I fredags var vi på musikcafe och lyssnade/tittade på körsång, åt säkert 10 sorters kakor och drack kaffe. Sen kom vi hem och jag vet faktiskt inte vad vi gjorde men plötsligt var klockan två på natten och jag ramlade i säng.

Har ju haft lite svårt att somna sista tiden, och när jag väl somnat så har jag vaknat innan jag ens sovit halvfärdigt. Så jag tänkte att nu SKA jag sova imorgon och förbjöd allt vad väckarklockor heter.

Ja, och så vaknade jag ju då på lördagen. Halv elva... Gaaaaah - ångestångestångest!! Av någon anledning känns det så förbjudet att sova så länge! Studsade upp ur sängen - bara för att upptäcka att ingen annan var uppe heller. Så jag tänkte att "äh, vaddårå", gick upp och la mig framför en film för att "vänta på de andra".

Sen vaknade jag igen när maken petade på mig och förkunnade att klockan var halv ett... HALV ETT!!!

Fattar ni? Jag sov HALVA dagen! Som värsta tonåringen! Helt crazy...

Sen gjorde jag typ "ingenting" hela dagen igen, svarade "sen" på alla frågor om när vi skulle äta mat, köpa lördagsgodis och spela schack, bestämde mig för att dammsuga övervåningen men det blev aldrig av, upptäckte att telefonen dött, hjälpte maken att få igen balkongdörrarna för vintern och slängde in en maskin tvätt.

Sen blev det då "sen" så vi åkte och köpte lördagsgodis till barn, make och mig, hyrde två filmer till vilka vi vräkte i oss både middagsmat och godis och in i halva film no två konstaterade Lillfisen glatt överraskad att "mamma måste gilla den här filmen för hon har inte somnat än!"

Och ungefär då kände jag att jag var jäääääättetröööött och när filmen var slut gick vi och la oss.

Och nu vaknade jag halv nio, bra tid en söndag. Betydligt mindre ångestskapande än halv elva och halv ett.

Å idag är det ju som sagt söndag och på söndagar vilar man. Så det är vad jag tänker göra idag!

Någonstans börjar jag fundera över varför jag är så lagd åt alla ytterligheter. Allt eller inget liksom. Hm...