Jag åkte till jobbet. Jag snurrade runt fjorton varv för att hitta en parkering. Jag baxade ur kassar, dator, pärmar och papper. Gick över halva stan. Kom fram till ytterdörren. Upptäckte till min häpnad att jag glömt handväskan med nycklarna kvar i bilen. Gick tillbaka till bilen. Gjorde en ny, häpnadsväckande upptäckt - handväskan var inte i bilen.

Handväskan låg kvar hemma. 40 minuters bilresa ifrån stan.

Nu är jag hemma igen. Ska precis lägga mig ner i ett hörn och gråta en skvätt, förbanna mitt öde och mitt hopplösa jag.

Sen... sen ska jag bita ihop och börja jobba. Vid köksbordet.

Och när jag inte orkar mer ska jag öppna en flaska vin, lägga mig i soffan och somna till Greys Anatomy.

Imorgon ska jag åka till stan och jobba.

Aaaaahhh - lördag! En hel lördag...

Den kan man ju inte låta vara ograverad bara sådär, så jag åker och jobbar lite. Det måste ju vara därför de finns, lördagarna, så att man kan jobba ifatt allt man inte hinner med i veckorna?

Hela den här veckan har varit hopplös... Hela sista tiden har varit hopplös om jag ska vara ärlig. Sjuka barn, en rygg som inte hänger med som jag vill, trött, trött och trött. Tror jag fått en släng av depression...

Egentligen är allt jag håller på med väldigt roligt. Mina jobb är roliga, min familj är rätt kul, bensinmacksarbetet är roligt men allt bara KRÅNGLAR hela tiden!

Barn som blir sjuka gör att jobben krånglar till sig, bensinmacken krånglar för att avtalen krånglar, familjen krånglar för att ingenting blir som det ska, hemmet krånglar för att ingen hinner krångla tillbaka. Nu är det ett krångligt höstlov utanför dörren; hur ska vi på bästa sätt arrangera så att Lillfisen ska få vara ledig utan att det krånglar till våra jobb ännu mer? En av oss jobbar hem den och den dagen, den andra den och den och den tredje får de klara sig själva några timmar. Fix och trix och allt blir oredigt.

Jag blir galen på allt krångel!

Nu har jag bestämt att ta tag i den här krångelhärvan och börja nysta. Det får börja med jobbet - jag lägger helgen på att jobba för att eliminera så mycket kommande krångel som möjligt. Det banar väg för en hyfsat god förutsättning vad gäller resten.

Min mamma sa alltid till mig "Ditt sätt att lättvindigt se på saker och ting och din ovilja att planera kommer ge dig problem en dag. Man kan inte leva för dagen utan struktur, planering och rutiner". Jag tyckte hon var otroligt tråkig, dåligt insatt och vaddå´rå? Bara för att HON inte kunde innebar väl inte att jag inte skulle kunna?

Nu är jag snart 45 år gammal och kanske, eventuellt - har inte bestämt mig än - börjar jag undra om hon inte hade en poäng någonstans i allt det där nonsenssnacket.

Eventuellt kan man inte ha två jobb som båda kräver mer arbetsinsatser än man är villig att ge. Eventuellt funkar inte devisen "det löser sig!" alla gånger... Eventuellt KAN man inte engagera sig i allt som låter kul bara för att det låter just kul. Eventuellt måste man inse att dygnet bara har 24 timmar och att de ska räcka till mer än kuliga saker.

Först då kanske livet kan innefatta mer än jobb, problemlösningar och somnande i soffan fyra kvällar av sju?

Kanske är det på tiden att jag blir - vad heter det där ångestladdade ordet nu igen?

Vuxen...? Ansvarstagande...? Förståndig...? Ordentlig...?

Får klura på det lite.

Nu åker jag, vuxet, ansvarstagande och förståndigt och jobbar. Ordentligt.

Ha en trevlig lördag!