska vi äta snart?"

"När ska vi baka?"

"Vad blir det för mat?"

"Ska du göra deg eller?"

"Jag vill hjälpa till!"

Först försökte jag låta som en sån där bullmamma som leende och tålmodigt besvarade alla frågor på en gång, samtidigt som jag stod och skar kassler medan jag läste bullrecepten i bakboken.

När tjatet varvades med hushållsassistentens vrålande, varmluftsugnens surrande och stekpannans fräsande, samtidigt som riset kokade över och jag hällde ut en hel deciliter strösocker över diskbänken blev det svårare och jag hörde mig själv besvara frågor genom att fräsa mellan ihopbitna käkar.

I skafferiet hittade jag två och ett halvt oöppnade mjölpaket, suckade och ställde in även det tredje, nyinköpta. Man ska alltid ta det äldsta först har jag fått lära mig, och medan jag stuvade om för att ställa det nya längst bak ramlade burken med bakpulver ner på golvet, öppnade sig och bakpulveriserade hela mitt kök.

Det hela utmynnade i att jag uppmanade mina kära arvingar att gå och spela dator fast klockan inte var sex, varefter jag slängde ihop två olika kasslergratänger, bakade ut en plåt kanelbullar och en plåt vaniljbullar, röjde upp i köket och kokade kaffe.

Nu står bulljeflarna och svalnar på diskbänken och de ser ut som en krigsskada från slaget vid Lutzen.

Men jag har väldigt söta bullformar...

Å nästa gång blir det Lussekatter... Det är MINST lika spännande!

"Imorron måste vi baka bullar" sa Lillfisen bestämt när han skulle lägga sig igårkväll.

"Kan jag väl aldrig tänka mig" sa jag. Bullbak står inte precis överst på min lista över "saker som måste göras och som inte kan prioriteras bort"... Faktum är att bullbak inte är med på listan alls!

Lillfisens haka började darra, ögonen bli blanka och jag undrade vad i hela världen som stod på? Sen när gråter mina barn över uteblivna bullar? Möjligen gråter de av pur glädjechock när det någon gång erbjuds hembakat...

"Det är ju kanelbullens dag" mumlade Lillfisen grötigt och slog ner blicken. "Man måste ju baka bullar på kanelbullens dag..."

Okej. Så stod jag där då. Som en idiotmorsa mellan två hötappar. Skulle jag säga blankt nej, jag bakar inga bullar för att något smurftroll gjort en "hittepådag" som jag konsekvent vägrar inrätta mig efter? Vilka konsekvenser får det för mitt stackars lilla barn? Blir han massmördare, terapiberoende, drogmissbrukare?

Skulle jag säga "Aaaahaaaa, men är det kanelbullens DAG, jösses ja, klart vi stuvar om hela programmet och ställer oss och bakar klockan sju imorron kväll! Det är ungefär då som middagsbestyren är över, läxorna gjorda, alla är hemma och - hör och häpna - inga möten är inplanerade!" och själv bli massmördare, terapiberoende och drogmissbrukare på kuppen?

Jag. Gillar. Inte. Att. Baka.

Vi resonerade oss fram till en gyllene mellanväg. Jag köper frysta kanelbullar, vi värmer dem i ugnen när middagen är klar och äter dem som efterrätt.

Sonen gick och la sig, jag skrev upp BULLAR på femton notislappar för att inte glömma och allt blev lugnt och stilla.

Kanelbullens dag... Jäkla påhitt!! Jag äter ju inte ens kanelbullar för närvarande. Och hade jag gjort det så tycker jag bättre om vaniljbullar...