Upptäckte att jag nog haft lite många järn i elden sista tiden. Sånt märker jag genom att jag behöver tvätta benen med schampoo för att jag inte hunnit raka dem, mina ovårdade fötter skrapar hål på strumporna och när den mirakulösa rengöringskrämen jag köpte för ett halvår sedan dyker upp, oöppnad, ur en badrumslåda.

Och så tänkte jag att har jag inte haft bättre koll på mig själv så kan man ju bara föreställa sig hur försummad resten av familjen känner sig!

Bot och bättring; good parenting! Pyssellåda "Gör dina egna julkort" plockades fram, limtuber, papper och saxar. "Kom" ropade jag, "vi umgås och gör julkort!"

Sen satt jag där då. Och limmade, klippte och klistrade. Själv. "Nä, jag känner inte för det" sa Lillfisen. "Nä, jag ska till kompis" sa Mellansonen. "Nä, jag är i Afrika" sa inte storsonen men det är inte mindre sanning för det. Maken jobbar...

Min familj har lärt sig att roa sig själva. Jag har lärt mig att det är jobbigt att få bort glitter från datorn.

Ikväll ska jag raka benen, packa in håret och bada fötterna. 

Hur mycket ska vi slå vad om att familjen älskar att umgås med mig precis när jag låst in mig i badrummet...?

Men jag har väldigt fina julkort...

Lyssnade på radion igår där det pratades om gravvård, kyrkogårdar och anhörigas känsla av "tvång" att behöva fixa med gravpyssel. Tvånget grundade sig i "vad ska alla andra säga om jag inte tar hand om min anhörigs grav” och inte pliktkänsla gentemot den avlidna anhöriga. Är det verkligen på allvar? Har "alla andra" rätt att tycka och tänka om mina kyrkogårdsbesök?

Mhm.

De få gånger jag åker till kyrkogården gör jag det främst för att framstå som en god dotter och syster inför... Ja, inför vem?? Det är så jag är uppfostrad, det är så jag framställts under alla år. ”Duktig”. Numera tror jag i och för sig att ingen längre går på det – därtill är jag alltför öppen med vad jag tycker, tänker och känner.

Men jag har väldiga problem med kyrkogården. Eller, alltså, den är inget problem så länge jag inte åker dit – det är när jag falskt och glättigt sätter mig i bilen, lägger kransen i baksätet som en god dotter och syster och med ett påklistrat uttryck av vördnad och sorg som jag får problem. D v s en gång om året. Det är ungefär så ofta jag orkar klistra på den där fasaden.

För mig är varje sådan resa en genomgående känsla av förnedring. Jag rasar ner hela vägen på stegen av stolthet och jag skäms inför mig själv. Det blir samma känsla som att springa efter någon som bett dig dra åt helvete och böna om att bli sedd, uppmärksammad och älskad. Som att bli slagen, resa sig upp och springa efter plågoanden och be om att bli slagen igen. Som att köpa blommor och presenter till människor som inte vill veta av dig. Gång på gång på gång…

Höjden av förnedring, sårad stolthet och idiotiskt. Så känns det.

"Min" grav ligger på andra sidan kyrkogården. På vägen dit passerar jag hundratals gravar med blommor, lyktor, små land, människor som pysslar, gräver, vattnar och viskar. Alla gör det som ska göras med en stillhet, vördnad och sorg.

Själv går jag ganska fort, hoppas bara att jag inte träffar någon jag känner. Jag lägger ner det jag har med mig, tänker arga tankar och vill nästan be om ursäkt över att jag tränger mig på - hade de velat träffa mig hade de inte legat där i pulveriserad form i kalla urnor.

Ännu idag, så många år senare, vill jag sparka på stenen, trampa ner växtligheten och avkräva massor av svar.

Såhär får man inte säga. Det är inte okej. Men jag gör det ändå. För jag är inte duktig. Jag är förbannad. Och nu har jag precis bestämt att jag inte tänker åka dit i år.

Varje år väntar jag på att det ska kännas bättre. Varje år tänker jag att ”nu, nu måste det väl släppt? Alla måste ju förlåta, försonas och gå vidare…” Men nej. Jag är fortfarande lika arg. Och då tänker jag att då får jag vara det då!

Att få vara arg och tala om det är en lättnad. Att tvinga mig själv till förnedring gör mig bitter.

Varje dag är en kamp mot bitterheten. Jag har bestämt mig för att inte hamna där. Därför åker jag inte till kyrkogården.

Okej?